En julskröna från Brämhult


En julskröna från Brämhult

Mycken mystik och många underliga krafter var i verksamhet speciellt julafton och juldagen, så trodde man förr i världen. Därför förflyttar vi oss nu tillbaka till en julaftons-natt i slutet av 1860-talet.
I det matta månljuset ser man två underliga figurer som gång på gång går runt Brämhults kyrka. Det är den lustige skräddaren ”Lorans” (Lorens) och en god vän till honom, som går under namnet ”Husaren”, som utför denna ritual. Tittar man lite närmare så ser man att de går medsols. Sju gånger måste de gå medsols runt kyrkan denna mystiska natt, så är det sagt, för att denna plan skall gå i uppfyllelse. Denna går ut på att komma åt trollens skatter som finns i Hökåsaberget, trollens boning nedanför Hemmingsryd och ”Veastället” i Brämhult, en ansenlig sträcka från kyrkan att traska.

Största möjliga tystnad
Planen är välkänd och många har före dem försökt utföra den andra julnätter, men alla har misslyckats därför att de inte har lyckats hålla tyst under den långa proceduren, det var nämligen villkoret för att det hela skulle lyckas.
Det var ju endast natten till julafton eller juldagen som möjligheten fanns att få insyn i trollens värld, men då måste reglerna noggrant följas: ”Sju gånger medsols runt kyrkan och sedan total tystnad under vandringen till berget och utanför trollens boning. Inga banade stigar eller vägar fick man gå, inte hälsa på någon man såg eller mötte och allt skulle dessutom ske fastande” för att företaget skulle lyckas.
Tänk om... Vilket liv och glans och överflöd för Lorens och Husaren.
Det stora mäktiga Hökåsaberget var beryktat på grund av den stora rikedom som tillhörde trollen i det berget.

Gamle Manuel som bodde nära berget har ju berättat att han med egna ögon en juldagsmorgon så
”tudelit” (tydligt) sett spåren efter den lilla geten från Svinåsa som trollen hade bergtaget. Geten fick nämligen gå hem ett tag varje juldagsnatt, men före soluppgången måste den vara tillbaka hos trollen igen, så att trollen fanns till, det var då ett som var säkert.
En annan julafton då Manuel skulle gå till Hemmingsryd för att hämta mjölk råkade han gå vilse. Och kan man tänka sig – rätt som det var så befann han sig vid trollens ingång i berget. Trollen var vanligtvis noga med att stänga till om sig, men inte så denna gången. Det gubben fick se kom honom att häpna, hela bergets innandöme lyste av guld och ädelstenar.
En fager trollkvinna visade sig i dörren och bjöd honom att komma in. När han väl kommit in bjöd trollen honom till ett härligt dukat bord. Guld, silver och dyrbara rätter finns på bordet, men eftersom Manuel var en from och gudfruktig man, som aldrig stuckit en matbit i munnen innan han först bett bordsbönen, knäppte han sina händer och bad Gud välsigna maten.
Då blev trollkärringen alldeles rasande och skrek: ”Kör ut e´n kör ut e´n – han vill orena! I samma ögonblick såg gamle Manuel att allt det härliga som funnits omkring honom inte var annat än stubbar och bråte.
Guldtallrikarna hade förvandlats till trätallrikar som låg framför honom där i skogen, den dyrbara maten bestod av sniglar, grodor och ormar och av all den övriga härligheten fanns som sagt bara stubbar och bråte kvar. Därför stod nu stackars Manuel ensam kvar där i skogen vid Hökåsaberget.
Det var med tunga steg och stor besvikelse han gick tillbaka till sin lilla stuga denna för honom så märkliga julafton.

Samma misstag som Manuel skulle naturligtvis inte Lorens och Husaren göra och inte ett ”knust” (knyst) skulle man säga till varandra.
För att inte riskera att möta någon denna frostiga och kalla julnatt gick de båda över åkrar och mossar, bratt och djupt igenom skogarna, inte ens den gamla kyrkstigsbron över bäcken mellan Dammkullen och Borhult använde man – här skulle inte tas några risker att behöva möta någon.
Allt har lyckats, de är framme vid Hökåsaberget före soluppgången. Bergsporten öppnas som av osynliga händer. De ser hur det skiner och blänker där inne hos trollen, nu är dom nära rikedom och makt.
Då kommer det plötsligt i bergsöppningen fram en liten pyssling eller nisse i röd toppluva och slår samman ett par trätallrikar, eller om det möjligen var ett par grytlock, så att det ekar i skogen.
Lorens Sjöberg kan då inte hålla sig längre utan utbrister: ”Se, secken en” och så är allt, hela härligheten, borta.
Denna juldagsmorgonen gick Lorens och Husaren på skilda banade vägar tillbaka hem. Deras vänskap var för alltid bruten. Ingen mer julnatt försökte Lorens och Husaren erövra de rika trollens skatter och mig veterligen har ingen heller sedan dess försökt sig på detta. Trollen i Hökåsaberget har alltsedan dess fått vara ifred...Men det kommer ju fler jular.

(Nedtecknad av Roland Persgården)

Editerad av: Gun-Britt Andersson (2019-01-22 10:57:46)