Sagor och Sägner


 

 

 

Skannesägnen, som handlar om rysligheter vid Skanne killa, har levt vidare genom flera sekler. Den förste kände upptecknaren av sägnen var Joh. Lor. Gillberg redan 1767, enl Erik Andersson i KLINTAGUMMANS ÖGON.

Sagorna och sägnerna här på sidan är återgivna från ÅSTORPS HEMBYGDSBOK utarbetad av folkskollärare Ernst Bergstrand 1948.


SKANNE-SÄGNEN

Enligt en gammal sägen bodde en man vid namn Skanne vid Bjönekulla Klint. Han hade tre söner och tre döttrar. När barnen var små, spådde någon, att sönerna en dag skulle döda sina systrar. För att förhindra detta, sände Skanne sönerna till främmande land, där de växte upp.

När de blivit vuxna, kom de av en händelse tillbaka till Björnekulla. De uppehöll sig i skogen, och när de träffade tre flickor, narrade de dem till sig utan att veta att det var deras systrar. Snart tröttnade de emellertid på flickorna och ville bli av med dem. De dödade dem en midsommarafton med en yxa på en stor sten. Där detta hände, sprang  en källa fram ur jorden, och vid källan ligger än idag stenen och vittnar om det hemska dådet med sina tre märken efter yxhuggen.

Sönerna tog flickornas kläder och gick därifrån. De kom så till föräldrarnas gård och bad om nattkvarter och ville sälja kvinnokläderna. Föräldrarna kände igen kläderna, och fadern blev så förbittrad att han dödade två av sönerna. Den tredje lyckades komma undan. Genom denne fick föräldrarna sedan veta , hur det hela hade gått till. Fadern ångade bittert, vad han gjort och lovade att som ett försoningsoffer bygga en kyrka.

Sagan har senare fått ett slut till: Den tredje sonen kom undan sin faders vrede. Han lovade sig själv, att där han kunde lägga sig ner i trygghet och sova för natten, skulle han bygga en kyrka. Han sprang mot Tranarp och lyckades där komma över Rönneå. I närheten av ån fann han en sovplats. På det stället byggde han vad han hade lovat. Så kom Källnas första kyrka till.

 

Skanne källa fanns kvar till omkring 1930, då den ändrades till en brunn. Man trodde förr, att vattnet i källan hade övernaturliga krafter, därför att de hemska morden begåtts där. Den som var sjuk kunde bli botad om han gick till källan en midsommarafton. Man kastade ett mynt i källan och tvättade sig med källans vatten på det ställe på kroppen, där sjukdomen fanns. Den sjukes mor skulle vara med. Ingen fick yttra ett ord under vandringen. Ännu i slutet av 1800-talet var det vanligt att en skara tysta människor på midsommarafton gick fram till källan, tvättade sig och offrade sina mynt.

Dagen efter kunde folk i trakten få ett givande "fiskafänge" i källan. Nu har källan torkat ut, och stenen med märkena efter yxhuggen är borta.

Image

Skannestenen                                                            Foto: Inga Olsson 1971

 

SAGAN OM SÖDERÅSEN

I södra Skåne bodde en väldig jätte. Han hade släktingar i Danmark, och ibland gick han och hälsade på dem. Då tog han alltid vägen över Öresund vid  Hälsingborg. Men han tyckte, att där var för brett att trampa över, så en dag tog han en tvärsäck med sig och fyllde den med jord. Hålet där han grävt efter jorden blev sedan Ringsjön. Så tog han säcken över axeln så att hälften av jorden hängde framåt och hälften bakåt och gav sig iväg för att fylla igen sundet. Men det var hål på baksäcken, och jorden rann ut i en lång vall där han gick fram. Det blev Söderåsen. När han kom fram till Björnekulla, tyckte han, att säcken kändes lätt och lyfte av den. Då föll resten av jorden från bakpåsen i en stor hög vid hans fötter. Det blev Björnekulla Klint. Jätten blev då så arg att han kastade framsäcken långt bort. Den föll ner vid havet och där bildades Kullaberg.

 

TROLLEN I BJÖRNEKULLA KLINT

Sedan Klinten hade kommit till, dröjde det inte länge, förrän trollen upptäckte vilket präktigt hus det kunde bli där. En trollfamilj slog sig ner där och trivdes utmärkt. Så småningom växte familjen, så att Klinten inte räckte till utan de fick bygga ett nytt hus i Trolldalen bakom Klinten. Ingången till Klinten finns ännu kvar och kallas trollhålan, och av huset i Trolldalen har man kunnat se grunden ända tills för några år sedan, då den blev övertäckt med fyllning från stenbrottet.

Trollens närmaste grannar bodde i en liten gård, just där stenkrossen nu ligger. Där sprang trollen ut och in och lånade gärna än det ena och än det andra av gårdens tillhörigheter. Men bondfolkets tålamod med dem tog slut, och när trollen en julafton kom och ville låna av bondmorans fina juldricka, sade bonden nej. När bondmoran sen gick ut för att tappa upp dricka, kom där  ingenting ur tunnan. Inuti tunnan fanns bara spindelväv och mögel.

Trollen var eljest godmodiga och försökte inte på något sätt att skada kyrkan när den byggdes. Men en söndagsmorgon, när trollmor hade tagit sin trollbok med sig och satt och läste på Klinten, började kyrkklockorna ringa och trollmor förstenades där hon satt, och där sitter hon än idag. Trollen kunde inte stanna kvar längre så nära kyrkan, utan flyttade till andra trakter. Innan de gav sig iväg, lämnade de sina nycklar i gården. Men nu är gården borta och nycklarna också. Det är mycket tråkigt, för en nyckel passade till kopparporten, en till silverporten och en till guldporten. Bakom portarna fanns tre stora sala; en full med koppar, en med silver och en med guld.

Image
Här sitter Klintagumman och läser.
Foto från 1915
 

PRINSGRAVEN

Uppe i Trolldalen, bakom Klintagård, låg prinsgraven. Det var en liten kulle mitt i dalen med en stenhäll, som täckte öppningen till graven. Även prinsgraven är numera överhöljd med fyllning från stenbrottet.

Man trodde förr, att om en flicka gick dit på midsommarafton och lade örat till stenhällen, så kunde hon få höra underliga saker. Hörde hon att det spelade, skulle hon bli gift med en klockare, om det bultade och hamrade, blev hon gift med en snickare, men om det tickade, blev hon gift med en urmakare. Hörde hon ingenting, blev hon inte gift det året.
 


 

 


 

 


 

Editerad av: Jan Eriksson (2020-12-14 17:24:39)