Bland hembygdsgårdens många byggnader finns en smedja som vi ska titta lite närmare på. Det är ingen vanlig smedja utan en av Bingstasmedjorna där de berömda Bingstabössorna tillverkades under 1800-talet och fram till 1920.

Tre generationer bössmeder
År 1817 slog sig den förste vapensmeden i Berg, Per Mårtensson, från Fågelsjö, Orsa Finnmark i Dalarna, definitivt ned i Bingsta by. Han inköpte då för en summa av 1042 riskdaler, 10 shilling, 28 rundstycken banko samt 3/4 födoråd, hemmanet Bingsta n:o 1 av Anders Olofsson. Mårtensson hade kommit till en socken, där hantverket alltid stått högt i kurs och fostrat så många av dessa bondgenier, som hade en medfödd teknisk skicklighet. De kunde av de mest primitiva material och verktyg tillverka klockor, kikare, glasögon, orglar och mycket annat av en efter omständigheterna förstklassig kvalitet. Per Mårtensson tillhörde denna kategori. Av fadern hade han lärt sig bössmide och jämte jordbruket bedrev han denna näring med gott resultat. Han ägnade sig också åt silversmide, tillverkning av tröskmaskiner, lantmäteri, mm.
På fritiden ägnade han sig åt fiol- och klaverspel och läste “både andeliga och verdsliga böcker, lag och författningar”. Han lärde sig vid sidan om sitt dagliga värv också att spela efter noter.

Pers  äldste son, Mårten Persson Zetterström, flyttade med sina föräldrar till Bingsta. Han var född i Fågelsjö, 1801. Han var verksam i Bingstasmedjan fram till 1831, då han gifte sig och flyttade till Funäs, Myssjö. Där verkade han i egen smedja fram till sin död, 1871. Men han var inte bara en skicklig bössmed, utan gjorde sig kanske mer känd som urmakare. Bland annat tillverkade han, tornuret till Bergs kyrka, för vilket han erhöll 450 kronor, 1846.

Esbjörn Salomonsson

Efter att i tre decennier ha verkat som bössmed avled Per efter en tids sjukdom den elfte augusti 1847. Hans bägge söner, Erik, född 1804, och Salomon, född 1817 övertog faderns rörelse. De byggde sedermera varsin smedja och utökade på detta sätt verksamheten med faderns goda rykte som grund. Vad som för Per Mårtensson varit en binäring, blev för hans söner snart nog huvudnäringen.
Efter Erik och Salomon Persson övergick rörelsen till sönerna Per Eriksson (“Per Ersa i Bingsta”), född 1848, och Esbjörn Salomonsson, född 1851.
Ett yrke, som de skickligt förvaltade såsom Sveriges kanske sista verkliga bössmeder av den gamla skolan. Den mesta information om dessa båda har givits av Erik Zetterström, son till “Per Ersa”, och Göran Esbjörnsson, som arbetade som "smedhalvor" både hos Per Eriksson och Esbjörn Salomonsson.

Tre generationer Bingstasmeder

Bingstabössan

Från Bingsta började snart nog högklassiga lodbössor, från små fågelstudsare och ekorrbössor till björngevär och kanonliknande vapen för sälskytte, vandra ut från de två smedjorna, och ryktet om smedernas skicklighet blev snabbt grundmurat.

 Sälbössa tillverkad av Salomon Persson

Man behövde vapen som man kunde lita på när man stod framför en retad björn eller då middagsmålet höll på att försvinna bakom närmaste gran. Med bara ett skott i loppet måste man vara säker på att det gick dit mynningen pekade och att kulan tog, när den träffade. Bingstabössorna höll alltid måttet. En del av dessa vapen finns ännu bevarade och skiljer sig fördelaktigt från de festa andra allmogevapen genom sina vackra linjer och perfekta balans. Dessa vapen måste ha varit ett sant nöje att hantera för en jägare! Bingstabössan köptes av jägare från Stockholm i söder till Haparanda i norr. Många levererades även till Norge. Priset låg mellan 35 och 40 riksdaler. Av det funna materialet att döma var de vanligaste kalibrarna 8-12-15 mm. Kulvikterna höll 11-16-21 gram samt krutladdningen 2-2,7-3,5 gram.
Gevären från Bingsta levererades alltid med kultång. Tillverkningen av dylika var förutom bössmakeriet en av huvudsysselsättningarna i Bingstasmedjorna. Men även andra bruksföremål såsom saxar, knivar o. dyl. tillverkades och reparerades i smedjan.
 

Nya tider.
Införandet av bakladdnings- och magasingeväret förändrade förhållandena, man gjorde inte längre ett gevär från början till slut. Nu blev det mest konverteringar av armégevär, reparationsarbeten och omborrningar. Men ännu tillverkades goda beställningsvapen efter de gamla och beprövade metoder i Esbjörn Salomonssons smedja i Bingsta.
De gamla arbetsmetoderna brukades mera sällan. Den sista gången de kom till användning var under första världskriget, då, på grund av ammunitionsbristen, åtskilliga av de gamla lodbössorna plockades fram och behövdes rustas upp. Och då vände man sig naturligtvis till Esbjörn Salomonsson i Bingsta.
Den 28 december 1915 gick Esbjörn Salomonsson bort och lämnade kusinen “Per Ersa” kvar såsom ensam upprätthållare av en mer än hundraårig tradition.

Bingstasmedjan före flytten från Nyhem i Bingsta

Efter att ha arbetat in i det sista, gick Jämtlands, och kanske Sveriges, siste bössmed av den gamla skolan, Per Eriksson, bort den 16 juli 1925. Per Erikssons smedja är nu ombyggd och de flesta av verktygen skingrade, men Esbjörn Salomonssons finns dessbättre bevarad.
1952 kunde Bergs Hembygdsförening inropa Esbjörn Salomonssons smedja på offentlig auktion i Bingsta med sina flesta inventarier i behåll.

En grundlig genomgång av vapensmedjan och inventarierna gjordes år 1957 av kandidaten Lars Ahldin från Stockholm. Han biträddes med upplysningar av ovannämnde Göran Esbjörnsson och fick på så sätt en sakkunnig inblick i de olika inventariernas användning. Ahldins inventering och katalogisering av smedjan blev sedan grunden för hans akademiska avhandling och utnämning till filosofie licen.

Helge Palmcrantz
Ett mera känt namn, som gjorde sina första lärospån och konstruktioner i Bingsta, är kulsprutekonstruktören Helge Palmcrantz, bördig från Hammerdal. Palmcrantz konstruerade antagligen prototyperna till det för 1867 års vapenkommitté uppvisade geväret och den i oktober 1868 färdiga och sedermera världsberömda kulsprutan, i någon av dessa gamla bössmedjor.