Historik över torpet Petersborg, numera Edsleskogs hembygdsgård

 Petter Andersson, som byggde och gav namn åt torpet, var född i Steneby 1796. Han tjänar enligt kyrkboken dräng i Rådane 1823, flyttar 1824 till Högheden och gifter sig där samma år med Kajsa Magnusdotter, född 1799, dotter till Magnus Andersson och Bengta Hansdotter på torpet Högen under Lindheden. Tre barn föddes: Jan Petter 1824, Anders Gustaf 1828 och Sofia 1831.

Hustrun Kajsa avled vid 33 års ålder 1832 och Petter gifte om sig 1833 med pigan Kajsa Larsdotter, född i Laxarby 1792. Makarna bosätter sig därefter som backstugusittare på torpet Åsen under Linheden.

Kajsa Larsdotter avled redan 1834 och som dödsorsak angavs ”moderpassion” (enl. äldre uppslagsverk= gyn. besvär, hysteri, svårigheter att andas, kramper m. m.).

Petter Andersson uppges 1837 ”vistas på Kläggerud”, men bokförs på Olsvik (Snickerud) under Högheden och ingår där samma år sitt tredje äktenskap med pigan Märta Persdotter, född i Svanskog 1812.

Makarna flyttar i samband med giftermålet som inhyses till Bergane - till vilket torp finns dock inte noterat.

I Petters tredje äktenskap föddes sex barn: Olof 1837 (d. 1838), Johannes 1839, Per 1842, Stina 1845, Olof 1848 (fältjägare, antog namnet Lindberg) och Maja Greta 1852.

I kyrkboken noteras på 1850-talet att familjen har eget torp på prästgårdsskogen och 1861 antecknas för första gången namnet Petersborg.

I verkligheten lär byggnationen gått till på så sätt att Petter Andersson timrade fem varv på stugan 1852, men avbröt av okänd anledning arbetet för att återvända 1857. Han fick då stugan under tak och kunde, över 60 år gammal, flytta in med sin familj.

(Enligt säkra uppgifter som ”Greta i Prästerud” fick av barnbarnet Hulda, bodde familjen innan inflyttningen i  ”Kojan” (Lilla Råberg), som låg på prästgårdens ägor - och säkert var det så, men där blev familjen aldrig kyrkobokförd).

Komponerade låtar        

Hjalmar Nystedt skriver:

Petter var spelman. Trots att han ibland kallades ’Döve-Petter’, vilket tyder på en hörselskada, komponerade han bl. a. ”Döve-Petters polska” och en vals, som båda är upptecknade i boken ”Svenska låtar från Dalsland”, utgiven 1931.

Han byggde även fioler och golvursfodral. Andra bevarade exempel på hans snickarkonst är dörrar i prästgården och en vävstol som står uppställd i Fryksellsflygeln.

Enligt en tidningsnotis från 1888, samma år som han slutade sitt nästan 92-åriga liv, gick han till Åmål för att sälja sina egenhändigt tillverkade laggkärl. Att han förmodligen på den sammanlagt mer än fyra mil långa vandringen dragit en handkärra för att transportera sina alster, förminskar ej prestationen.

 

När väckelserörelsen kom till Dalsland på 1860-talet, uppmanades de spelmän som omvände sig, att bränna sina fioler - det hade ju spelats dansmusik på dem...

”Döve-Petter” lär dock inte ha påverkats av detta för en gång när en av socknens pionjärer ”Olle i Sväljen” besökte honom, tog han fram sin fiol och spelade sin polska varefter han frågade: ”Tålde du’t?”

Petter Andersson avled enligt dödboken 91 år och 9 månader gammal år 1888. Hans änka Märta Persdotter överlevde honom med elva år och avled vid 87 års ålder 1899.

(Av någon outgrundlig anledning har ”Döve-Petter” alltid och i alla sammanhang kallats ”Pettersson” i efternamn, men enligt kyrkboken hette han Andersson och inget annat. Det var sonen Per, som efter faderns förnamn antog namnet Pettersson).

 

”Pettre-Per”

Av barnen blev det sonen Per Pettersson, även kallad ”Kejsaren”, som övertog torpet. Han gifte sig den 14:e oktober 1883 med Gustafva Moberg, född 1844, från torpet Baggerud under Stora Gölen och enda barnet, dottern Hulda, föddes den 21:e februari 1885.

