Vad ska vi göra med alla våra gamla hus?

Vid förra sekelskiftet flyttades en mängd gamla byggnader till hembygdsparker och hembygdsgårdar. Husen räddades från förgängelsen i ett försvinnande allmogearv. Detta skapade en form av likhetsideal över hela landet och många mini-Skansen bildades, om än med vissa regionala skillnader. Idag har vi en ny generation gamla hus – men fortfarande inget samhällsansvar för denna del av vårt gemensamma kulturarv.

Sven Jensén, 2014-03-05

Idag står de där, hembygdsparkerna och hembygdsgårdarna, med sina alltmer åldrade byggnader som gradvis förtärts av tiden. Den jäktade nutidsmänniskan känner inget omedelbart släktskap med husen, som gradvis isoleras mer och mer från samhället i övrigt. Så länge närheten till det nya samhället fanns runt hörnet och var en begriplig del av kontinuiteten i samhällsutvecklingen gick det an. Men idag är det annorlunda.

I Skåne har Skånes hembygdsförbund påbörjat en kommunvis inventering av byggnader som ägs eller förvaltas av hembygdsföreningar, sockengillen och andra. Liksom på andra håll och landskap i landet noteras byggnadernas status och funktion. Kanske kan detta leda till ett ökat intresse för husen, och nya möjligheter till finansiering av underhållet.

Ellebäckstugan 1932 innan den flyttades till Broby hembygdspark 1934. Foton: Gun Larsson.

Ellebäckstugan som den ser ut idag. Foton: Gun Larsson.

Problemen börjar
I takt med husens åldrande ökar underhållsbehoven. Numera utgör husen och dess föremål en tung börda, inte minst ekonomiskt, för många hembygdsföreningar. Utöver detta ekonomiska ok tar förvaltandet av hus och föremål så mycket kraft från det ideella arbetet i föreningarna, att det inte finns tillräcklig tid över för föreningsutveckling och nytänkande. Hembygdsarbetet riskerar att bli statiskt i sådana föreningar.

Jag tror att man generellt kan säga, att föreningar med hus har ofta dålig ekonomi och föreningar utan hus har oftast en god ekonomi. Detta väcker tanken: Vems ansvar är det egentligen att underhålla alla gamla allmogebyggnader i hembygdsparkerna? Är det inte ett gemensamt samhällsansvar? Borde inte kommunerna hjälpa till? De använder gärna byggnaderna med sina miljöer i marknadsföringen av den egna kommunen, men stöttar oss bara symboliskt!

Reparationsfonder till alla hus
När man flyttade hus till hembygdsparker och hembygdsgårdar tänkte man inte på att husen så småningom behövde genomgå omfattande restaureringar. Eller så tänkte man kanske att det alltid skulle finnas yrkeskunniga medlemmar som kunde utföra reparationsarbeten utan höga kostnader. Men utvecklingen blev en annan. Idag kan vi konstatera att vi saknar både reparationsfonder och pengar som är nödvändiga för reparationer och underhåll av en betydande del av vårt gemensamma kulturarv.

Egna insatser och kunskapsuppbyggnad
En slutsats är att föreningarna måste göra mer för att förbättra ekonomin. De kan anlita lokala entreprenörer, som kan utföra pietetsfullt arbete till en rimlig kostnad. Vi ska komma ihåg att de som flyttade husen till hembygdsparkerna ofta var helt vanliga hembygdsmedlemmar med allmänna snickarkunskaper. Våra hus är i regel inte särskilt märkvärdiga, men restaureringsinsatserna görs som om vore de unika. Föreningarna måste fortsätta att söka medel från länsstyrelser och andra ställen, men måste enligt mitt förmenande se till att de räcker mycket längre.

Ekonomin går inte ihop
Ekonomin är således hårt ansträngd i många hembygdsföreningar. Det kapital som eventuellt finns äts snabbt upp av kostsamma reparationer och underhåll av byggnader. Visserligen får hembygdsföreningarna ibland stöd av bl a länsstyrelserna för reparation och underhåll, men får ofta betala tio procent eller mer ur egen kassa. Det innebär med enkel matematik att 10.000-lapparna snabbt kommer att utkrävas ur den aktuella föreningens lilla föreningskassa.

Jag tror att detta resulterar i att många föreningar inte har råd att ta emot beviljade medel: Var ska de hämta mellanskillnaden? Kassan är ju tom! Man kan inte baka bullar och sälja för att täcka överkostnaderna! När en bulle är såld för 5 eller 20 kronor, så har 100 kronor i värsta fall redan lämnat kassakistan till byggnadsunderhåll.

Det finns en stor risk, att kulturbyggfirmor slår mynt av föreningarnas vilja att göra rätt. De är ju en garanti för att byggnadsantikvarierna ska godkänna de utförda arbetena och antikvarierna kostar också en massa pengar.

