När bilen kom till Brunflobygden


Av: Sven Schylberg

Sommaren 1905 en vacker junidag stördes lugnet på den idylliska bygatan mellan Café Viking och affären Gärdins i Lillviken av ett oväsen från ett lustigt fyrhjuligt fordon. Det märkliga med fordonet var, att det tycktes gå av sig självt. Det drogs varken av häst eller på annat sätt. Det pustade dock rätt ordentligt.
Den första bilen hade kommit till Brunflobygden.
Det lilla fordonet liknade mer en trilla än en nutida bil och väckte enormt uppseende. Det intressanta var också, att fordonet saknade ratt. Det styrdes med en styrspak från framsätet.
Det var grosshandlare Per Näs från Östersund, som besökte ortens diversehandlare Per Gärdin och affären Pettersson & Holmberg.
Bilen som Per Näs åkte i var en Oldsmobile på 7 hästkrafter och avsedd för fyra personer. Den hade styrspak istället för ratt och annonserades i Jämtlands Tidning 1905 som den mest populära automobilen med över 35 ooo sålda vagnar. Priset var 3.5oo kronor.
Det skulle inte dröja länge förrän en sådan bil kom till Brunflo. I Brunflo fanns vid denna tid på andra sidan gatan även en firma, som hette Olsson & Skog. Johan Olsson köpte en sådan bil och blev därmed den första bilägaren i Brunflo

Det berättas, att smeden Gustaf Bergström i Brunflo ofta fick laga bilen, som mer stod på stall än gick. Ett talesätt i Viken blev:"Har Du sett om bilen är ute idag? Tänk, att den gick en bit själv också!”
En färd till Ope tog en hel dag. I Ope bodde handlanden Sahlberg. Johannes Åhrberg fick en dag göra en resa till Sahlberg med smeden Bergström vid ratten. Vägen var dålig. När man hade kommit fram, ringde Sahlberg till Åhrbergs i Brunflo och meddelade, att resan avlöpt lyckligt.
Men det skulle bli fler bilar på besök i Brunflo denna sommar. I Jämtlands Tidning meddelas den 10 juli, att staden passerades av en automobil med ingenjör Viktor Wallenberg vid ratten. Den 9 juli passerade sannolikt bilen Brunflo, en 1903 års Scania. Den kom från Stockholm och ägdes av Wallenbergarna, som skulle upp till Skalstugan på jakt Safari. Skalstugan ägdes av Wallenbergarna.

Nästa bil kom körande från Digernäs över Marieby. I Brunflo blev det stopp vid järnvägsövergången.
Bilen fördes av riksdagsmannen Johan "Orsa" Olofsson i Digernäs. Han kom körande med en 1904 års Cadillac för fyra personer. Cadillacen kunde uppnå den respektabla hastigheten av 40 km/ tim.
Johan Orsa hade tillsammans med handlanden Jonas Petter Hård, häradshövding Karl Ekberg och handlanden K.J. Karlsson i Östersund inköpt den här bilen.
Hård & Forsberg hade redan 1905 engagerat sig som återförsäljare i Jämtland för automobilerna Star och N. A. G., som de annonserade för i Jämtlands Tidning.
Johan Orsa var nu ute på en lusttur till blivande svågern folkskollärare Anders Olsson på Lövberget.
Även den här bilen liknade en trilla mer än en bil. Den här händelsen berättades för mig av Axel Abrahamsson från Marieby på 1970-talet. ”Trots att vi, min far och jag, kom körande med häst och kärra så var hästen trygg”. Många nyfikna hade samlats vid järnvägsövergången. Johan Orsa hälsade och demonstrerade den mörkröda vagnen, som hade pneumatiska gummiringar. Sen bar det iväg till lärarinnan Agnes Eriksson på Lövberget.
Vid den här tiden gick en gosse vid namn Nils Albert Nilsson i skola i Marieby. Han fick ett verkligt minne av den här vagnen.
Jag såg Johan Orsa komma tuffande förbi skolan. Nyfiken som jag var på alla fordon som gick utan hjälp, så blev jag stående i fönstret. Kamraterna som sannolikt inte var lika intresserade återgick till sina bänkar.
Plötsligt hördes folkskollärare Bondes röst: "Nils får stå kvar vid fönstret den här timmen”, Det blev straffet för min nyfikenhet.
Nils Albert Nilsson skulle sen bli en av de stora bilpionjärerna i Jämtland.
Odenslund hörde vid den här tiden till Brunflo församling. Där bodde en metallgjutare vid namn Karl August Wickenberg. Han skaffade sig redan 1907 en lastbil, som i 1907 års bilregister får beteckningen Z 4. Det var en lastbil med järnhjul och inköptes från Malmö, vilket tyder på att det var en bil av märket Scania. Den användes för grustransporter till samhällets gator.
Karl Abrahamsson i Vålbacken berättar, att handlanden Olsson en dag 1910 kom åkande i en bil med endast ett framhjul, vilket tyder på att det var en bil av märket Phänomobil. De var trehjuliga och försedda med 2 cylndriga bensinmotorer om 9 hkr.
Brunflos näste bilägare blev sannolikt handlanden G.P. Skoog i firman Olsson & Skoog. Skoog var väldigt motorintresserad och inköpte någon gång kring 1911 en Mathis personbil, som användes för diverse ändamål. Skoog var också den förste som skaffade sig motorcykel. Det var en cykel av märket Peugeot, Z 41, som inregistrerades 1913. Hos Skoog samlades mycket folk om kvällarna och där diskuterades bilar.

I Brunflo tillkom vid förra seklets början ett antal industrier. Den som betytt mest är utan tvekan Gusta Stenförädlingsverk, som också mycket tidigt skaffade sig bil. Ägaren byggmästare Lars Th. Ellström anlade i byn Gusta den första stenindustrin. Här byggdes 1903 en fabrik. 1908 blev det ytterligare en fabrik nere vid Storsjöns strand på gården Lillviken. 1922 flyttades verksamheten upp till järnvägsstationen, där en ny fabrik byggdes. Ellström insåg tidigt bilens utveckling. Redan 1912 inköpte han en lastbil av märket Tidaholm. Det var en Tidaholmare tillverkad 1910 och kostade 10 000 kronor. Bilen hade först ägts av en åkare Svensson i Sundsvall, som dock fick svårigheter med bilen. Den var nyckfull och vägrade gå vid fuktigt väder, vilket gjorde, att Svensson höll på att bli ruinerad av bilen. Därför sålde han den.

