Bygd och natur Debatt

Vad betyder hembygden för dig? Vad är viktigt i ett levande lokalsamhälle? Vilka problem finns och vilka är lösningarna?

Säg din åsikt på Bygd och naturs debatt!
Skicka texten till info@hembygdsforbundet.se

Du får vara anonym här på sidan, men redaktionen behöver alltid artikelförfattarens namn och kontaktuppgifter. Viss redigering kan förekomma innan publicering. Texter som bryter mot hembygdsrörelsens humanistiska och demokratiska värdegrund accepteras inte.

Tidigare artiklar i menyn till vänster.

Låt vardagen berätta om världens gång!

Många av oss skriver dagbok. Så även min närmaste granne. I årtionden pågick detta. Den skatten slukades nyligen av en container i samband med bodelningen. Den slutstationen är nog inte ovanlig – måhända av integritetsskäl eller kanske för att den vägen är den lätta.

Lars Josefsson, 2015-11-20

När boken Byn som försvann tog form var Karl Frits Johanssons idoga dagboksskrivande en helt avgörande kunskapskälla. Varje enskild dags noteringar är tämligen intetsägande, men helheten kan rikta ljus mot viktiga förhållanden och förlopp. Eller vad sägs om följande exemplifieringar kring vår nära dåtids raviner mellan män och kvinnor.

Under några år arrenderar Karl Frits ett grannställe. Kontakterna dit blir då omfattande. Hela etthundrasju gånger plitas mannens namn ner medan dennes hustru förblir totalt anonym. Däremot namnges en annan grannes häst. Apropå dåtidsbondens bäste vän kan ännu ett exempel vara på sin plats: Karl Frits kom att äga fyra hästar, nämligen Pållan, Pålle, Pelle samt Pelle – ännu en gång. Vid sextioen tillfällen blir vi informerade om hästarna. Lite till mans kan vi idag förvånas, eller väl snarare skrämmas, över att hustrun Edith bara fick sitt namn noterat tjugotvå gånger.

Här och nu växlar jag över till ett helt nytt tema genom att lusläsa Karl Frits noggranna väderiakttagelser och formulera följande fråga: Förändrades hans ordval när radion gjorde sin entré?

År 1927, på långfredagen, lyssnade vår dagboksskribent för allra första gången på en radioutsändning från Stockholm-Motala. Så skedde i kyrkbyns cykelaffär. Kuriöst nog var det just precis på samma långa fredag, men det efterföljande året, som moderniteten hamnade på ett av Karl Frits grannställen i Stjärnebo by. Ändå skulle det dröja till sensommaren 1932 innan familjen skaffade en egen modern mackapär. Av strikta kostnadsskäl – radion var batteridriven – begränsades lyssnandet till just väderleksrapporteringen samt en daglig nyhetsutsändning. När mamman ville ta del av söndagens radiogudstjänst fick hon vackert linka iväg till grannbyn.

Redan fyra månader efter radions insteg i Ediths och Karl Frits värld använde maken för första gången ordet uppehållsväder i sitt dagboksskrivande. Ytterligare fem månader senare gjorde beteckningen växlande vind sin entré. Samma år karaktäriserades vindens framfart som lugn. I januari det nästföljande året dök ordet nederbörd upp. Snart följdes detta av att risk för frost präntades ner i dagboken.

Tämligen omgående började alltså Karl Frits använda nya ord för väder och vind – de betingelser som var helt grundläggande för hans liv och leverne. I förstone förvånades jag över detta, men strax häpnar jag än mera över min ursprungliga förvåning. För visst är det högst rimligt att radion öppnar på förlåten till helt nya världar.

Jag bjuds en anledning till reflektion. Hur ser vi på dåtiden? Uppfattar vi den som huggen i sten? Låt mig ta ett enda exempel: Intill alldeles nyligen har jag som historielärare berättat om Karl den tolftes knappskottsdöd och då uttalat att det tog ett evighetslångt sekel innan denna Sverigeomskakande händelse blev känd för ”vanliga” människor i rikets utmarker. Stämmer detta verkligen, eller har jag torgfört en skröna? Karl Frits beredvillighet att ta till sig det nya rubbar mina cirklar. Nu tänker jag, istället, tvärt om: Att människor i alla tider har varit vetgiriga och att ny angelägen kunskap alltid har ägt sina kraftfyllda vingar.

Hur snabbt tar vi till oss av allt det nya som, förstås, alltid har funnits? Var allting verkligen långsammare förr? Har det tagit evigheter att förändra det som verkligen betyder något: föreställningarna, idealen, visionerna och orden? Hur mycket spelar mitt eget seniorskap in när jag beskriver nutiden som skenande? Detta må väl vara spännande studiefält för oss hembygdsentusiaster. Det är här som våra ”vanliga” dagböcker kan bjuda oss ett viktigt forskningsmaterial. Om vi håller oss fjärran från containrarna.

Även om dagböckerna räddas från sopstationernas destruktionsanläggningar återstår förstås jobbet med att skriva av alla textraderna. Bara så får vi nämligen praktiska möjligheter att effektivt söka oss fram bland de många orden. Detta är lätt att sätta på pränt, men förutsätter en handfast idoghet. Karl Frits mögelangripna dagböcker krävde hela 1 482 textsidor!

Vad kan vi lära oss av dessa rader? Skriv dagbok! Bevara dem! Se oss som viktiga aktörer i förståelsen av människans vandring på vår jord!

/Lars Josefsson, som 2014 gav ut boken Byn som försvann på eget förlag. En bok som nominerades till årets hembygdsbok och som erhöll hedersomnämnandet.
larsjosefsson@swipnet.se

Kommentarer:

Att skriva och bevara dagböcker är mycket viktigt. Min morfar, Palle Mellblom, flög med Enoch Thulin och skrev dagbok från tidiga tonåren till han fyllde 90. Det gjorde att jag kunde skriva en hel bok om hans liv. Den 2 december 1926 skriver Palle: Fått radio 3-rörs, mycket klar och ren. Två år senare skriver Palle: Lagt in radio till Nilssons. Palle tyckte synd om grannfamiljen, som inte hade någon radio. Därför borrade han hål i väggen in till grannens lägenhet så att barnen där skulle kunna lyssna på Barnens Brevlåda, via ett par extra hörlurar. Min mor skrev också dagbok. Till jul gav jag mina barnbarn boken ”Farfar berättar” där jag skriver om ”allt det” som barnbarnen, när de blir 50, kommer att ångra att de inte frågade mig medan jag levde. Jag kommer naturligtvis inte ihåg särskilt mycket från mina första år. Men som tur är finns mors dagböcker. Därför kunde jag återberätta min version av Snövit, så som jag berättade den som treåring: – Och så åt hon äpplet å ramla på golvet å ble dö, men så la vargarna henne i en påse me lock på å en satt å vakta henne i skogen alltid. Men så en gång när vargen va himma å åt midda så kom prinsen och lyfte på locket och reste på Snövit och då hoppa äpplet opp ur halsen igen å så gifte dom sej å levde i alla femti vickor, amen.

/Lars Olefeldt, lars@olefeldt.com

Kommentera texten:

Ditt namn (obligatorisk)


 Jag godkänner att mitt namn får visas vid inlägget.

Din epost (obligatorisk)


 Jag godkänner att min epostadress får visas vid inlägget.

Din kommentar

Fortsätt gärna att diskutera på www.facebook.com/sverigeshembygdsforbund