Kyrkan

Efter kristendomens införande finns uppgifter om att den första kristna kyrkan i Edsleskog sannolikt var en liten stavkyrka.

Förre lektorn Ernst Hansson skriver:

Sannolikt har det funnits en mindre kyrka i Edsleskog innan den större byggdes i början av 1200-talet. De äldsta kyrkorna i dessa trakter har varit stavkyrkor. Koret var en kvadrat på 3x3 m eller 5x5 m, själva kyrkorummet bestod av två kvadrater på ca 5x5 eller 8x8 m

Nicolauslegenden

Enligt legenden fanns här i slutet av 1100-talet en präst som hette Nils (Nicolaus). En dag skulle han efter mässan gå till en döende med nattvarden men möttes då på kyrktrappan två berusade drängar, som fordrade att han skulle återupprepa mässan då de kommit för sent.

På grund av sitt ärende vägrade han och började vandra söderut i riktning mot nuvarande kyrkplatsen. Han förföljdes, blev upphunnen och i det tumult som uppstod tappade prästen sin hätta - varefter området än i dag kallas för ”Munkhättan”.

Prästen sprang vidare västerut mot en bäck, blev åter upphunnen och pinad. Området har allt sedan dess kallats för ”Pinhagen”. Prästen lyckades slita sig loss än en gång och sprang nu mot norr men hanns upp igen och blev denna gång ihjälslagen. På platsen där hans blodiga kappa hittades sprang en källa upp och man upptäckte snart, att sjuka som drack av dess vatten blev helade.

Ryktet om källan spreds. Det berättas att pilgrimer, som var på väg från södra Europa upp till Olav den heliges grav i Nidaros, stannade upp och hämtade kraft av dess vatten och att källan i sig så småningom kom att bli slutmålet för många pilgrimer.

Just detta att pilgrimer sökte sig till Edsleskog kom också innebära att Dalslands äldsta kända marknadsplats etablerades här, vilket omtalas i ett privilegium utfärdat av konung Magnus Eriksson den 27 sept. 1349.

Av privilegiet framgår att alla penningböter som föll vi marknaden, hade ’’av ålder” tillfallit domprosten i Skara. Att vid marknadstillfällena ha hästar och bodar innanför inhägnaderna kring prästgårdens åkrar och ängar var strängt förbjudet.  (Läs gärna hela brevet i modern översättning på sid. 39 i sockenboken del 1, eller Dalslands diplomatarium sid. 111.)

Monumental kyrka

Till minne av prästen Nils kom under 1200-talet att byggas en praktkyrka – en treskeppig monumental basilika i form av ett grekiskt kors med en längd av 48 meter och en bredd av 29 meter över korset - den största katedral som någonsin byggts i Dalsland.

Detta tempel stod kvar i sin fulla prakt i c:a 300 år och var under den katolska tiden mycket rik. Den ekonomiska katastrofen kom i samband med den Lutherska reformationen 1527 då Gustaf Wasa lade beslag på kyrkornas tillgångar

Nästa katastrof kom 1568 då kyrkan antändes av ett åsknedslag och förstördes. Endast de stora tegelmurarna stod kvar. och som kyrkan nu saknade tillgångar stod den fortfarande utan tak 1583, vilket vårt äldsta inventeringsprotokoll bekräftar.

Sockenmännen tiggde då pengar av Johan III och kunde på så sätt restaurera mittskeppet som emellertid avkortades kraftigt då koret var svårt skadat. De skadade sidoskeppen och korsarmarna återställdes aldrig.

Under 1650-talet uppfördes ett torn av trä och i detta skick stod kyrkan kvar till den 13 april 1902 då den åter antändes av eld och förstördes.

Påvebrevet

Finns det då någon sanningshalt i legenden om S:t Nicolaus.

Ja, ett brev från påven Honorius III till biskop Bengt i Skara daterat 4 november 1220 finns bevarat.

Påven skriver:

Din fromhet (1) har bett oss att vi - med anledning av att en kyrka börjat byggas i ditt stift till ära för Gud och prästen Nils, salig i åminnelse, som, då han var på väg till en sjuk med Kristi lekamen, på ett ohyggligt sätt blev mördad av gudlösa människor och sedan dess strålar genom underbara mirakler, - skall värdigas medge viss avlat för dem som besöker denna kyrka. Vi har emellertid ännu inte kunnat få full klarhet i denna sak, men vi lyser full tillit i Herren till ditt goda omdöme och ger därför din broderlighet (2) genom detta brev full rätt att i vederbörlig och förnuftig ordning medge sådan avlat till dem som besöker kyrkan. Givet i Lateranen den 4 november det femte året (3)

1 Tilltalsformel

2 Tilltalsformel

3 D.v.s. av påvens ämbetstid

Lägre graden av helgonförklaring

Arkeolog Rune Ekre skriver:

”Påvens svar innehåller starka uttryck för förtroende gentemot biskop Bengt, och formuleringarna innebär i princip den lägre graden av helgonförklaring, beatificeringen.