Här i Jämtland är klimatet torrare. Bilen köptes av Gusta för 3. 000 kronor. Bilen hade, när den kom till Brunflo beteckningen R 66. År 1916, när vi fick ett nytt bilregister infördes den med beteckningen Z 128.
Förste chaufför på bilen blev Gustaf Bergström, som dock efter något år övergick till lokmannayrket och fick anställning vid järnvägen.
Lastbilen hade av Gusta inköpts för transport av sten och grus. Grus hämtades i Svedjefors 4 gånger om dagen. Varje resa lastades 2 kubikmeter. Bilen vägde 2.5 ton och lastade 3.000 kg. Hjulen var försedda med helgjutna gummiringar. Luftringar hade på den här tiden ej kommit i bruk på tyngre fordon.
Under slutet av bilens livstid, ersattes dock de helgjutna ringarna fram med luftgummihjul.

Bilens gång blev därför ej precis ljudlös. När den dessutom drevs med kedjor, förde den ett enormt oväsen. Motorbullret kunde dessutom förstärkas genom att man öppnade en lucka på avgasröret, så att fri utblåsning erhölls. Bilen blev med andra ord ett riktigt monster till förskräckelse för hästar och människor.
Motorn var på 32 hkr och fyrväxlad och försedd med fyra cylindrar. Cylindrarna stod var för sig i motorrummet. Hastigheten var 15-18 km i timmen, så en resa till Östersund gick i bästa fall på en timme.
Bränslet var bensin. Motorn drog 1.5 liter per mil. Den var försedd med magnettändning, vilken ofta strejkade, när det var fuktigt väder. Växelspak och broms satt utanför på höger sida, då bilen var högerstyrd.
Ljuset utgjordes av rovoljelampor, som så småningom ersattes med karbidlyktor, som varje lördag putsades blanka.
Ett signalhorn hörde också till bilens utrustning, men kom aldrig till användning. Bilen saknade vindruta, men hade stänkskärmar fram. Sätet var en läderdyna, som blev som en svamp, när det var dåligt väder. Chauffören satt då ute i det fria. Bilen fick så småningom en hytt.
Bränsletanken var placerad under förarsätet. Endast genom självtryck leddes bränslet fram till motorn. Vacumtank eller pump var helt okända begrepp.
På jämn väg gick bilen alldeles utmärkt, men vid större uppförsbacke, blev nivåskillnaden för liten. Motorn blev utan bränsle och bilen stannade.
Förare på den här bilen blev Nils Albert Nilsson, som sen fick tillnamnet ”Bil Nisse”. Han kom att bli en av de första verkligt stora bilpionjärerna i Jämtland och en av de första, som körde bil i yrkesmässig trafik i Brunflo. Han anställdes efter Bergström som chaufför på Tidaholmaren.
Bil Nisse drömde som ung om att bli nånting stort. Det resulterade i att han reste ner till Stockhom och utbildade sig till chaufför. Det kunde man på den här tiden göra, dels i Stockholm, dels i Norrköping. Nisse valde Motor Tekniska Byrån på Kungsgatan 79 i Stockholm. Chef för denna var tävlingsbilisten Carl Skånberg och instruktör var Sigurd Ygberg.
Bil Nisse erhöll sitt kompetensbevis 1913 genom att tillbringa 6 veckor för teori och praktik. Skolan hade en Vivinus och en tysk vagn. De fick plocka sönder motorn och sätta ihop den och på så sätt lära sig hela motorns konstruktion.
Magnetapparat, karburator och växellåda skulle tas isär och sättas ihop. De praktiska övningarna skedde ute på Ladugårdsgärde, där man fick signalera ömsom på fåglar, ömsom på annat. Man skulle klämma på gummiblåsan, så att det skulle bli ett lämpligt ljud. Det var noga med tonerna. När man kände sig säker, fick man köra upp för en besiktningsman Emil Kjellberg, som sysslade med ångpannor i sitt yrke, Han var själv ej kunnig i bilkörning, men märkligt nog skedde uppkörningen för honom. Hela kursen gick på 200 kronor, vilket var kolossalt mycket pengar för en ung pojke på den här tiden.
Bil Nisses intresse för motorer hade väckts genom att han tidigare hade följt med trösken och på denna kört en Avance motor på 6 hkr. Han var nu utbildad chaufför. Det ansågs en smula finare att vara chaufför än att jobba med hacka och spade.
Från Stockholm återvände nu Nisse till Brunflo, där han tänkte sig som chaufför på en personbil. Verkmästare Hagström på Gusta fick emellertid av Nisses broder veta, att han var åter i Brunflo. Han lät nu hälsa att han var välkommen till Gusta som chaufför. Det var ej precis det som han tänkt sig, men till Gusta kom han och blev där i 50 år som chaufför.
Första sommaren körde han grus fyra gånger om dagen mellan Brunflo och Svedjefors. Det var långt mellan bilmötena på den här tiden. Under sommaren 1917 mötte han endast en bil. Det var vid Svänglingen. En tysk Durkopp personbil, som ägdes av hemmans- ägaren Uno Wikström i Kälarne dök upp. Möte kunde ej ske på mer än vissa platser, där vägen var bredare. På vänsterregeln hölls ej så noga. Båda höll åt samma håll varför bilarna nästan hakade i varandra.
Grustransporterna upphörde så småningom med bil. Gruset togs istället på järnväg. Ofta körde Nisse ensam, men en dag ville basen Olle följa med för att bevittna marknaden i Östersund. Det blev rätt sent och mörkt, innan färden anträddes hem. Rätt snart upptäcktes en lapp, same, i karbidlyktornas sken. Han drog en kälke tungt lastad med renkött och hudar.

Bas Olle föreslog, att de skulle ta lappen med kälken på släp. Snön hade smält genom flera dagars blidväder. Kälken gjordes fast med en kätting. Lappen ställde sig bak på medarna för att styra och färden fortsatte. Bas Olle var en god historieberättare. Den ena historien avlöste den andra. Gamla vägen mellan Brunflo och Pilgrimstad var oerhört krokig. S-kurvor och tvära svängar. Lägger vi därtill hur vägen kunde se ut i snösmältningstider, så får man en föreställning, om hur lappen hade det bakom bilen. Nästan framme vid Gusta tvär- stannade Bas Olle mitt i en av sina bästa värmlandshistorier med ängslan i rösten och ropade:”Men hörru, lappen”! Nisse stannade bilen. Den syn han mötte, glömde han aldrig. Både kälken och lappen var fortfarande kvar, men lapptussarna satt långt ovanför knäna, så det såg ut som om lappen var klädd i kragstövlar. Han uttryckte sin stora förargelse både på lapska och svenska. Med sin fladdrande benprydnad ovanför knäna, såg han ut mer som en neger mera vild än tam. Förtvivlad var naturligtvis Nisse och Olle. De fick hjälpa honom med kläder och andra skor på Café Viking, där de fick hyra in honom över natten. Här skrubbades han liksom hans värdefulla last ren.

