Någon gång i slutet av 1920-talet är det första gången man hör berättas om en person som man kallar ”Tysken”. Han arbetar med skogsavverkning åt bönderna i närheten, och längre fram även åt Stora Kopparbergslags AB.
Han är då bosatt i en egenbyggd skogskoja vid Enbärstjärn på gränsen mellan Rättvik och Boda. Enligt något osäkra uppgifter ska han senare bott i en delvis timrad jordkoja i Gisslarbodarna under något tiotal år. Längre fram flyttade han in i en timmerkoja som timrats av Mjöbergspojkarna i Gulleråsen och som ”Tysken” senare flyttade till en gammal kolbotten i Gisslarbodarna. Den gamla kolbotten var var bra underlag för kojan då det var dränerad och isolerad mark som dessutom höll råttorna borta. Han hade också grävt ner kojbotten i marken och på så sätt blev ytterväggarna ganska låga och då kunde han skotta upp snö mot väggarna som isolering mot kylan under de stränga vintrarna under 40-talet. I kojan hade han murat en rejäl öppen eldstad med ett egenkonstruerat spjäll, gjord av en gammal mjölkkcylinder. I kojan hade han ett bord och en sängplats men där fanns också plats för flera skogshuggare som ofta övernattade i kojan när de höll på med skogsarbete i trakten.
”Tyskens” riktiga namn ville han inte uppge och han var också mycket förtegen med hur han kommit till Dalarna men han berättade att han var född i Hamburg 1872 och att han hade desserterat från tyska armén under första världskriget och hade flera splitterskador samt flera bortsprängda fingrar som minne av kriget. Troligen hade han avvikit från sin tyska tjänsgöring i Norge och sedan via Värmland hamnat i Bodaskogarna.
Kojan känns idag som väldigt enslig och isolerad men under början av 1900-talet var det mycket mer aktivitet i skogarna än vad som gäller idag. Skogsarbete, jakt, fisketurer och bärplockning gjorde att ”Tyskens” stuga ofta besöktes av förbipasserande. ”Tysken” var pratsam och givmild och var mycket intresserad av vad som hände och vad som skrevs i dagstidningarna. Speciellt under andra världskriget när Tyskland hade ockuperat Norge var han väldigt orolig och bekymrad. Som tysk dessertör visste han att han skulle råka illa ut om Tyskland fick makten i Sverige. Därför tog han kontakt med kyrkan och lyckades få registrerat ett svenskt namn, Erik Berglund. Under åren fram till 1947 var han helt okänd för myndigheterna och existerade inte i några officiella register men i samband med att källskatten infördes i hela landet blev han uppmärksammad och blev då genom kyrkans hjälp, tilldelad svenskt medborgarskap. Nu fick han svensk pension och social trygghet och riskerade inte att bli återsänd till Tyskland.
En vårdag i början av 1950-talet började det brinna i skogen hos Berglund. Gnistbildning från skorsten hade tänt eld på det torra fjolårsgräset. Han försökte själv släcka elden men när det inte lyckades tog han sej ner till bebodda trakter för att söka hjälp. Till slut lyckades man släcka elden men 5-6 hektar skog gick till spillo och man tvingades gå brandvakt flera veckor. Området kallas sen dess för Gisslarbo-brändan. Berglund var nu drygt 80 år och han började inse att han nog inte kunde bo kvar i sin koja längre utan tvingades acceptera flytt till Utby ålderdomshem där han avled 24 oktober 1960.
Under 1980-talet bekostades en renovering av Berglunds stuga i avsikt att bevara den som kulturminne men endast någon vecka efter att stugan var färdigrenoverad brändes den ner av några illasinnade marodörer. Nu finns en välbesökt raststuga som används av passerande vandrare och snöskoteråkare.
Åter till Bodaprofiler