I brevet nämns ju faktiskt inte platsen för Nikolaus öden och den påbörjade kyrkan. Lokaliseringen är begränsad till Skara stift, men det var under medeltiden stort: Västergötland, Dalsland och Värmland. Någon lokal Nikolaus-kult har emellertid endast kunnat påvisas i dalsländska Edsleskog. Inom Skara stift har inventerats ca 350 heliga källor, men endast en av dem bär Nikolaus’ namn, den i Edsleskog”.

Folklig tradition

Här dyker historien om källan och medeltidskyrkan upp i samband med ett tal som studenten Nils Hesselgren (son till prosten Brynolph Mascoll i Edsleskog) höll i Uppsala 1672. Talet finns i handskrift i Uppsala universitetsbibliotek och 1963 publicerades det i översättning av Sven Blomgren som Lovtal över Hesselskog. Här följer ett avsnitt ur talet:

Denna kyrka hade haft mycket höga torn, vart för sig märkliga för sina prydnader och klockor, men allt detta har eldens raseri uppslukat och det skulle rent av ha begravts i glömska genom tiden, om icke ännu alltjämt trappsteg funnits kvar mitt i muren, på vilka fordom var en uppgång dit för våra landsmän, vilka ännu står öppna. Men nu har i närheten av kyrkan ett trätorn uppbyggts, i vilket en större klocka hänger. Denna kyrka stänges med två dörrar, båda beklädda med järn och uppvisande hög ålder

Dessa och andra sådana minnen skulle för länge sedan på grund av hög ålder ligga begravda i glömska, om icke alltjämt lämningar funnes kvar, som förhindrade det.

Bland dessas stora antal framträder i synnerhet det förhållandet, att i närheten av kyrkan finnes även ängen Capellängen, i vars mitt finnes en av stenar infattad källa av det slag som mycket gamla kyrkor pläga ha i sin närhet. Man säger, att denna först upprunnit, sedan en kyrkoherde på denna plats vid namn Nicolaus blivit dödad, och att den ännu idag kallas S. Niclas källa.

En son till Nils Hesselgren, Lars Hesselgren, höll 1718 ett liknande tal i Uppsala med smärre tillägg, bl.a. att ”vallfärder till Edsleskog företogs ända från Rom”. Sägnen har sedan upptecknats i flera varianter. I en sådan berättas att ”folk kom ända från Jerusalem för att hämta vatten ur den världsberömda källan.”

I samband med den Lutherska reformationen blev all blev all helgonkult förbjuden och källan stenades igen. Några år innan Nils Hesselgren höll sitt tal hade emellertid några bönder tagit sig före att undersöka den. Efter att ha tömt källan på stenar, sägs bönderna på botten ha hittat små mynt, ringar och andra mindre föremål.

Nicolaus’ källa återupptäcks

Källan låg fortsättningsvis kvar som öppet vattenhål genom seklerna ända tills vi kommer fram till början av 1930-talet. Då drogs en ny landsväg genom Edsleskog vilket drabbade källan som övergrusades redan under vägbyggets förarbeten.

Några framsynta ortsbor gjorde då en markering av stenar medan de ännu hade platsen i minne, för att källan skulle kunna återfinnas i framtiden. Också denna ”stening” övertäcktes av vägmassorna vilket ledde till att det snart rådde oklarhet om källans exakta läge.

När landsvägen breddades och byggdes om under 1970-talet utverkade emellertid riksarkivarieämbetet att den nya vägbanan flyttades något söderut för att inte helt ödelägga de eventuella resterna av traditionens Nikolaus-källa.

År 1989 tog hembygdsföreningen med Peter Thornborg som drivande kraft initiativet till arkeologiska provundersökningar för en lokalisering av källan. Man fann då stenmarkeringen från 1930-talet och ett konstaterande att källan inte fanns direkt under denna.

Arkeolog leder utgrävningen

Undersökningen togs upp igen följande år och nu under ledning av arkeolog Rune Ekre. Han skriver i sitt protokoll:

”Undersökningen togs upp igen i september 1990, och den här gången fick vi känning med sten ett par meter nordväst om stenmarkeringen. Den första stenanhopningen som undersöktes låg ytterligare ett par meter norrut och tycktes vara en tillfällig anhopning av kullersten. I och under denna stenhög fanns för övrigt stora mängder av flaskglas från 1700-talet. Strax söder därom konstaterades ett par pålar, tämligen kraftiga, som onekligen var hoppingivande på detta djup under markytan, drygt en meter.

En kantställd häll nåddes och vid blottläggandet av dess övre del nåddes nivån för en avsiktlig stensättning. Vad som kom fram var resterna av en stenram av tämligen stora kantställda hällar, vars innerum hade en sida av 60-70 cm. På västra sidan om denna stenram fanns i omedelbar anslutning och alltså i riktning mot kyrkan en mycket ojämn stenläggning i sluttning. Med tanke på vad bara en vinters tjälförskjutning kan åstadkomma i en stenläggning var det inte svårt att tolka denna ojämna konstruktion som rester av den trappa som omtalats i äldre skildringar.