Dagen efter tog lappgubben tåget in till Jämtmarsnen. Nån marknadsresa blev det ej för Olle och Nisse, utan Nisse fortsatte att köra grus från Hollborgen.
När första världskriget utbröt, blev Gustas Tidaholmare inkallad. Det var den enda lastbil, som var något att räkna med. Bilparken 1914 bestod av 2 Tidaholmare i Östersund, Fältjägarnas och Brand- kårens bilar och en Scania lastbil A 1320, som ägdes av Thure Johansson i Strömsund.
En dag kom det order om att Nisse skulle köra 3.000 kg koppartråd till Klövsjö. 15 telegrafarbetare åkte med. Det blev ett tungt lass. När Nisse kom till Åsanforsens backar, gick en av kedjorna på bilen av. Bilen blev utan broms, då den var kedjedriven. Bilen började skena och det gjorde den med besked baklänges ner mot Åsanforsen. Plikttrogen som Nisse var ville han ej vräka lasset av vägen, utan försökte styra. Gubbarna hoppade av. När han kom ner mot forsen så fann han dock på bron, vilket blev hans räddning.

Under första världskriget förekom ej så mycket bilkörning, varför den här händelsen väckte uppståndelse, då bilen var inkallad. Ledningen skulle för militärt bruk dras över fjället. Någon bensinstation fanns ej, varför bensin köptes i stora fat, som kom med järnväg till Brunflo. Bensinen kom med järnväg varje måndag. En liter bensin kostade 28-30 öre litern. Bensinpriset gick upp under kriget och kostade 1919 cirka 1 kr per liter. Bensinen tappades på små krukor. Sämskskinn användes istället för silduk. Eldfaran var stor, men några olyckor förekom dock aldrig. Den första bensinstationen inrättades av Einar Hansson på 1920-talet. Gusta byggde sig en egen bensinstation 1922.
Förutom grus, så blev det även transporter av sten från fabriken upp till järnvägen. Ett problem var bränslet. Vacumtank fanns ej, varför ett hål borrades i tanken för att få bränslet vid stigningen att rinna fram. Man satte i en gummislang och bensinen blåstes upp.
Fabriken låg vid den här tiden nere vid Storsjöstranden. När backen skulle att Lasse, som troligen hade mycket starka lungor på givet tecken från Nisse tog gummislangen, vars ena ände alltid var fästad vid bränsletankens lock. Tysta Lasse blåste sen av alla krafter och åstadkom på så sätt ett övertryck, så att bränslet nådde fram till motorn.
Det måste ha varit en syn för gudar att se och höra detta ekipage komma dundrande med Bil Nisse vid ratten och Tysta Lasse med slangen i mun och med utspända kinder röd som en pion i ansiktet.
Tidaholmaren var kolossalt slitstark och skrämde hästar och bönder genom sitt oväsen. Vid ett tillfälle skrämdes en häst med slåttermaskin. Hästen skenade med slåttermaskinen, som blev totalförstörd.
Bönderna försökte stoppa trafiken med Tidaholmaren flera gånger åren 1914 - 1920 med skrivelser till Länsstyrelsen. De måste nämligen passera stensågen vid Lillvikens strand för att komma till mejeriet. En massuppvaktning gjordes, men misslyckades. Tidaholmaren kom att bli i Gustas tjänst fram till 1928.
Tidaholmaren kördes endast sommartid. Vintertid plockades den ner. Utslitna delar ersattes av Gustas duktige smed Knut Eriksson.
Under den här tiden skaffade sig Gusta ytterligare en Tidaholmare men även en eldriven bil på 16 hkr, som sköttes av övermontör Oskar Bergman på Gusta. Bilen hade en eldriven motor på varje hjul. Gusta skaffade sig också några personbilar, bl.a. en 1928 års Essex och en 1934 års Nash.
Sommaren 1923 skaffade sig Bil Nisse en egen bil. Den köptes av bonden Björklund i Kloxåsen och var en bil av märket Paige av årgång 1916. Björklund hade kört bilen med häst, men det nämnde han ej för Nisse. Affären gjordes upp på torget i Östersund. Nisse satte sig i bilen och körde därifrån, men kom ej längre än ner till hamnen, då bilen hade trasig kardan. Bilen bytte han till sig genom en liten ångmaskin, som hade dragit smörkärnan på mejeriet. Nisse fick en kardan tillverkad på Öster- sunds Mekaniska verkstad och sen gick bilen bra.

Hjulen lindades med tömmar.
Det fanns ej så många bilar i Brunflo under första världskriget.
Olof Andersson i Odenslund skaffade sig en 1915 års Adler, som han nyttjade som trafikbil. Trafikbilrörelse i själva Brunflo förekom något år kring 1915 i samband med järnvägsbygget. P.M.Andersson i Bodsjö hade bil stationerad hos Petrus Åhrberg i Brunflo. Däcken på den här tiden var dåliga. Viktor Åhrberg berättar, att P.M. Anders- son under en resa till Näs, blev tvungen att linda hjulen med hästtömmar för att resan skulle kunna genomföras.
När någon bil kom på besök, var det ofta en trafikbil från Östersund, som skjutsade barnmorska eller doktor. Gustaf Ljungberg berättar, att han såg första bilen i slutet av maj 1914. Lars Sundberg och jag, som var småpojkar då, rusade ner till vägen, när vi såg en bil gå österut mot Bodal. Bilen väckte stor uppmärksamhet. Pojkarna, som var nyfikna, stannade kvar nere vid vägen i hopp om att få se bilen igen. Det dröjde ej heller lång stund, förrän den återvände. Det var en flott droska från Östersund, som skjutsade en läkare till Hälle på sjukbesök.

