Borgruinen på Dalaborg den 27 maj 2017.
Muren har varit i oförändrat skick sen den grävdes fram och restaurerades 1938 - 1939.
Det är okänt hur överbyggnaden på borgen såg ut.
Bengt Söderberg antog att det varit ett trähus och ritade en fantasirekonstruktion.
Foto: Gudrun Rydberg.

Dalaborg – en medeltida fästning  i Bolstad

I närheten av Dalbergså ligger borgruinen Dalaborg, Bolstads socken, på en klippudde vid Vänern.  Denna medeltida borg omtalas i skriftliga källor åren 1304 – 1309 och 1367 – 1434. Dalaborg var militär befästning, administrativt centrum för skatteindrivning samt merkantilt centrum med marknadsplats och hamn för stora delar av Dalsland. Det var en s k spärrborg med uppgift att kontrollera huvudleden in i Dalsland. På sommaren var det sjöfarten på Vänern och på vintern stora vinterlandsvägen på sjöns is. Dalaborg är klassat som riksintressant kulturmiljöområde.
Borgruinen Dalaborg grävdes ut åren 1938 - 1939 under ledning av arkeolog Bengt Söderberg. Förundersökningen, som gjordes av arkeolog Hjalmar Larsen sommaren 1931, betalades av Södra Dals Fornminnes- och Hembygdsförening. Bland frivilligarbetarna fanns hembygdsforskaren A. G. Bördh i Aritsholmen, smeden Emil Nilsson på Norra Strätet och journalisten Carl Bohm, Grinstad. Bengt Söderberg har skrivit om utgrävningarna och ritat en fantasiteckning av borgen i Hembygden Dalsland 1940. Denna fantasibild har kommit att spridas vidare genom konstnären Carl-Oscar Borgs berömda tavla ”Dalaborgs förstöring” och flera modellbyggen.  Faktum är att ingen vet hur borgen såg ut i sin glans dagar då samtida avbildningar saknas.
Placeringen av Dalaborg på en hög utskjutande bergknalle i Vänern var helt i linje med medeltida fortifikatoriska byggnadssätt. Ingen fiende kunde gräva sig in i borgen. Från sjösidan var det inte enkelt att kravla sig upp särskilt inte om man var iförd rustning. Dalaborg var lätt att försvara. Man beräknar att det krävdes 5 gånger fler krigare att inta en sådan borg än vad det krävdes att försvara den. Hade man 50 försvarare på borgen behövdes det 250 anfallare för att inta den. Vintertid var det brukligt att hugga isvakar på sjön runt en borg och lägga upp isen till isvallar. Vakarna hölls öppna genom att man hällde ”sältran” i dem.
Området närmast borgen skulle vara röjt från skog eftersom en fiende lätt kunde gömma sig där. Runt borgen skulle finnas ett skyddsdike, kallat grav. Om man kastade upp jorden när man grävde graven bildades en vall som kompletterades med en mur eller ett trävärn. Trävärnet kunde bestå av spetsiga träpålar eller liggande timmer. Graven kunde vara fylld med vatten eller torr. Sommartid var det svårare att forcera en vattenfylld grav och en man i tung rustning kunde lätt drunkna i den. Men på vintern var det enkelt att ta sig över en isbelagd vattengrav. Torrgravar hade således lika högt försvarsvärde som vattengravar.
Vallgraven vid Dalaborg har med stor sannolikhet varit en torrgrav. Vallgraven skulle hindra fiender som kom till fots eller häst men dess viktigaste syfte var att göra det omöjligt för en anfallare att föra fram tunga vapen till muren. De tunga fjärrstridsvapnen vid denna tid bestod av s k blidor = slungor för stenar på 50 kg och uppåt samt eld. Eldpilar var särskilt farliga för borgar i trä. Det första eldvapnet, en kanon, finns dokumenterat i Sverige från år 1395. Karlskrönikan uppger att ”bössor”, som kanoner då kallades, användes vid Dalaborgs förstörelse år 1434. Mer kan läsas om medeltida fästningar i Christian Lovéns doktorsavhandling ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, 1996.

Gudrun Rydberg
Studieansvarig för
Dalslands Fornminnes-Och Hembygdsförbund