Historia

Bergkvara har ända sedan medeltiden haft stor betydelse, och har varit betydande handelsplats och skeppsbyggeriort. Bergkvara är en levande sjöfartsort med anor långt tillbaka i tiden

Redan omkring mitten av 1400-talet fick Bergkvara handelsrättigheter.

Om namnets uppkomst finns inga säkra uppgifter. Enligt en teori kan det ha uppkommit som beteckning för Bergkvara hamn, som utskeppningshamn för produkter från storgodset Bergqvara utanför Växjö. Ägt av familjen Trolle. Bergk=björk, och vara=strandslätt.

Bergkvara uppstod som en hamn utan kringliggande fast bebyggelse och förblev utan fasta invånare fram till 1719.

Det innebar inte att det saknades liv och rörelse i hamnen. Det hölls regelbundet marknader.

Handeln växte ut och sjömännen blev flera. Nya handelsgårdar och sjömans stugor uppfördes.

Under segelfartygens glanstid sista hälften av 1800-talet, bodde det sjöfolk i nästan varje hus i Bergkvara och trakten däromkring. 1900 var Bergkvara tillsammans med Brantevik i Skåne, Sveriges största segelbåtsflotta.

De som inte var ombordanställda hade på annat sätt anknytning till sjöfarten, som hantverkare, tjänstemän och köpmän. Handelshusen och rederierna blev allt större och betydande. Detta ledde också till att det uppstod flera varv som både reparerade och byggde nya skepp

Under mitten av 1700-talet flyttade familjen Kastman till Bergkvara för att driva handelsrörelse. En betydande vara var såpa, som blev första kemiska industrin.

På nuvarande Lindbergs fastighet finns ett timrat litet hus inne på gården som enligt uppgifter uppfördes av Johan Johansson 1719, och som skulle var det första huset i Bergkvaras hamn, som till hälften var inredd som handelsbod där bönderna kunde köpa salt, fisk, och tobak. Fram till 1917 fanns här en stor väderkvarn som flyttades till Havdhem på Gotland. Affären i den Kastmanska gården övertogs av Emil Lindberg efter en konkurs. Handelshuset drevs i 100 år av familjen Lindberg fram till 2000. Den siste var Leif Lindberg, som i dag bl.a. sysslar med ålfiske. Emil Lindberg var liksom Håkan Pettersson mycket intresserade av fiske och det var faktiskt han som införde bottengarnsfiske i Bergkvara.

Under andra hälften av 1800-talet utvecklades Bergkvara till ett betydande handels- och sjöfartcentrum. Skeppsbyggandet är numera ett avslutat kapitel och av alla över hundra fartyg som efter 1840 varit inregistrerade i Bergkvara finns i dag inte ett enda. Trots det återstår en betydande sjöfart och handel, även om frakterna nu utförs av motordrivna fartyg. Förklaringen är naturligtvis Bergkvaras naturliga och goda hamn, som förmodligen upptäcktes redan av Vikingarna.

Handeln växte ut. Sjömännen blev flera. Nya handelsgårdar och sjömansstugor uppfördes. Samhället måste organiseras och till detta utsågs Alexander Kastman son till Erik Kastman som redan efter tre år fick lämna Bergkvara på grund av misslyckande i Figeholm.

Bonden var här lika mycket sjöman, skeppare och varvsägare som lantbrukare hette det 1855.

År 1870 gick garveriet, Skällenäs gård och handelsrörelsen under klubban, varvid den rika kastmansläkten gick i graven efter 120 år. Andra tog över.

1840 öppnade Gustav Pettersson handel som sedan blev Alm & Bergs Handelsträdgård. Fastigheterna uppfördes under tiden mellan 1802-1840, Fastigheterna övertogs 1877 av Carl O Andersson som trots motstånd lyckades bygga upp en stabil och mångsidig rörelse. Betydande var handeln med trävaror – pitprops (Gruvstöttor). Försäljning av krut och dynamit var en annan av del av rörelsen. Man hade också rättighet att idka handel med diverse in- och utländska varor, med viner, skogsprodukter och giftiga ämnen i minutförsäljning. Under senare generationer har namnet genom giftermål ändrats till Alm o Borg.

På 1870-talet lät Håkan Pettersson som var redare och ålfiskare anlägga en ny fiskehamn med kaj, i anslutning till Skeppsredaregården, Håkan var en av Bergkvaras pampar. I den stora salen på övervåningen hölls kalas för Bergkvaras sjöfarts- och handelssocietet. I huset har genom åren många tullare, lotsar, fyrmästare och skeppsmäklare haft sin bostad.

