Bygdens historia


Boda (Bodarna eller Bodbyn)

Bodabygdens bebyggelse torde ha sitt ursprung  från Rättvik, vilket de dialektala likheterna antyder. När folkmängden växte, sökte sej nybyggarna norrut, först mot Solberga och efterhand allt längre norrut mot Ovanmyra, Boda, Änderåsen, Lenåsen, Kärvsåsen och Gulleråsen.Troligen har Bodabyarna ursprungligen varit fäbodställen som senare utvecklats till blandbyar med både fasta bosättningar och sommarfäbodar men tillhöriga Rättviks socken.

Under 1300-talets början tillhörde Rättvik  Leksand men någon gång efter 1325 har Rättvik bildat egen socken. (Ordet socken kommer av ordet söka, söka gemenskap.)
Det första dokument som behandlar Bodabygden är ett dombrev från 1325 och behandlar en gränstvist om en skog i Ore äng mellan Olof och Halvard. Dessa två män är troligen de första namngivna personerna i Boda. 
Bodabygden blev tidigt en fjärding, på 1500-talet Solberga fjärding men från 1600-talet omnämnd som Ovanheds fjärding inom Rättviks socken.

Vi vet inte så mycket om bygdens tidiga historia men det förefaller som om 1300-talet inneburit en ganska kraftig tillbakagång av odlingslandskapet. Höga skatter, klimatförsämring och Digerdöden, som nådde sin kulmen omkring 1350, medförde att antalet bebyggare minskade kraftigt och landskapet växte igen.
Efter 1300- och 1400-talets nedgång blev 1500-talet en ganska expansiv period. Genom Gustav Vasas skatteläggning 1539 redovisas de skattebetalande bönderna i de olika byarna och därmed framträder bygden för första gången i sin helhet. Gårdarna blev allt mer livskraftiga och man började söka sej utanför närområdet för att finna betesmark åt sina djur. Sommarfäbodarna började etableras. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet började också ske en invandring av nybyggarfinnar till våra trakter och det blev ökad aktivitet i skogarna. Livet torde dock ha varit ganska strävsamt p.g.a. den ”lilla istid” som hårt drabbade Skandinavien under 1600-talet då medeltemperaturen låg ca 2° under vad som gäller idag.

Under 1740-talet drabbades bygden av flera svåra umbäranden och finansiella problem. Först  en svår rödsotsepedemi sommaren 1740, svår missväxt och svält 1742, deltagande i det ryska kriget 1741-1743 och sedan  Dalaupproret 1743 då det fanns upproriskt sinnade krafter i socknen som försökte beslagta kyrkokassan för att finansiera fälttåget till Stockholm.

Under 1700-talet började olika bygdespecialiter utvecklas i Dalarna, som t.ex. moraklockor i Mora, slipstensbrytning i Orsa o.s.v. Någon liknande specialisering hade ännu inte utvecklats i våra trakter även om man brutit silver och bly  i mindre omfattning. Så småningom kom dock kalkbrytning och –bränning och stenbearbetning bli en god inkomstkälla för bygden samt senare även vävning,  men då är vi framme i nyare tid.

 I kyrkans samlingar finns en silverkalk från 1704, tillverkad av silver från Silverbergs gruva, där brytning förekommit sedan 1637. Kvaliten på Silverbergssilvret var dock sådan att man tvingades tillskjuta silver även från  annat håll. I samlingen finns också en vacker oblatask med inskriften ”Jakob Pigott Ao 1704”. Jakob Pigott,  som skänkt asken, var sedan 1696 bosatt i Kusgården, Kärvsåsen och tjänstgjorde under åren 1691-1711 som Befallningsman i Österdalarnas odelade fögderi.
År 1708 försökte Jacob Pigot begå självmord genom att sporra sin häst ut på vad som nu heter Fogdeklippan vid Styggforsen, men hästen stegrade sig och bar hem sin husbonde. Den 26 augusti 1711 dränkte sig Pigot i Bysjön. Det var känt att han hade varit deprimerad, och Kungl Maj:t medgav att han skulle få läggas i sin inköpta grav i kyrkan. (Rättviks kyrka,  Boda hade ännu ingen egen kyrkogård.) 1762 flyttades dock Pigots lik ut på kyrkogården och graven i kyrkan togs i anspråk av annan släkt.

Ovanheds fjärding tillhörde Rättviks församling men det långa avståndet till Rättviks kyrka innebar stora olägenheter för bybornas gudstjänstbesök varför man 1618 bildade Boda kapell-församling och byggde ett eget kapell, vilket uppfördes 1618-1623. Men i  Boda har det sannolikt funnits ett ännu tidigare medeltida träkapell. Det styrks av anteckningar i gamla handlingar. I en ” Inventarium Eccelesiasticum in Retuijck” i Rättviks kyrkoarkiv från tiden före 1586 tas en mässhake upp som ”är vid Capellet” och i ett visitationsprotokoll från 1610 omnämns det om en ” ..En lithen/klåcka/uthi Capellet”. 
I ”Ladriket” i Gärdsjö finns en gammal lada som har benämningen ”Vapenhuset” och detta ”Vapenhuset” har sannolikt tidigare varit en del av det äldsta kapellet i Boda och är dendrokronologiskt årsdaterad till 1560-1561. Men det skulle dröja ända till 1734 innan kapellförsamlingen också fick en egen begravningsplats.

I Kärvsåsen har man funnit rester av en gammal begravningsplats vid Kyrklösåkern i närheten av Kärvsåsens skola. Tyvärr gjordes aldrig någon C-14datering på skelettdelarna, detta skulle ha kunnat ge mycket viktig information om Bodas forntida historia. Men en mycket trolig teori är att det är en begravningsplats från Digerdöden och i så fall från mitten av 1300-talet. Under kristen tid har det alltid varit viktigt att begrava sina döda i vigd jord och därför kan man förmoda att även denna begravningsplats varit en helgad plats. Det finns också funderingar runt namnet Kärvsåsen, lokalt uttalat ”kjörrsåsn”,  och ordet kyrka, uttalat ”kjörrtja”. Finns det något sammanhang?

Boda sockenvapen

Editerad av: Nils Gunnarsson (2019-02-02 17:28:33)