Essingeöarnas Hembygdsförening

1930-talet – stenstaden

Lillan på 1930- talet – en liten ö förvandlas med en enorm byggnation – Märta minns.

År 1930 bestod ön mestadels av obebyggd skogsmark. Den största markägaren var Östergötlands Enskilda bank. Det gällande byggnadsbestämmelserna medgav byggandet av 600 ”normaleldstäder” i friliggande villor. Det tillfredställde inte markägarna som med intresse måste ha följt förberedelserna att bygga hyreshus i Fredhäll. Efter ett antal högtflygande förslag landade det hela – utan ett ords debatt i slutskedet – på drygt 2 700 eldstäder. Det blev fritt fram att exploatera i stora mått.

1931-32 började den stora exploateringen av ön och öns alla återstående trähus revs på löpande band. En del trähus fick respittid som arbetsstuga åt byggarna. Först byggdes Luxgatan 1-3 och nr 9, likaså Essinge Brogata 9 och 11 samt 2, 6, 8, 10, 12 och 14 – först 1934 kom 4:an dit Malmquists flyttade (där hade Lekstugan legat – Märta minns husgrunden). Mellan åren 1935-39 byggdes resten av Luxgatan samt hela Disponentgatan och hela Strålgatan och resten av Essinge Brogata. Det sista huset som byggdes var Essinge Brogata 7 som var färdigt 1940. Den tidigare skogiga ön blev närapå kalhuggen.

Lillan från Fredhäll. Märtas bägge bröder poserar framför öns byggnation. Längst till vänster syns Essinge Brogata 6, sedan n:o 11 med det ännu överlevande trähuset Skogshyddan framför. I mitten har bygget av Essinge Brogata 14 just startat med uppresta träställningar. Längst till höger det gamla Primuskomplexet. (Foto från M Svensson).

Att ta sig fram var inte lätt bland byggnadsställningar, tegeltravar, uppgrävd mark där rör och kablar lades ner med trätrallar att gå över, lastbilar och hästtransporter och byggarbetarnas rop när brädor slängdes ner. Det gällde att se upp och vara försiktig – det kunde vara lite riskfyllt att ta sig fram minns Märta. Ön skulle komma att förvandlas till Europas mest hårdexploaterade och tätbefolkade stadsdel.

Hörnhuset Essinge Brogata 9 (en nu försvunnen adress) och Disponentgatan 6. Året är 1932 och huset är helt nybyggt och tidens hästtransport tar sig en paus i arbetet. Hyresgästerna har just flyttat in och en av hyresgästerna tittat ut och ser på all byggbråte, de två hästekipagen och fotografen som förevigar det hela. Skomakeriet och mjölkaffären har fått markis – men bara skomakaren Marschall har ännu någon skylt. Skomakaren hade en gång startat sin verkstad nere vid ett av öns äldsta trähus – Sans Souci, vill Märta minnas. I detta stora stenhus skulle Märta bo i många år. (Vykort).

Året är 1932. De tidigaste butikerna på Essinge Brogata har nyligen öppnat och det råder nybyggarstämning på Lillan. Gatubeläggningen är inte färdig, fria luftledningar med trästolpar och flera butiker saknar ännu skyltar. Men Valborg Petterson i bosättningsaffären och Dagny Gustafsson i cigarraffären har redan funnit varandra och står och språkar. Klicka på bilden! (Vykort).

Samma år – 1932 – kom en annan spännande miljö i nuvarande Luxparken. Det var flygplanstillverkning som under ledning av Edmund Sparmann, skedde där åren 1932-1937 med adress Luxgatan 1-3. En av Märtas bröder blev flygmekaniker hos Sparmann.

Bladh, Stockholms stadsmuseumFotograf: Bladh, Stockholms stadsmuseum

Det är vårvintern 1934. Stenhusen har börjat växa upp som svampar i jorden. Bebyggelsen har bara börjat komma igång – resten av Essinge Brogata, Strålgatan och Luxgatan står i tur. Nere i den kommande Luxparken syns ännu familjen Malmquist lilla trähus – snart skulle familjen denna senhöst flytta in i ”luckan” på denna flygbild, Essinge Brogata 4. Det lilla lusthuset står ännu kvar på Klockarberget. Längst uppe till vänster syns villa Klastorp som ännu idag finns kvar vid infarten till Lillan. Flygfoto 1934, bilden beskuren.

Vill du se hela ön 1936 från högre höjd – klicka på länken:
http://stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9311 klicka på fotot så blir det större.

1935 kom så familjen Taube till Lillan. Pappa Evert var t o m artig mot småflickorna och höll upp porten när de besökte någon kompis i huset berättar Märta. Likaså var Sven-Bertil trevlig men hans storebror var en högfärdig en. Mamma Astrid handlade hos Höögs och begärde ibland att få lite ”skrovs” till hunden – men någon hund hade man inte. Det blev kanske billig råvara till buljong eller köttsoppa.

 

Byggande fortsatte i en enorm takt och bara fyra senare – 1938 – var Lillan nästan helt färdigbyggd. Endast Essinge Brogata 7 fattades – hitta glipan där 7:an ännu saknas! (Vykort, beskuret)

 

Lillans invånarantal närapå niodubblades på 10 år:

1930: 666   1935: 1620   1940: 5736   1944: 6454 personer

Den 24 september 1938 invigdes så Essingebion, adress Essinge Brogata 3, med kort gångavstånd för trevliga filmkvällar. Biografen hade en lockande fasad klädd med träpanel och fylld med filmaffischer med bilder över aktuell föreställning och kommande. En neonskylt lyste välkomnande i röda färger. Efter att ha betalt biljett i biljettkassan mötte man nere vid ingången till salongen en biografvaktmästare i stilig lång, röd uniform med epåletter – ”axelborstar” – och skärmmössa. Han rev biljetten och hjälpte även till för senkomna biobesökare genom att med sin ficklampa lysa dem fram i biomörkret till rätt plats. Salongen hade guldgula väggar med stolar och matta i terrakotta. Ridån, av ljusröd sammet, gled åt sidan och föreställningen kunde börja.

Premiärfilmen var en Paramountkomedi från USA: Blåskäggs åttonde hustru (Bluebeard’s Eighth Wife) med Gary Cooper, Claudette Colbert och David Niven i rollerna och i regi av Ernst Lubitsch. Ur innehållstexten: Den amerikanske multimiljonären Michael Barndon gifter sig med sin åttonde hustru, Nicole. Hon tänker inte bara vara ytterligare ett nummer i raden av före detta fruar och hon sätter igång med sin strategi att ”tämja” honom. En charmig film med många roliga scener. Barnförbjuden.

Premiärannonsen i Aftonbladet.

Den stora världen hade kommit fullt ut till den nyligen så lilla ön som nu blivit den stora lilla ön.

 

Av John-Olov Sidén