Invid den gamla landsvägen mot Balviken vid foten av Hoverberget ligger den avrättningsplats där den sista avrättningen i Bergs socken ägde rum den 14 juli 1767 och som bevittnades av hundratals sockenbor. Då avrättades Karin Wallentinsdotter, dotter till Valentin Järnberg och Anna Pålsdotter, Österåsen nr 5 i Åsarna. Hon blev dömd för att ha dödat sitt nyfödda barn. Domen löd ”til wälförkänt straff och androm till sky och warnagel, mista högra handen, halshuggas och i båle brännas”.
Ur rättegångsprotokollet kan man läsa att fader till barnet var dragonen Göran Lundahl i Dalåsen hos vilken hon hade arbetat som piga och med vilken hon ”plägat kjötsligit umgänge”. När hon upptäckte att hon var med barn slutade hon hos Lundahl och började som piga hos fänrik Anders Oldberg i Rätan. Hon lyckades att hemlighålla att hon var med barn. Den 14 februari födde hon en liten flicka som hon efter förlossningen ströp med en halsduk. Det var drängen Per Nilsson som på morgonen hörde barnaskrik och sedan tillsammans med pigorna Ingeborg och Brita upptäckte den mördade flickan. De var kallade som vittnen i rättgången. Dessutom vittnade ”bruksfeldtscheren” Samuel Regnér som obducerat flickan och intygade att flickan fötts levande. Karin erkände att hon hade strypt flickan för att undvika ”verldsligt straff för begånget lönskaläge”. Protokollet är undertecknat av häradshövdingen samt tolv nämndemän.
Rättegången hölls vid Bergs Tingslags Häradsrätt i tingsrummet på gården Stenhammar den 6 mars 1767.
För att domen skulle vinna laga kraft så måste den godkännas av Kongl Majts och Swea Hofrätt. Detta skedde 2 juni 1767. Efter det skickades en order till landshövdingen i Västernorrland att verkställa domen. Men innan datum för avrättningen fastställdes skulle han förvissa sig om att Karin via prästen ”i Christendomen noga och med sorgfällighet underwist samt til döden wäl och Christeligen beredd”. Landshövdingen skickade i sin tur ett meddelande till kronofogden Jonas Berg att förbereda avrättningen och meddela landshövdingen när Karin var ”beredd” och avrättningen kunde genomföras. Landshövdingen skickade även en befallning till skarprättaren Nicolaus Fredricsson i Gävle att inställa sig i Berg och verkställa avrättningen. Fredricsson var skarprättare för både Västernorrlands och Gävleborgs län, 1766 – 1769 och bodde på skarprättargården i Gävle. Efter avrättningen kunde han kvittera ut drygt 33 daler i arvode för avrättningen samt ersättning för resan.
Fram till avrättningen satt enligt sägnen Karin förvarad i ”fångkammaren” på Stenhammar.

Historiska dokument

I Bergs kyrkobok kan man läsa ”14 juli undergick barnamörderskan Karin Wallentinsdotter efter gudelig beredelse med stor frimodighet sitt ådömda dödsstraff, blev halshuggen och å båle bränder, 33 ½ år gammal”. I kyrkboken finns även en notering om ”12 april mördat pigebarn”.
Inga anteckningar i domstolsprotokollen har hittats om att Göran Lundahl blev dömd för otillåtet könsumgänge. Boten för om en ogift man hade otillåtet könsumgänge (lönskaläge) var 10 daler och 5 daler för kvinnan (ogift).
I kyrkoräkenskaperna från 1767 står det under rubriken ”Frivilliga gåvor”, ”juni 22 Dödsfången Karin Walltins d:r 10” (daler). En stor gåva då de flesta gåvor från andra personer var 1 daler. Eller var det inbetalningen av Göran Lundahls bot?
Eftersom Jämtland då tillhörde Västernorrlands län så finns en del dokumentation på Landsarkivet i Härnösand bl a i Landsboksverifikationer, brevkoncept och skrivelser från Hovrätten.
Avrättningsplatsen är även omnämnd i Fale Burmans dagboksanteckningar från besöket i Berg 1798. ”Gick ned åt Balvikssidan, där vid landsväg har varit en afrätts-plats”.
Det har tidigare skrivits om avrättningen i sockenkrönikan Bergvind från 1938. Där berättar Anton Tapper om en ”gammal folksägen”. I Bergvind från 1955 finns en avskrift av domstolsprotokollet och en bild från avrättningsplatsen.

Silversmycket

Holger Olsson från Åsarna skrev på 1950-talet en roman ”Dit din väg leder” som bygger på avrättningen av Karin Wallentinsdotter. Han skrev sedan även bygdespelet ”Silversmycket” på samma tema, som vid ett flertal tillfällen spelats på hembygdsgården i Åsarna, senast 2005.