Kejsarbilen.
Erik Eriksson, Karl Haqvinsson och Per Gustaf Laurén i Torvalla skaffade sig kompetens som förare. 1919 inregistrerades en Indian motorcykel på firman Jonsson & Falck. Den övertogs sen av Oskar Bergman på Gusta.
Gästgivaren Carl Olov Carlsson i Brunflo fick 1920 tillstånd att få bedriva yrkesmässig trafik med en Overland. Carlsson var en driftig karl och anställde chaufför på sina vagnar, bl. a. en 1920 års 4- cylindrig Opel på 16 hkr. Opeln var ej som dåtidens bilar öppen utan hade kupé. Den var fint klädd. Man tänkte sig, att bilen hade ägts av den tyske kejsaren. Den fick därför namnet kejsarbilen.
Kompetensbevis skaffade sig också ångbåtsföraren Oscar Ek. Brunflos bilpark utökades också med en Oakland försedd med Fuchells Cykloidkullager, tyvärr en uppfinning som ej slog igenom. Den ägdes av kamrer Winberg på Gusta. Bilen saknade fjädrar. Fjädringen skedde i själva kullagren, som var monterade i hjulen.

Brunflo får trafikbilrörelse.

Brunflos första trafikbil och ännu bestående taxirörelse tillkom 2 augusti 1920, då hemmansägaren Erik Alfred Tegman fick tillstånd på en bil av märket Chevrolet av årgång 1919. Föraren på vagnen blev Einar Hansson, som året därpå övertog äganderätten. Verksamheten bedrevs sedan fram till 1945.
Chaufför åt Einar Hansson var under andra världskriget bl.a. Nils Sahlin i Grytan, åren 1940-43.
Åren 1945-49 bytte rörelsen ägare flera gånger. Gustaf Lehman var en tid ägare, innan han övergick till jobbet som färjkarl i Rödösundet.
1949 övertogs rörelsen av Erik Anton Ekberg, som överförde en stor del av rörelsen 1969 till Jonny Norberg, som idag äger Brunflo Taxi. Rörelsen omfattar nu 12 skolbussar, och 8 turistbussar, som bl.a. går på linjen Östersund – Sundsvall – Stockholm under benämningen Y-buss. Under kortare perioder bedrev även Gerhard Öst och Arne Nordström taxirörelse i Brunflo.

Brunflobussen kommer – Turbil till Brunflo.
Gästgivaren Carlsson erbjöd 1920 Bil Nisse att starta busslinje mellan Brunflo och Östersund med Nisse som chaufför. Bil Nisse vågade dock inte.
Istället blev det Karl Elving Bohman, som 8 juli 1921 fick det första tillståndet att bedriva yrkesmässig regelbunden trafik med automo- bilen Z 627 mellan Östersund och Brunflo järnvägsstation. Bohman hade inköpt en tysk krigsambulans nere i Småland.

Skåpet togs bort. Över flaket byggdes järnbågar. Ett brädtak täcktes med oljad presenningsväv. Sidorna var öppna. Vid otjänlig väderlek täcktes de genom väv, som rullades ner. På flaket fanns långbänkar längs sidorna. Baktill fanns en järntrapp med ledstänger fastsatt som gjorde det bekvämt att stiga på bussen. Bussen hade sin håll- plats på nedre nordvästra ändan av nytorget. Bussen körde sen över torget mot Teaterkaféet ut genom Repslagargatan, nuvarande Rådhusgatan och fram till Brunflovägen, som förr var utfarten mot Brunflo.
Bohman berättar, att folk gapade och skrattade åt honom i tron, att försöket skulle misslyckas. Bohman var dock trogen med bestämda tider 3 -4 gånger om dagen. Turlistor skrevs ut.
En resa kostade 1.50 och 2.50 tur. Lördagsturerna lockade många resenärer.
I Ope yttrade en gumma vid ett tillfälle, att nu går det bra för Bohman. Han står uttaför å kör. Bohman hade byggt om bussen, så att han själv satt ombonad i sin förarhytt, som var inglasad med en liten öppning bakåt så att han fick kontakt med resenärerna.
Bohmans verksamhet växte. Flera linjer inrättades. Han bjöd därför ut sin Brunflolinje. 1 september 1923 överläts trafiken på Asplund med tillstånd att köra sträckan Östersund - Lockne. Brunflobussen omändrades också, så att den rymde 17 personer.

Buss- Pelle tar över.

Redan 1924 bytte linjen på nytt ägare. Den bilintresserade Per Nilsson, ”Buss-Pelle”, köpte trafiken. Från 1926 kördes trafik året runt. 1929 insattes en Chevroletbuss och 1934 utökades vagnparken med en Scania, Z 36, som rymde 40 personer. Bussförare under den här tiden var förutom Per Nilsson, Viktor Andersson, ”Buss Viktor”, Johan Pettersson, Gert Marklund, Gustav Eriksson och brodern Arvid Nilsson, som senare blev ägare av Mariebylinjen. Linjen övergick sen till Jan Nilsson, som överlät trafiken till Östersunds kommun 1975. Varje dag kördes då 18 turer med cirka 800 personer, som reste mellan Brunflo - Östersund dagligen.

Körskola inrättades 1924. Einar Hansson skaffade sig en 1916 års Studebaker. Bilen överläts 1923 på styvfadern Tegman.
1922 inregistrerade Tegman en bil av märket Briscoe. Kamrer Söderberg och kassören Sundin på Gusta köpte en lastbil av märket Ford, som sen nyttjades för transport av mjölk. Biografägaren Carl Holmlander skaffade sig 1920 en T-Ford för sin verksamhet. Elektrikern Roland Jonsson, Erik Oskar Jonsson, Olle Hansson, Otto Larsson och Arvid Lorentsson tog körkort. Lorentsson blev så småningom taxiägare i Östersund. Olle Hansson och Otto Larsson ingick kompanjonskap och inköpte en T-Ford, Z 870. Den kostade 3.200 kronor hos Knut Wiklander. Körkort ingick i affären. Kompanjonskapet varade i 1 år. Otto fortsatte sen ensam fram till 1930, då bilen ställdes i garage. Otto försökte sig 1923 även på busstrafik mellan Bodsjö och Östersund. En person från Bodsjö körde emellertid samma sträcka på annan tid, varför resenärerna ej räckte till. Det blev istället grustransporter åt bönderna runtom i byarna. En sommar körde jag nästan alla söndagar Brunflos fotbollsspelare runt om i länet. Även om bensinen var billig, 30 öre per liter, som tankades hos Einar Hansson i Brunflo, så var det svårt att få körningarna att gå ihop.

