Jones Erik Andersson


Image
 
 
 

 

Riksdagmannadynasti i Ovanmyra


Två personer som på sin tid satte Ovanmyra på kartan var riksdagsmannen Ollas Anders Ericsson och sonen riksdagsmannen Jones Erik Andersson. Tillsammans satt de i riksdagen i 61 år, båda alltid i Bodadräkt - något unikt!
 

Kommunalordföranden Jones Erik Andersson (f 1836) i Boda var "Stamfader". Han var gift med Nygårds Anna Andersdotter (f 1835) i Ovanmyra.  De bosatte sig i nuvarande Jonesgården i Ovanmyra och fick barnen Anders (f 1858), Erik (f 1860), och Kerstin  (f 1862). Äldste sonen Jones Anders Ersson, gifte sig 1878 med Ollas Brita Carlsdotter (född 1861) i Ovanmyra. Han flyttade till hustruns gård och skrev sig sedan Ollas Anders Ericsson. De fick barnen: Erik  (f 1881),  Anna (f 1884),  Brita (f 1887) och Karl  (f 1898).

Enligt boken "Tvåkammarriksdagen 1867-1970" var Ollas Anders bl.a sockenskrivare i Boda på 1870-talet, ordförande i Dalarnes nya brandstodsbolag och Rättvik-Boda vägstyrelse och ledamot av Boda kommunalfullmäktige. Han blev riksdagsman för lantmannapartiet 1887, var "vilde" (partilös) 1896-1905, och gick 1906 med i det nybildade nationella framstegspartiet, som var en utbrytning från lantmannapartiet, men som 1912 återgick till moderpartiet.  Från 1919 till 1921 tillhörde han bondeförbundet, som då hade gått ihop med ett annat jordbrukarparti. Det blev 34 år i riksdagen, varav 10 år i första kammaren. Där blev han slutligen ålderspresident, d v s den riksdagsman som hade flest tjänsteår. Ålderspresidentens uppgift är att vara ordförande vid riksdagens första sammanträde, då talman skall väljas.

Jones Erik har berättat i sina memoarer att fadern var sträng. Barnen i Ollasgården fick leka med varandra, men inte med barnen i granngårdarna. I grunden var han ändå mån om barnen. När Erik var 12 år fick han följa med fadern till Stockholm för att gå på Nya Elementarskolan. Fadern hyrde ett litet rum fyra trappor upp på Lilla Nygatan. Maten hemifrån förvarades i en byrålåda och blev så småningom därefter. Erik fick då och då följa med till riksdagen. När riksdagens sommarlov började en vecka före skolavslutningen fick han stanna kvar ensam i staden. Studierna gick bra men han längtade hem. På nyåret 1896 fick Erik lunginflammation och därpå nervfeber. När han sedan ville sluta skolan vid terminens slut gjorde fadern inga invändningar, och Erik återgick till arbetet på gården. När fadern och farbrodern Erik Jones med flera, i templet nr 194 Frid i Ovanmyra tog upp kampen mot superiet var Erik med och fick som sekreterare sin första skolning i föreningsverksamhet. Templet var medelpunkten i socknens förenings- och nöjesliv.

När Erik ville gifta sig med Torrångs Brita Olsdotter på Solberga, född 1879, sade fadern nej. Han hade redan förberett ett bättre parti. Efter en tids tvekan stod Erik på sig, och julaftonen 1905 blev det bröllop -inför en tom kyrka. Men till bröllopsmiddagen i brudgården kom en stilig silveruppsats och ett vackert penningbelopp. Snart erbjöd fadern de unga att överta hans föräldrahem, Jonesgården, som hade varit utarrenderad en längre tid. Därmed blev det namnändring till Jones Erik Andersson. Sen blev det en rad av sju flickor: Anna 1906, Brita 1908, Kerstin 1910, Karin 1912,Maria 1916, Lisa 1917 och Greta 1920.

Under skoltiden hade Erik börjat skriva dikter. Det fortsatte han med hela livet. Nu började han också att skriva artiklar i tidningspressen under signaturen Jones Erk, och efter en del övertalning prövade han att hålla tal på en hembygdsfest. Det gick så bra att han fortsatte, och han blev efterhand en mycket anlitad talare runt om i länet. Det var framförallt vården om hembygden som låg honom varmt om hjärtat. Försvarsfrågan inför det hotande världskriget engagerade honom och fick honom att delta i bondetåget och därmed hamna i politiken. På den här tiden hade man inte valrörelser i vår mening, men inför riksdagsvalet hösten 1920 förekom tidningsinsändare som rekommenderade Jones Erik, och när valet var klart fann han sig vald till riksdagsman för bondeförbundet. Pressen uppmärksammade nu att det fanns två "Ovanmyra" i riksdagen, som båda gick i Bodadräkt. Uppmärksammat blev också hans första tal i riksdagen, där han yrkade på att skatteplikten skulle vara en förutsättning för rösträtten. Hans  bänkkamrat, socialdemokraten Fabian Månsson, blev så upprörd att han skrek "Vet hut, vet sjudubbelt hut!" De blev dock fort sams. Efter ett uppehåll 1922-1924 kom han åter in i riksdagen 1925.

Bland de frågor som  Jones Erik drev i riksdagen var att folkskolan skulle vara 6-årig, varigenom barnen på landet kunde bo hemma längre än om de skulle gå till realskolan redan från 4:e klass. Det slutade i en kompromiss innebärande att båda möjligheterna skulle finnas. Nykterheten och byggregleringen på landet var andra ämnen. Jones Erik tjänstgjorde först i statsutskottet, där vägarna blev en hjärtefråga för honom, sedan i konstitutionsutskottet. Där blev han till sist vice ordförande. 1944 valdes han in i första kammaren och stannade där till 1951. Det blev 37 år i riksdagen.

Naturligtvis hade han också uppdrag på hemmaplan och i olika statliga utredningar. Han var styrelseledamot i Kopparbergs läns borgerliga valmansförbund och sedan i bondeförbundets Daladistrikt, en tid dess ordförande. 1941 deltog han i "Stora riksmarschen", ett slags landskamp mot Finland, där man skulle visa sin spänst genom att gå 15 km. Bland riksdagsmännen slutade han på delad första plats.

Att publicera dikter och artiklar i pressen fortsatte han med livet ut.  I bokform har utgivits "Dalom i helg och söcken" (1936), som är en hembygdsskildring, bonderomanen "Staden hägrar" (1941), diktsamlingen "Blå bergens rike" (l949) samt" Det var en gång" (1953) och "Än en gång" (I955) som är memoarer och berättelser från hembygden. Allt präglas av en stark hembygdskänsla.
På hans tid hörde det till att den som hade förmågan skulle hålla tal på vers vid alla tillfällen, både glada och sorgliga, och där ställde han alltid upp. Till invigningen av Boda sockenfana skrev han en lång ståtlig dikt. Men han kunde också skriva mindre högstämt. Många äldre har väl hört "En gammelmors klagovisa över tidens ondska", som börjar: "Ja, tokenungdom å tokö tidör! Ä e sö järta rent riktit svidör, när jä här tä å tänk på allt!" och som slutar: "O bi föll snart Domön !"Hustrun Brita dog 1951, Jones Erik 1957.

Texten skriven av Olle Hansson och fanns införd i vår medlemstidning Bodabygden 2002.

Åter till Bodaprofiler

 

Förening:

Boda hembygdsförening

Ändrad av: Boda hembygdsförening (2021-02-04 17:20:54) Kontakta föreningen
Skapad av: Boda hembygdsförening (2020-09-27 12:19:47) Kontakta föreningen