Jättegrytorna i Steneby


Sägnen som blev verklighet

Image
Grytan närmast kyrkan är 3,60 meter djup så man får ha stege för att få upp det sista skräpet på botten. Sven Brage har vågat sig ner i djupet vid tömning 2016. Foto: Monika Åhlund.
 

 

Redan under första delen av 1700-talet vet man med säkerhet att grytorna blivit undersökta. Det var kyrkoherdesonen Laurentius Hesselgren, som 1718 skrev sin avhandling ”Dissertatio Academica de Dalia” som omtalar att här finns en källa och ett djupt intryck i berget som av en stor gestalt. Källan sinar aldrig och hade grävts ut av honom. Han hade funnit silver- och kopparslantar samt nålar och dylikt. Laurentius Hesselgren var son till kyrkoherden i Steneby Nils Hesselgren och hans hustru Catarina Forsaea.
  Vid 1800-talets början var det pastorsadjunkten Anders Hwass i Steneby som lät anlägga gångstigar och plantera buskar, så att här blev mera tillgängligt för allmänheten.
  Vid mitten av 1800-talet utkom Anders Lignell med ”Beskrifning öfver grefskapet Dal” Häri beskriver han noggrant jättegrytorna. Den närmast kyrkan är 4 alnar och 10 tum i tvärsnitt (ca 2,5 meter) och 6 alnar djup (ca 3,60 m). Lignell säger att enligt Anders Hwass fanns flera större och mindre klot- och äggformade glatta stenar i grytorna när de först blev utgrävda.
  Nere vid Stenebyälven finns flera halva grytor, liksom stora nischer i berget. Den största av dessa kallas Ingegerds kammare och är 12 alnar hög och 15 alnar bred. Bergarten är gnejs. 
  Jättegrytor har i alla tider satt människors fantasi i gungning. Det finns en sägen om Ingegerds kammare: En prästdotter med namnet Ingegerd blev förälskad i en adelsman på säteriet Dingelvik. De hade sina kärleksmöten här i det romantiska området vid jättegrytorna. Det skulle visa sig att ett barn blev frukten härav. Greven tog då inte sitt ansvar utan lämnade prästdottern och drog ut i kriget. Hon födde sitt barn i lönn och kvävde det i sin linda och begravde det i en klippskreva ovanför den stora jättegrytan. Sedan fick hon inte ro i sitt samvete utan gick omkring och irrade här i berget. En månskenskväll tyckte hon sig se sitt barns vålnad vinka till henne. Hon rusade dit, förlorade fotfästet och störtade utför bergväggen ner i grytan. Hon skadades allvarligt, men hann, innan hon dog, bekänna sin synd. Hon begrovs i samma klippskreva som barnet.
  När boken ”Gamla Steneby” gjordes för 30 år sedan gjordes efterforskningar om huruvida det fanns någon sanning i denna sägen. Vi fann då att prästdottern Ingegerd Johannesdotter verkligen födde ett oäkta barn. Detta inträffade 1681. Fadern var en gift man, arrendator på den närbelägna gården Havden. Ingegerds far, kyrkoherde Johannes Forsaeus, var vid detta tillfälle redan död. Han hade dött 1679 strax innan Gyldenlöwefejden drog över trakten och alla hus på Steneby prästgård blev brända av fienden. Men hur var det då med Ingegerd och hennes förälskelse i Måns från Havden, jo de rymde till Aremark i Norge och sägs ha gift sig i Nössemark. Men Måns var ju redan gift och hade flera barn därhemma. Kommunikationerna var inte som i våra dagar så det var inte lätt att kontrollera. Paret var i Aremark över sommaren men kom tillbaka till Steneby på hösten och blev då ställda inför häradsrätten. Måns hustru bad för sin man och ville gärna ha honom tillbaka. De dömdes båda att plikta, Måns 80 daler silvermynt och Ingegerd 40 daler silvermynt dessutom skulle de plikta 20 respektive 10 daler silvermynt för den förargelse de gjort församlingen genom sitt bortrymmande och stå uppenbar skrift, d.v.s. göra avbön inför hela församlingen. Måns skulle också till Ingegerd betala i s.k. barnefödsel en ko, ett pund smör och en tunna råg. Till sist blev Måns ålagd att flytta från Steneby, antingen till Västergötland varifrån han var kommen, eller någon annanstans, så att deras syndaktiga leverne inte kunde fortsätta.
  Hur det gick med barnet har inte kunnat utforskas, men Ingegerd levde 20 år efter detta hänt.

Steneby hembygdsförening tömmer varje vår jättegrytorna på vatten, så just nu är de nytömda och man kan se hur vackert svarvade de är inuti. De har ingen naturlig avrinning så för det mesta ser man dem fulla med vatten. Med en åldrande medlemsskara blir detta arbete alltmer ansträngande och föreningen tar gärna emot hjälp från yngre förmågor som tycker det är värdefullt att bevara traditionen. Grytorna är välbesökta och varje gång vi tömmer dem hittar vi mynt från både Sverige och andra länder. Dessa sparas för framtiden.

Monika Åhlund, sekreterare för Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund

Image
Denna gryta finns vid stora trappan ner mot älven. Här är tre grytor i rad nedanför varandra och här satt den största jätten det kan man tydligt se. Marit Magnusson vid årets tömning av jättegrytorna. Foto: Monika Åhlund.
Förening:

Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund

Skapad av: Bo Andersson (2020-05-28 10:57:45) Kontakta föreningen
Ändrad av: Bo Andersson (2021-10-19 16:30:25) Kontakta föreningen