Marieby får sin första bil
Marieby fick 7 juni 1922 sin första bil. Bröderna Nils, Bror och Otto Eriksson i Bye övertog Winbergs Oakland bil. Sommaren 1923 fanns det 17 bilar i Brunflo och 4 i Marieby.
Brunflos bilmärken var Studebaker - Paige – Tidaholm - Chevrolet - Ford - Overland – Briscoe och Mathis.
I Marieby var märkena Ford - Oakland och Berliet.
Bilägare i Marieby var Olof Svensson & Co, Axel Edvall, Gunnar Johansson och bröderna Eriksson i Bye.
Tre motorcyklar inregistrerades- Indian - Excelsior – Harley Davidsson. Ägare var Oskar Bergman, Viktor Nylander och Erik Söderberg.
Edvard Engberg bedrev trafik med lastbilen Ford Z 910, som han körde tegel med från Vålbackens Tegelbruk. Bröderna i Bye hade skaffat sig en liknande vagn, Z 705. Kompetensbevis förvärvades av Johan August Jonsson i Fugelsta och Johan Pettersson i Grytan. Montören Jonas Arthur Karlstedt på Gusta skaffade sig en gammal Mathis,
Z 471, som han hade i yrkesmässig trafik.
Snabb bilaffär!
Hur snabbt en bilaffär kunde avgöras, berättas från Marieby. Axel Edvall befann sig i Stockholm och gick på en gata fram, när plöts-ligt en bil backade ut framför hnom. Bilen som var stor och pampig tilltalade honom. Han frågade, om den var till salu. Edvall tyckte bilen verkade billig, tog upp och betalade och gjorde en god affär. Men hur skulle han få hem vagnen? Han saknade körkort. Bil hade han ej förut. Han telegraferade hem och bröderna Valdemar och Erik fick resa ner till huvudstaden för att köra hem bilen. Efter en svår resa på dåliga vägar kom den första Berlietbilen till Marieby och Jämtland våren 1923. Bilen såldes dock snart, då den var gammal och illa körd. Edvall skaffade sig Citroen och senare Hupmobile.

I juni 1927 hade bilbeståndet i Jämtland ökat till 2.016 registrerade vagnar. I Brunflo fanns 41 och i Marieby 9 inregistrerade fordon. Sammanlagt fanns 14 märken i Brunflo och Marieby.

Ford 22 Tidaholm 1

Chevrolet 9 Oldsmobile 1

Citroen 4 Eisenach 1

Opel 3 Audi 1

Scania Vabis 2 Overland Whippet 1

Horch 2 A.G.A 1

Buick 1 Newton Bennet 1

Axel Edvall I Överbyn ägde en av Citroenvagnarna. Agenturen för Citroen innehades av hans broder Waldemar. Två Horch vagnar fanns i Brunflo, varav den ena var en lastbil. Tidaholmaren var Gustas trotjänare. Brunflo Tingslags Väghållningsdistrikt hade inköpt en Scania, Z 97, på 45 hkr och Buickvagnen hörde hemma i Marieby. Bilen Oldsmobile ägdes av Gösta Jonsson i Grytan och inspektören Sven Jakobsson körde Eisenach. Audi var en lastbil i Odensala och folkskollärare Hans Hamrén på Lövberget ägde en Overland Whippet. Olav Andersson på Norrgård ägde en A.G.A. och i Ope fanns bilen Newton Bennet. Av dessa 1927 års vagnar, torde bilen Newton Bennet, vara den enda som finns kvar.
Otto Erikssons intresse för bilar väcktes, när han som montör arbetade åt firman Jonsson & Falck i Brunflo. Första bilen såg jag i Brunflo 1912, berättar Otto. Det var en Adler, som kördes av en för- säljare, som besökte Olov Andersson på Norrgård.
1922 arbetade jag åt Nylander. Samtidigt lärde jag mig köra bil av Helmer Tegman, som var elektriker åt Nylander. Uppkörning skedde i Östersund för en ingenjör Nilsson. Körkort erhöll jag den 14 juni 1922 och det kostade 5 kr. Jag tränade på Winbergs Oakland, som jag senare övertog. Bilen rymde fem personer och var den första bilen som kom till Marieby. 1924 byttes bilen bort till en ny 1924 års Buick, som ägdes gemensamt av mig och mina bröder. Den anlände med tåg till Östersund och användes senare sommartid under nio års tid, framförallt till körningar i Undersåker. Det var dåliga tider och jag försökte förbättra situationen genom trafikbil- rörelse. Hemma i Marieby kom så småningom Carl Olsson att överta denna verksamhet och jag satsade på lastbil.
Sommaren var turistresoras tid.
Ofta blev det turer Åre – Tännforsen – Levanger. Det var givande turer, som var både intressanta och vinstgivande.
Vintertid stod bilen hemma i garaget i Bye. 1933 blev det emellertid dåliga tider. Ingen människa hade nu råd att ha bil, än mindre åka. Det blev endast transport av barnmorskan och sjuksköterskan.

Bilen avregistrerades därför och såldes efter kriget till Karl Johan Arvidsson i Solberg, som byggde om den till epatraktor, trots, att den var i mycket fint skick. Detta tragiska öde drabbade många vagnar efter kriget.
1923 skaffade vi bröder också en lastbil. Det blev en kombinerad T-Fordvagn, som kunde användas både för gods- och persontransporter. Snart byttes den dock bort till en lastbil av märket Chev- rolet och 1937 blev det en Volvo på 75 hkr. Den kördes under kriget med Imbergs gengasaggregat. Efter kriget inköptes en ny Volvo. 1936 inrättades linjetrafik för godstransporter Östersund – Brunflo – Marieby. Firman övertogs senare av mina söner Per Enok och Kjell Olov Ottosson, som fortsätter åkerirörelsen.