Hus med historia – en permanent lösning?
Under åren 2010-2012 fick hembygdsrörelsen för första gången statliga medel till renovering av flyttade byggnader – 45 miljoner kronor – genom projektet Hus med historia. Endast ett fåtal hembygdsföreningar med flyttade byggnader fick tillgång till medlen. Och i ärlighetens namn räckte dessa medel inte alls till. De visade egentligen bara på de enorma behoven. Hus med historia-pengarna utbetalades för de få utvalda objekten, precis som alla andra bidrag, upp till 90 procent. Detta innebar att även de ersättningarna medförde ekonomiska belastningar hos varje enskild förening.

Vad gör vi med de gamla husen?
Föreningar med gamla hus kan naturligtvis resonera så här: Låt husen förfalla så får vi visa torpruiner och raserade industribyggnader. En annan möjlighet är att sätta in annonser på ”Blocket” och sälja husen, där köparen själv får demontera byggnaderna. Men så gör inte de ansvarstagande i hembygdsföreningarna! De kämpar vidare och säljer kanske en och annan byggnad för att få råd att sköta de övriga.

Men detta är inte hållbart i längden. Vi måste hitta nya lösningar. Vi måste kompetensutveckla medlemmarna i föreningarna. Kunskaperna kring byggnaderna och deras skötsel är otillräckliga. Man måste kunna skriva ansökningarna själva och skaffa ordentliga offerter. Offerterna ska tvinga fram vettiga priser hos byggfirmorna oavsett om de har prefixet ”kultur” eller ej. Detta måste t ex länsstyrelserna hjälpa till att kräva. Skånes hembygdsförbund kan ha en viktig roll i detta sammanhang och stötta föreningarna i sin region.

Kommunerna visar ofta ett svalt intresse när det gäller det ekonomiska ansvaret för byggnader och deras underhåll i hembygdsparker och hembygdsgårdar. Vi måste hitta en väg att ändra på attityderna. Kanske måste byggnadsunderhåll med mera in i den kommunala budgeten?

Vem har glädje av husen? Ja, den frågan är väldigt viktig. Vi har redan idag erfarenhet av att skolor, turister och äldreboenden gärna utnyttjar våra hus och hembygdsmiljöer. De är och kan också bli ännu mer intressanta genom att föreningarna gräver fram en intressant historia om dem. Turismindustrin borde kunna fastna i högre utsträckning för våra nya satsningar. Om så sker måste vi våga ta betalt för satsade medel.

Kostall byggt på 1940-talet. Allt färre av dem har kvar sina originalinredningar. Vem ska ta hand om sådana byggnader? Foto: Sven Jensén 2008.

Korvkiosk från 1950- eller 1960-talet. En spännande byggnad, som för närvarande är räddad undan förgängelsen. Den finns på festplatsen i Tydinge i Östra Göinge kommun. Foto: Sven Jensén 2008.

Hur ser framtiden ut för de gamla husen?
Om kommunerna och samhället i övrigt börjar engagera sig och vi försöker att tänka i nya banor finns det vissa möjligheter till en ljusare framtid.

På tal om gamla hus. Gamla hus vid sekelskiftet 1800-1900 var många gånger inte mer än 50-100 år när man räddade dem från förgängelsen genom att flytta dem till hembygdsparker. Vi har nu ytterligare en generation hus som nu är 50-100 år. De håller också att försvinna eller förvandlas så mycket att de inte längre representerar sin tid. Så jag undrar igen, vem ska egentligen ta hand om husen?

Sven Jensén
Ordf. Skånes hembygdsförbund
Ledamot i Sveriges hembygdsförbund
[email protected]

Kommentarer

Vi får nog räkna med att kommunerna inte vill satsa pengar på hembygdsgårdar. Det har de inte råd med. Så vi måste rätta antalet hus efter vad vi klarar av. Men det stora problemet, som du egentligen inte berör ordentligt, är ju vad vi skall göra av minnena från andra halvan av 1900-talet. Idag vimlar det, i alla fall här i Västergötland, av föreningar som ligger tätt och ofta erbjuder ungefär samma attraktioner. I framtiden måste de nog börja samarbeta, en tar hand om tidigt 1900-tal medan grannen visar upp andra halvan. Yngre människor har ju få möjligheter idag att se sin barndoms miljö. Ett samarbete skulle förstås också öka turistintresset och därmed även inkomsterna. Men samtidigt krävs det förstås också tuffa beslut. Föreningarna tvingas säkert att prioritera; fundera på vad de klarar att förvalta och visa upp.

/Hans Menzing
[email protected]

Snälla ni hjälp mig rädda en gård i Halland!
/Suzanna Awemost, [email protected], 030015728

Kommentera texten:

Ditt namn (obligatorisk)


Jag godkänner att mitt namn får visas vid inlägget.

Din epost (obligatorisk)


Jag godkänner att min epostadress får visas vid inlägget.

Din kommentar