I källan låg en del stenar, varav en utgjordes av den infallna nordsidan. En fortsatt utgrävning och tömning av källan diskuterades, men i och med lokaliseringen och identifieringen var vårt uppdrag utfört. Ytterligare arkeologisk undersökning finge genomföras med en mera avancerad teknisk utrustning och kräver särskilt tillstånd. De eventuella kvarvarande medeltida mynt och annat som kan ha offrats i källan och inte hittats av 1700-talsbönderna får alltså tills vidare vila i frid.

Källans djupa läge, c:a 1,5 m under markytan, gör det omöjligt att frilägga konstruktionen, och anläggningen måste övertäckas redan inom de närmaste dagarna. Läget nära landsvägen gör det omöjligt att arrangera en urschaktning av marken på ett sådant sätt att delar av källan i framtiden kommer att vara synliga. Vad man här får nöja sig med är att arrangera ett vackert minnesmärke på källans exakta plats som en vilopunkt för själ och öga för alla som färdas förbi.

Rune Ekre skriver avslutningsvis: 

Visst var återupptäckten av S. Nikolaus källa en minnesvärd upplevelse för oss som deltog i slutskedet: Peter Thornborg, Åke Emanuelsson och den lite förhärdade arkeologen. Men en trivialitetens besvikelse fanns med: källan var inte längre vattenförande. Det finns en enkel förklaring till detta; på 1950-talet anlades en djup branddamm endast 8-10 m från källan – den torde ha absorberat vitala källådror i sin närhet. Men vi stod vid platsen för vad som en gång varit ett mirakel och en källa till många mirakel, en punkt som man vallfärdat till långväga ifrån och som spelat en stor roll i västsvenskars och andras föreställningar under några medeltids/århundranden. Sedan har det etappvisa förfallet varit effektivt – kanske innebar återupptäckten i september 1990 också något av en återupprättelse.

I samband med Medeltidsdagarna under 1990-talet kom emellertid en rekonstruktion att utföras mitt över den ursprungliga källan och detta har Rune Ekre kommenterat på följande vis:

”Den nuvarande utformningen av källan vid minnesmärket är en fri rekonstruktion, utförd av minnesmärkets initiativtagare, utan anknytning till den arkeologiska undersökningen”.

Här kommer en svit bilder på medeltidskyrkan som förstördes av brand 13. april 1902.

Bilderna är unika på så sätt att de är de enda som finns bevarade av kyrkan.

Johanna Magnell ger följande beskrivning av ett julbesök på 1870-talet: "Det finns ej någon värme i kyrkan. Andedräkten stod som en rök ur näsa och mun, talgljusen flämtade matt och duva stampningar hördes här och var för att hålla fötterna varma".

Detta är det enda interiörfoto som finns av medeltidskyrkan. Förutom predikstol och bänkar kan man se kyrkans altartavla med figurerna Moses och Aron, vilka 1902 räddades undan branden av mamsell Elsa Carlkvist. Här kan man ochså tydligt skönja konturerna av triumfbågen som ledde ut till koret i den ursprungliga kyrkan, men som murades igen efter branden 1568.

Utgrävningar Gamla kyrkan

Under sommaren 2019 blev det gjord en större utgrävning av medeltidskyrkan.

Det var stort intresse för sommarens utgrävning av Edsleskogs medeltidskyrka, och flera personer säger sig ångra att de aldrig gick dit under dom fem dagarna  arbetet pågick. Torsten Fransson  var med alla dagarna och fick förmånen att vara med arkeologerna och ”grovarbeta” lite. Några av hans bilder som illustrerar händelseförloppet visas här.

Bild 1 visar rekonstruktionen av Edsleskogs medeltida kyrka med ledning av framtagna murpartier 1947. 

Den med rödpenna inramade delen visar storleken på den kyrka som återuppfördes efter branden 1568 medan de streckade partierna markerar 2019 års utgrävningar.

Bild 2. Här har arkeologerna kommit ner till sotlagret i den del av koret som aldrig återställdes efter branden 1568."

Bild 5. I en fördjupning i norra korsarmens mur, endast 15-20 cm under markytan, hittades ett skelett som här tas om hand av Åmåls förre kommunarkivarie tillika arkeolog Margareta Nilars och Christian Mühlenbock, museichef i Lödöse.

Bild 6. Uppsalastudenten Nils Hesselgren, född i Edsleskogs prästgård 1651, höll 1672 (104 år efter branden) ett tal där han bl.a. ger följande beskrivning av kyrkomuren:

”Muren omfattar tre alnar på bredden; dess nedre delar äro byggda av sten, men dess övre delar av tegel, så att hela byggnadsverket (den återuppförda mindre kyrkan), som först nu blivit vitmenat, är av bränt tegel, men nertill förstärkt med stenblock.”

Den här bilden, tagen 347 år efter talet, visar att den väl stämmer överens med Nils Hesselgrens beskrivning av grundmuren. (Hela talet, se sockenboken del 1 sidan 33).