Inte 1 öre!
Många episoder skulle kunna berättas om Ottos liv som åkare. En måndag morgon skulle jag skjutsa en låda med tunnbröd till Brunflo station, berättar Otto. Fraktsedel var utskriven, men när jag kom fram till stationen, saknades adresslappen. Stinsen, som var en smula grining, upplyste mig om att jag måste köpa en ny adress- lapp. Den kostade 1 öre. Jag hade natten före kört trafikbil och på morgonen bytt kläder. Ny upptäckte jag plötsligt, att portmonnän saknades. Plånboken fanns dock med. I den fanns en hundralapp, som jag lämnade fram. Stinsen blev rasande, när jag lämnade fram 100 kronor. Han kunde ej växla, ej heller posten eller Nya Caféet i Brunflo. Hos Jonssons affär fick jag låna 1 öre. Jag återvände och överlämnade 1 öre till stinsen, som hånflinade. Något år senare ringde samme stins upp för en skjuts från Sveg till Brunflo. Hur mycket får jag pruta, frågade stinsen? ”Inte 1 öre”, svarade jag!
Persontrafiken i Marieby kom så småningom att övertas av Carl Olsson i Vålbacken. 1931 övertog Olof Svenssons affär och bosätter sig i Överbyn. Carl Olsson lärde sig köra bil hos Einar Hansson i Brunflo och 1925 tog han körkort tillsammans med John Broman i Brunflo. John ingick tillsammmans med Viktor Wikman kompanjonskap och körde trafikbil med en Buick. Wikman körde redan 1913 bil på Öland.
Första bilen köpte Carl Olsson 1926. Det var en 1923 års öppen Buick Z 1126. Den byttes 1928 ut mot en Graham. Året efter blev det en ny Graham av samma årgång, men som var större. Vid krigs- utbrottet ersattes vagnen av en 1939 års Chevrolet, Z 4003. Den övertogs av Carl Dahlsten 1945, som fortsatte med rörelsen fram till 1974, då tillståndet indrogs. Verksamheten hade dock upphört tidigare på grund av att alltfler skaffade sig bilar.

Den första Mariebybussen
Den första bussen till Marieby tillkom 1925. Det var en Chevrolet, som kördes av C. J. Carlsson. Han erhöll konception på linjen Brunflo-Marieby-Fillsta-Östersund. 1931 anskaffades en Reo, Z 2411, som rymde 23 personer. I tillståndet ingick även två släpvagnar. 1937 tillkom en Volvo Z 2627, med plats för 29 pasagerare. Chaufför åt C.J.Carlsson var Anton Jonsson, Fugelsta. Sedan 1945 kom busslinjen att ägas av Arvid och Per Nilsson. Efter 1961 blev det Arvid och Jan Nilsson, som svarade för verksamheten, som sen kom att omfatta två bussar, som varje dag gjorde fyra turer.

Motortrafiken begränsas i ny fordonsförordning.
Motortrafiken begränsades 1924 i en ny motorfordonsförordning. Nedsättning av hastigheten infördes på olika sträckor. Inom Brunflo samhälle blev hastigheten 1927 nedsatt till 25 respektive 15 km i timmen för personbil resp. lastbil. På vägarna Brunflo-Marieby-Vallsundet-Brunflo järnvägsstation- Brunflo kyrka-Grytan och på tillfartsvägen till Ope station var hastigheten 35 resp. 20 km i tim.

Vägunderhållet på 1920-talet.
I början av 1920-talet övertogs vägunderhållet av Brunflo Tingslags Väghållningsdistrikt. För att effektivisera vägunderhållet inköptes en grusbil av märket Ford på 20 hkr. På gamla Gusta sågplats in- köptes en gammal stallbyggnad, som ombyggdes till garage. 1926 beslöt man att anskaffa en lastbil och snöplog för vinterväghållningen.

Vägdistriktetets första chaufförer blev Oskar Jonsson, Fugelsta och Gösta Jonsson i Grytan, som 1928 fick årlig anställning. Årslönen blev 2. 000:- respektive 1. 700:- för de två jämte en veckas semester och sju sjukdagar per år. Olle Aronsson, som i ”Kommunikationsleder i Lockne”, intervjuade Gösta Jonsson, nedtecknar följande som Gösta berättade. ”Det fanns folk, som tyckte, att det var ordentligt tilltaget jämfört med att en bonddräng hade 40 kr i månaden och fritt vivre. Arbetet medförde emellertid ingen tidsbegränsning, när det gällde körtider. Man fick slita ont, men jag var nöjd och klarade mig bra.”

Att Gösta dock fick göra rätt för lönen, framgår av följande episod, som tilldrog sig på vägen Tand-Bodsjö vintern 1927. Oskar Jonsson och jag var ute och plogade. Det rådde full snöstorm. Vi hade kört hela dagen och var tämligen trötta och blöta, ty hel hytt saknades på bilen, så att snön blåste in. Vi fick nu order att ta vägen över Tramsta-Loke-Berge mot Bodsjö. Snöstormen fortsatte, men vi stretatde oss fram. På återvägen var vi, då vi nådde Berge så genomblöta, frusna och hungriga, att Oskar Jonsson föreslog, att vi skulle väcka Karl Gren från Marieby, som var där borta på skogsarbete och bodde i en bryggstuga. Så skedde. Inkomna dit, gjordes upp en brasa i bryggstugan, så att vi fick klä av oss och torka klä- derna. Vi var dock så trötta, att vi bad att få ligga över. Det blev en dålig sömn på vårt primitiva läger, som blev bakbordet. Vid 5-tiden skulle vi köra vidare. Då var hyveln och delvis Scanian över- snöade. Vi skottade undan så pass mycket, att vi kunde göra upp eld under motorn för att tina upp det av kylan kärva maskineriet. Vi fick dock liv i brännoljemotorn och kunde fortsätta.
I juni 1931 fanns i länet 2.836 bilar registrerade. Av dessa var 49 hemmahörande i Brunflo och 15 i Marieby. Det vanligaste märket var då Chevrolet,18 st. och Ford, 14 st.

Chevrolet 18 Studebaker 1

Ford 14 Eisenach 1

Dodge 3 Tidaholm 1

Overland 3 Hupmobile 1

Pontiac 3 Commonwealth 1

Scania Vabis 2 Nash 1

Citroen 2 Graham 1

Buick 2 Essex 1

Gray 2 Renault 1

Reo 2 Oldsmobile 1

Volvo 2 Fiat 1

Singsjön får buss och trafikbil.
År 1916 stakades vägen Brunflo – Rissna. Stakningen stadfästes dock först 1922. Vägen byggdes i etapper och blev färdig först 1931. 1950 byggdes en ny betongbro över Djupsundet. Den ersatte den smala hängbron, som tillkom 1929. Då vägen var färdig, startade f.d. sjökaptenen Oscar Franzon linjetrafik Östersund – Singsjön – Rissna 1932 med en Volvo, Z 1727, för 19 passagerare. I tillståndet ingick även tre släpvagnar så småningom. Vagnparken utökades då flera linjer tillkom, så att 1938 hade Franzon tre bussar. Förutom nämnda Volvo, fanns även en 1935 års Dodge, Z 455 och en 1938 års Volvo, Z 1037. Linjen inköptes så småningom av Erik Enflo, som en lång tid körde med två bussar. En mjölkbuss utgick från Holmsjö och en personbuss från Gimdalen, Nyhem. Ägare av linjen blev sen Nyhems Trafik AB. Under 1930-och 40-talen drevs också droskrörelse i Singsjön av Per-Olov Eliasson.

