Det kollektiva minnet eller framtiden?

Långt innan jag kunde skriva mitt namn var jag en bekant person i dubbla Sjuhäradssocknar: Örsås och Ambjörnarp. Jag var Lars i Ugglebo. En väl känd hemmagård borgade för detta samtidigt som min pappa var nämndeman och mamma lärarinna. Först som halvt vuxen behövde jag använda mitt efternamn. När jag slutligen hamnade i storstan ersattes allt detta av det totalneutrala personnumret.

Lars Josefsson, 2014-01-08

Som nutida tätortsbo, men med rötter på en gård där vägen bokstavligt talat tar slut, har jag haft många anledningar att fundera kring landet kontra stan. Under arbetet med två gedigna sociala bygdebeskrivningar (bland annat Själens obotliga ensamhet) fick jag upp ögonen för nånting som skulle kunna kallas för det kollektiva minnet. På ett närmast mytiskt sätt har mina sagespersoner haft koll på allt och alla. In i minsta detalj har jag fått händelser och relationer beskrivna för mig. Det är som om jag gång efter gång har mött den bibliske Abraham – mannen som sägs ha levat i hela 175 år.

Det kollektiva minnet handlar om handfasta förhållanden, möjliga att kontrollera via kyrkoböckerna, men minst lika ofta om händelser kring vilka det tisslas och tasslas. Inte oväntat placerar sig då de så kallade horungarna högt upp på vetskapslistan. Länge funderade jag exempelvis kring varför sönerna till två bönder inte pratade med varann fastän de var jämnåriga och bodde stenkastnära. Så småningom kröp det fram: En gång i tiden hade den enes farfar, utan lov, tagit ned ett skuggande äppelträd. Älgjakten – särskilt den olovliga – är uppenbarligen ett annat ämnesområde som har den inneboende kraften att etsa sig fast under generationer framöver.

Ja, landsbygden kan verkligen vara till bredden belamrad med en levande historia som vi i bästa fall kan skratta åt, men som minst lika ofta kan vingklippa och skapa ofrihet. Man måste nog ha befunnit sig tätt inpå det kollektiva minnet för att förstå vidden av att ha farmors eller farfars ande ännu svävande över sig, att fjärran flydda händelser ännu biter sig fast, att människor krymper eller att de till och med finner det för lämpligt att fly. Hur ser då alternativet ut? Finns det en tulipanaros? Finns det världar som är goda, förlåtande, trygga och frihetsskapande? Hur är det med våra tätorter och städer? När jag befinner mig i min forna hemmavärld får jag strax frågor kring de blodiga gänguppgörelserna. På sistone har jag också fått förklara varför kommunanställda väljer att blunda istället för att bry sej och vittna i rättegångar. Är vi på väg mot helt skilda universa? Ja, skam vet.

Uppenbarligen är det hög tid att jobba bort klyftan mellan stad och land. Min dotter har medvetet valt att bosätta i ett så kallat miljonprogramsområde. Här har hon lagt grunden till en frifräsande hembygdsförening. Nog höjdes det då ett och annat ögonbryn. Den sortens föreningar förknippar vi ju med röda stugor och utedass, eller hur? Vad skulle kunna hända om också vi som har djupa rötter bland utedassen börjar tänka i helt nya banor? Hur vore det med ”omvärldsföreningar”? Ska vi måhända bjuda in till LAN-partyn * på våra hembygdsgårdar nu när fibertekniken letar sig fram till minsta lilla stuga? Faktiskt är det så att datakapaciteten i Ugglebo idag är många gånger större än i min skrivarlya i vårt lands näst största tätortsregion.

Så låt oss rivstarta in i framtiden!

/Lars Josefsson
[email protected]

*) LAN uttyds Local Area Network. Då samlas mängder med människor för att tätt tillsammans spela dataspel.

 

Kommentarer:

Vi lever idag i en global värld. Vi har bara en planet att bo på och folk flyr till oss från krig och elände. Vi får nya människor här som blir hembygdens människor. Det är inte länge sedan svenskar flyttade från svält och elände. Jag tror att genom att se sammanhang och människans historia i ett större och längre perspektiv kan vi få människor att känna sig hemma och bli nyfikna på den gemensamma historia vi har oavsett varifrån vi kommer. Jag har visat våra hembygsstugor för våra nyanlända som läser svenska och en del känner igen sig i hur man lagade maten förr över öppen eld t.ex. Hur vi svenskar bodde trångt. o.s.v. Vi står inför en framtid, som jag ser det, som innebär att industrisamhällets tid snart är förbi.Vi måste försöka skapa gemenskap så att människor känner sig hemma här. Vi måste få med alla. Vi har så mycket gemensamt ; en gemensam planet att bo på. Industrisamhället och oljan skapade förutsättningar för oss att se h ela vår värld som vår hembygd. 1900-hundratalet måste dokumenteras så att vi alla förstår vad de som varit före oss har gjort som påverkar oss idag. Att berätta om vår lokala historia ger en hemkänsla för alla.

/Lena Klaiber
[email protected]

Kommentera texten:

Ditt namn (obligatorisk)


Jag godkänner att mitt namn får visas vid inlägget.

Din epost (obligatorisk)


Jag godkänner att min epostadress får visas vid inlägget.

Din kommentar

Fortsätt gärna att diskutera på www.facebook.com/sverigeshembygdsforbund