I anslutning till Skepparegården byggde Håkan Pettersson ett fiskemagasin, som i över hundra år fungerade som sjöbod för ålfisket. Huset används i dag av Föreningen Kulturmagasinet.

En bondeson från Torsås kom också att bli en framgångsrik redare som också blev stor i export av trävaror. Det var den företagsamme Lorentz Pettersson, som startade flera industrier i trakten. Lorentz Pettersson lät anlägga Viktoriakajen 1900. På sin ångsåg tillverkade han förädlade träprodukter och trätunnor. Ångkvarnen och lådfabriken ödelades 1930 av en brand.

År 1902 byggde affärsmannen Lorentz Pettersson ett magasin på Viktoriakajen. På 1970-talet gjordes magasinet om till sjöfartsmuseum, 1995 flyttades museet till sin nuvarande plats på Norra Kajen. Museet inrymmer en stor samling tavlor, fartygsmodeller och andra föremål som har anknytning till sjöfarten.

I början av 1900-talet residerade en i Bergkvara betydande sjökapten och skeppsredare, Robert Pettersson . Han var en driftig och kunnig redare som köpte bra fartyg vid rätt tillfälle och knöt skickliga befälhavare till sig. Robert Pettersson hade god näsa för affärer, och vid trettiårsålder gick han iland och blev redare. Han drev omfattande trävaruhandel främst export av gruvstöttor (props) till de brittiska kolgruvorna. Robert Pettersson var under 1900-talets första decennium mångmiljonär och hans hus var förnämligt inrett med gyllenläderstapeter i salen och solbalkong på taket.

Varvsrörelsen på Stenskär startade 1917 under namnet Varfs AB Dalskär. Det behövdes inga större anläggningar då man byggde dessa fartyg. Några enkla förrådshus, anläggning för basning, en stapelbädd och lämpligt djup för sjösättning räckte. Närheten till en smedja med en skicklig smed var fördelaktigt. Smedjan byggdes 1917 och hade från början storkunden Varvs AB Dalskär. Smedsmästare var Edvard Branting. Smedjan hade mycket arbete också för varven i Djursvik och Ekenäs. Skeppssmedjan är fortfarande intakt och kan användas till smidesarbeten.

I slutet av 1900-talet uppfördes på Fias Backe en byggnad som gick under namnet ”Långkatekesen”. Här bakade Sofia Nilsson, ”Etter-Fia”, knallar som var desamma som skeppsskorpor. Förutom bageriet fanns här en ölkrog där Etter-Fia domderade. Innan bygganden revs 1945, skall det har varit andra aktiviteter, bl.a. en Tavel- och listfabrik.

Januari 1922 lades grunden till samarbete med Gökalund varvid det blev municipalsamhälle. Gökalund som låg vid nuvarande E-22 hade omkring 1920 cirka 20 hus. Gökakrogen som var vägskälet mot Torsås var en knutpunkt. Här fanns bryggeri och gästgiveri. Där i dag turistbyrån är inrymd var i början skollokal, kommunalhus, klädesförsäljning och bibliotek.

I mitten av 1950-talet slogs Bergkvara/Gökalund ihop med Söderåkra och sedermera Torsås kommun, varvid kommunalkontoret flyttades till Torsås.

1903 anlades järnvägen mellan Torsås och Bergkvara. Men trots järnvägen följde nedgång i godstrafiken för Bergkvaras del, järnvägen fick ingen större betydelse för hamnverksamheten.

Linjen var omodern redan när den togs i bruk, felet var de olika spårvidderna, som innebar ideliga omlastningar. Olika bolag drev linjerna, vilket också var negativt och järnvägen lades ned 1965.

1920 grundades Bergkvara Mekaniska Verkstad av A. Wallentin, som tillverkade bland annat båtmotorer. I början av 1954 gjordes försök med tågfärja Betula mellan Begkvara och Mörbylånga sockerbruk, Men den insatta färjan var olämplig för ändamålet och färgläget var felkonstruerat. Lastningen fungerade inte därför återgick man till pråmar och sundsbåtar

När Ölandsbron byggts tappade Bergkvara en betydande utskeppning. Norra Kajen användes av ångfartyg för lossning och lastning. Kalmasundsbolagets fartyg, Prins Bernadotte, som tog såväl passagerare som gods, anlöpte flera gånger i veckan Bergkvara hamn. 1964 gjordes försök med passagerare på leden Bergkvara-Allinge. Bornholmstrafiken lades ner redan efter första säsongen.

Författare Ove Lindh