Brunflo Pytsåkeri.
Jag nämnde tidigare, att mjölk kördes från mejeriet i Brunflo till mejeriet i Östersund. I mitten av 1920-talet startade J.Lindström i Åkre körning av småkrukor med mjölk från Åkre till Östersund. Verksamheten övertogs efter något år av Olle Brevellius Olsson i Åkre och senare av sonen Henning Olsson. Henning Olsson och senare hustrun Hedvig gick senare över till taxiverksamhet i Östersund.
Henning, som tog körkort 1931, lärde sig köra bil hos Hilding Jons- son i Lunne. Han hade körskola med en 1929 års Chevrolet. Den användes också som trafikbil. Einar Hansson köpte senare denna bil. Hilding Jonsson skaffade sig en 1928 års A-Ford.

Henning började köra småkrukor på sträckan Bodal-Ope året 1933 och fortsatte till 1938. Dessförinnan hade fadern haft denna trafik, men ej fram till Bodal. 1938 övertogs verksamheten av Pelle Lundqvist, som fortsatte fram till 1955. Då hade åkeriet utökats till två bilar. Mjölk kördes under 16 år och trafik med småkrukor till pastöriseringslagen tillkom.
När Henning började, var det 400 krukor, som varje dag kördes till Östersund. Där överlämnades de till stadsbor, som på detta sätt fick sin mjölk. Varje månad inkasserades betalning för mjölken och li- kviden överlämnades till respektive bonde i Brunflobygden. Liknande verksamhet förekom efter nuvarande E-75-an, men dessa krukor kördes av Hjalmar Eriksson i Rossbol och Otto Eriksson i Bye. Pelle Lundqvist överlät verksamheten till Hjalmar Malmborg. Senare blev det Carl Malmborg och Erik Enflo, som transporte- rade mjölk till Östersund. Verksamheten övertogs senare av mejeriet i Östersund.
Småkrukor kördes även en tid av Alfred Carlsson i Bodal men denne sålde till Henning Olsson och övergick till verksamhet som färjkarl på Norderön. Dessförinnan ägdes trafiken på Bodal av Helge Lindström i Lunne. 1925 började han köra sin broders bil med mjölk från Bodal till Östersund. Den verksamheten ägde rum åren 1925-1932.
En annan bilägare i Åkre på 1920-talet var Olgar Gidlund, som hade en Ford. En tid var han ägare till en bil av märket Commonwealth. Den övertogs senare av Knut Eriksson, som var smed på Gusta i Brunflo och som i senare tid ägde en Overland Whippet. Varje gång Knut Eriksson skulle iväg på bärplockning med sin hustru, kom han åter utan bil. Bakaxeln hade gått av och han fick nu hem till sin smedja och smida an ny. Märket Commonwealth var känt för sina dåliga bakaxlar.

Brunflo får reparationsverkstäder och linjetrafik.
Linjetrafik inrättades 1934 på sträckan Östersund – Brunflo – Lockne av Aron Frisk i Brunflo. Frisk, som påbörjade länstrafik 1923 hade två vagnar, dels en 1937 års Volvo, dels en Studebaker av samma årgång. Detta åkeri övergick senare till Hellmén i Brunflo. Idag finns ett flertal åkerier i Brunflo, både i Brunflo och i Ope.
Liksom idag behövde även gångna tiders bilar översyn. 1931 fick Brunflo sin första bilverkstad. Verksamheten startades av Albert Nordström i Brunflo. Albert, som tog körkort 1921 i Östersund, körde de första åren, dels trafikbil i Östersund hos Sefast Widegren, dels postbil sommartid 1922-23 på sträckan Lövberga - Gäddede.
Albert var emellertid mer intresserad av motorer. Reparation av motorcyklar påbörjades 1928 i lokaler, där Lundqvist Smidesverk- stad var, intill nuvarande SHELL i Brunflo. Under 1930-talet reparerades även bilar. Albert Nordström ingick efter några år kompanjonskap med Erik Thomée i Östersund. Verksamheten flyttades nu till Östersund. Där blev Albert Nordström verkmästare hos Jämt- lands Maskinaffär, ett yrke, som han slutade med efter 40 år.

1946 fick Brunfo en ny bil-och motorrenoveringsverkstad. Fabrikören Gösta Åkerblom startade G.E.Å.-Motor. Förutom renoveringar förekom även försäljning av begagnade bilar och reservdelar. Verksamheten övertogs senare av Burman & Åsell och upphörde först 1965, då BP Bensinstation anlades på denna plats. John Olsson hade då startat en bilrenoveringsverkstad i Optand, 1968 – 1990, som dock nu upphört. Däremot finns möjligheter att i dag renovera bilar både i Åkre och vid Rissnavägen samt i Marieby och i Ope samt i Grytan. Bröderna Jonas och Magnus Elgendahl bedriver idag i Optand Bilelektrisk verkstad och en liknande finns i Torvalla, Östersunds Bilelektriska, som tidigare ägdes av Arne Erikson och Stig Elgendahl.

Antalet bensinstationer, som på 1960-talet var många har idag begränsats till två, OK-Q8 och Shell. Tidigare fanns både Esso, BP, Gulf och Nynäs. Bensinpriset är idag skyhögt och har vintern 2008 pendlat mellan 12 och 13 kr/lit. Två däckverkstäder finns i Brunflo, Auto-Vulk, Centrumvägen 1 i Brunflo, som startades på 1950-talet och Brunflo Bil & Däckservice, Rissnavägen 3, som tillkommit på 2000-talet.