Per och Gustafva var då 43 år respektive 41 år gamla och förlossningen lär ha varit mycket svår. Gustafva bestämde sig därför att inte föda några mer barn och för att vara på den säkra sidan lämnade hon den äkta sängen och bäddade åt sig på en långbänk i köket.

”Pettre-Per” var dock inte nöjd med denna tingens ordning och som båda var medlemmar i missionsförsamlingen, klagade han sin nöd för pastor Sven Dalsson. Denne, som var känd för att inte skräda orden, gav då Gustafva en rejäl uppsträckning - enligt bibelns ord, fullgjorde hon ju inte sina äktenskapliga plikter... men Gustafva lär ha struntat i Dalssons förmaningar... i varje fall föddes inga fler barn...

Livet i övrigt gick dock sin gilla gång och Hjalmar Nystedt skriver:

Per dränerade och förbättrade den lilla åkerlyckan så att den med tillskott av löv och gräs från skogen kunde föda ett par kreatur och några får och han sysslade även med korgmakeri. Som uppmuntran för sitt odlingsarbete tilldelades han pris från statens odlingsfond och Danielsonska fonden.

För att få bo och bruka Petersborg erlades från början ett dagsverke i veckan årligen, men minskades till ett tjugotal fram till 1920, då man övergick till ett penningarrende.

Hustrun Gustafva avled vid 70 års ålder 1914 och Per, som på äldre da’r förlorade synen, kunde med dotterns hjälp bo kvar på torpet ända till slutet. Han avled vid 95 års ålder 1937. Ovannämnda ”Greta i Prästerud”, som när detta skrivs, är 88 år gammal, berättar att hon vid tillfället vakade över honom.

”Hulda på Pettre”

Dottern Hulda Pettersson fortsatte att bruka torpet i ytterligare tjugo år och Hjalmar Nystedt skriver:

 ”Hulda på Pettre” var sällskaplig av sig och man kunde ofta se henne med fotogenlyktan i hand på väg att besöka någon granne eller något missionsmöte. Hur hon klarade försörjningen är nog svårt att förstå för nutidens barn. Av mjölken från den enda kon gick väl mesta delen till hennes många katter och de små åkrarna gav inga stora skördar. Men med ett friskt humör och små anspråk på livet klarar man sig länge och Hulda ägde bådadera.

Skrivarens egna minnen härrör mest från en vårvinter 1951 eller -52 då han tillsammans med ”Karl på Stätterud” rensade upp vindfälld tallskog på Baljåsen. Matrasterna tillbringades i köket hos Hulda som brukade sitta vid köksfönstret och sticka strumpor eller binda kvastar. Där stod också spinnrocken och bredvid låg ett par kardor. Som sällskap hade hon ett otal kattor som låg i den uppbäddade sängen efter kökets västra långvägg. Maten lagade hon på den lilla järnspisen som stod i den öppna spisen. Vattenhink med skopa fanns tillgängliga bredvid (se bild). Någon cykel ägde hon inte, men under 40-talet kunde hon åka med ”Myråsbussen”  och de sista åren fanns ju Erik ”handlar’n” som körde ut varor. I övrigt så gick hon dit hon skulle och målet var ju oftast posten, affären eller Röstigens missionshus. Ibland sågs hon också komma i sin vaggande gång med ett knippe leveransfärdiga kvastar hängande över axeln.

Hulda insjuknade och avled i sitt 73:e levnadsår den 29 december 1957. Petersborg kom således att vara befolkat av tre generationer ur samma familj i ganska precis 100 år.

Edsleskogs Hembygdsförening övertog torpet som därefter fungerat som hembygdsgård. Där hålls bl. a. varje år slåttergille, som bidrar till att hålla den gamla torpkulturen levande.

 

Kallkällan

Regnfattiga somrar hade vattenförsörjningen varit ett problem om inte den aldrig sinande kallkällan funnits i närheten. Den ligger, från infarten till parkeringsplatsen räknat, c:a 100 meter västerut efter stigen mot Björndalen. Den stensatta källan, som troligen funnits där i århundraden, är grund men ur berget strilar fram ett friskt vattenflöde. Härifrån bar Hulda och hennes förfäder sitt vatten när källan på torpet sinade och även ättlingar från granntorpet Prästerud har berättat att källan var deras räddning under torra somrar.