Essingeöarnas Hembygdsförening

Epistel nr 48, Solen glimmar blank och trind

Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769.

Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel;
vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur kajutan går,
skjuter lås och regel.

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
rodret vrides, skutan vänds,
gubben har att göra;
under skarpa ögonbryn
grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
skall nu seglen föra.

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
lyran brummar, böljan slår,
allt med våld och yra;
skutan knakar, bräcklig, gles,
vimpelns fläkt i toppen ses.
Tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.

Movitz, stöt åt dem i lurn,
som på skutan fara.
Olle du, vad kosta tjurn?
Lyssna, vad de svara!
Hör, var är ni hemma, ni?
Ifrån Lovön komma vi
med grönsaker, silleri,
mjölk och äpplen klara.

Si en julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
med sin lövbrodd, mjölk och lamm
hon åt tullen syftar.
Har i knä en bytta smör,
körsbärskorgar frammanför;
Marjo nu sin lovsång gör,
snyter sig och snyftar.

Ulla Winblad, skratta, sjung,
spritt vid solens strålar,
gäspa ej, lös upp din pung,
tag fram band och nålar!
Fästa din salopp igen!
Nös du? Prosit, lilla vän!
Si där har du Hessingen,
gröna trän och pålar.

[…]

Morgonsupen, Movitz, går,
ljuvligt böljan svallar.
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar!
Där framsätter en sin fot,
klotet käglorna slår mot;
hör du dunsen av hans klot
uti bergen skallar?

I en lövsal kring ett stop
några bussar skratta,
ropa trumf, och allihop
uti stopet fatta;
somliga med sträckta ben
sova gott och snarka ren,
vila huvud mot en sten
på en blomstermatta.

[…]

Tornens spetsar blänka ren,
kors och tuppar glimma,
morgonrodnans klara sken
syns i vattnet strimma.
Barnet leker glatt vid strand,
samlar stenar i sin hand,
slungar stenen dit ibland,
där som gässen simma.

[…]

Med sitt klappträ ner vid strand
pigan står så kåter,
knyter till sitt förklädsband
och sin barm upplåter;
barbent hon på bryggan står,
räknar slagen klockan slår,
flitigt sig på benet klår,
svettig, sur och våter.

[…]

Jeppe tutar, trumman går,
böneklockan klämtar;
sotarn svart i skorsten står,
visslar, sjunger, skämtar;
bagarn sina korgar kör,
smeden, ren sin slägga rör;
ren båd’ knekt oc granadör
vid geväret flämtar.

Skyndom dit vår hydda finns,
gömmom not och flöte;
stöt uti basun, och minns
detta glada möte!
Farväl, Jörgen, Trulso och Hans!
Farväl, flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrtenkrans
i Neptuni sköte.

Norström stjälper sin peruk
av sin röda skalla,
och min Ulla, blek och sjuk,
lät sin kjortel falla,
klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
maka åt dig, Norström! Frun
hör ju till oss alla.

Vill du höra alla verserna?

Klicka på länken:

Trio CMB: Solen glimmar