Utvecklingen före andra världskriget.
Sommaren 1935 var bilbeståndet i länet 2.836 vagnar. I Brunflo var var antalet 52 och i Marieby 10. Bilar som avställdes vid krigsutbrottet var bl.a. en Chevrolet 1924 ägd av Nils Andersson, en Ford Eifel ägd av Arvid Övergren i Håkansta, 2 st 1938 års DKV vagnar ägda av Alfred Persson och Gösta Jonsson i Grytan samt en Overland Whippet ägd av Gunnar Johansson i Grytan och en 1925 års Studebaker Standard Six ägd av Manne Abrahamsson i Torvalla.
Utvecklingen i länet gick under 1930-talet snabbt både ifråga om bilar och vägar. Allt fler vägar ombyggdes. 1938 var nya vägen från Brunflo genom Vålbacken färdig att tas i bruk och vägen Brunflo – Östersund förbättrades.
Bilbeståndet i länet ökade kraftigt och var i maj 1938 uppe i 3.445 vagnar och 827 motorcyklar. Bilbeståndet i Brunflo och Marieby omfattade 51 personbilar, 9 lastvagnar och 5 bussar. 20 bilmärken fanns representerade.
I januari 1946 hade bilbeståndet sjunkit till 1.759 vagnar, men var vid årets slut uppe i 3.492 bilar. Största buss-och bilägare idag är Jonny Norberg med firman Brunflo Buss, som har 1 taxi, 12 skol- bussar och 8 turistbussar. Men det finns också ett antal andra åkerier som EAG Entreprenad, Lennarts Trailer, Claes Carlssons Åkeri, Tommy Dahlsten, Fredrik Erikssons Åkeri, Kalle J:S Småfix, Mikaelssons Transporter, Herbert Nilssons, Tyfting Åkeri AB, Ångnells Åkeri och Ope Åkeri AB samt Hälle Taxi AB.
Bilförsäljning sker av Sören Wikman under namnet ”Bilar i Grytan”, där även Tommy Bogg bedriver bilreparationer.
Bildemontering sker hos Sune Arvidsson Beg. Bilar och Delar.

Tiden från 1924 och fram till andra världskriget blev en uppbromsningens period framförallt i början av 1930-talet. Antalet märken decimerades, men bilarna utvecklades både konstruktions och fartmässigt. Bilarna blev alltmera effektiva och komplicerade jämfört med de första bilarna, som var hantverksalster. Under 1930-70-talen byggdes många bussar och lastbilar med karosser lokalt, då dessa levererades endast i form av ett chassi till köparen. Westbergs snickerifabrik i Viken ombyggdes till karosserifabrik på 1940-talet av bröderna Jonsson & Söner. Fabriken
upphörde på 1970-talet.

Inte mycket finns gemensamt med den första Oldsen med styrspak, som kom till Brunflo 1905 och dagens bil.
Den här framställningen skulle bli alltför omfattande, om den förs fram till nuet. Med undantag för lågkonjunkturen under de första åren på 1930-talet så har utvecklingen gått ständigt framåt. Författaren till dessa rader roade mig med att räkna antalet fordon en majdag 1949 och kunde då konstatera att på 1 timme passerade endast 2 bilar längs nuvarande E-14 genom Grytan. Det var en Chevrolet 1928 från Tramsta i Lockne och Gustas bil med sten från Grytan till fabriken i Brunflo.
2007 gjordes samma notering och författaren kunde då konstatera att på 1 minut passerade 37 bilar genom Grytan.
Jag hoppas med denna framställning att dagens generation får en uppfattning om, hur bilen upplevdes, när den kom till vår bygd och vilka problem de första bilpionjärerna mötte. Det var inga vänliga vindar, som mötte bilen, när den kom till Brunflobygden. Att utbilda sig till chaufför var något alldeles extra. Idag är det så alldagligt , att en person utan körkort nästan betraktas som icke fullständigt allmänbildad.

Denna framställning får avslutas med en dikt av Viggo Wester i Brunflo, som skildrar, hur Gustas Tidaholmare upplevdes på 1920-talet.
Den första Gustabilen
av
Viggo Wester
Den stångkade och pustade och skramlade och skrällde
när den kom framåt vägen med lass av Gustasten.
Och ungar stod och gapade och hundarna skällde
och katter sprang och gömde sig och hästar föll i sken.
Ja, visst minns vi den ännu, den första Gustabilen,
som rasslade i backarna med lass på sitt flak.
Nej, aldrig i livet vi glömmer den profilen
med Bil-Nisse vid ratten och Tysta Lasse bak.

Den gick med sina gruslass mellan Pilgrimstad och Viken
och vägen var besvärlig och arbetsdagen lång.
Och slipad och polerad sten den bar från fabriken
i solskensväder hördes ofta Bil-Nisses sång.

Och vägen var potatisjord och rullsten i hopar
och gyttja och hästlort och kanske lite grus.
Det var vattenfyllda kärrspår och fotsdjupa gropar
men vid torka rök dammet som finmalet snus.

Och visst var vägen smal, men man behövde sällan trängas
för andra bilar mötte man ju inte varje år.
Men grindar måste öppnas och grindar måste stängas
och från vägen fick man mota kor och getter och får.

Den kraft, varmed man startade fordonets motor,
den fanns ej i nån självstartsknapp, som verkade direkt.
Den satt i armens muskler och i ryggradens kotor
och startvevens bakslag var en kännbar effekt.

I stora uppförsbackar fick bensintillförseln hinder
med det grejades, när Tysta Lasse blåste i sin tub,
och eldröd i synen med uppblåsta kinder
han liknade en saligt trumpetande kerub.

Och folk stod och glodde i dörrar och i fönster-
här skådade man nya tidens under på vår jord.
Och vi grabbar gick och påtade i hjulspårens mönster
och talade sakkunnigt många visa ord.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Betyg för Nils Albert Nilsson från Motortekniska byrån 16 april 1913. Brunflo Hembygdsförenings Arkiv.
Bergström, Gustaf. Fakturor från reparationer över Olds 1907- 1910
Länsstyrelsens Arkiv: Bilregistret, ekonomidiariet. Landskansliets resolutioner.

Litteratur
Bilen i Sverige. Uppsala 1947.
Boken om lastbilen. Bilarnas bok. 1953.
Brunflo Hembygdsföreningsskriftserie VI. Östersund 1975.
Brunflobygden. Olika årgångar. Brunflo Hembygdsförening.
Hvems är automobilen? Stockholm 1905.
Jemtlands Kuriren.
Jemtlands Tidning
Jämtlands läns Annonsblad.
Nordberg, Nils. Karossmakarens berättelse. Uddevalla 1969.
Svensk Bilatlas 1890-1960.1975.
Svenskt Billexikon. Malmö 1969.
Vem äger bilen? Östersund.1923, 1927, 1929, 1931, 1935, 1938, 1945, 1946.
ÖstersundsPosten.
Meddelare enligt omnämnande. Brunflominnet.

Förening:

Brunflo Hembygdsförening

Skapad av: (2016-05-04 09:09:24) Kontakta föreningen
Ändrad av: Brunflo Hembygdsförening (2019-01-09 15:04:49) Kontakta föreningen