Med varmaste hälsningar från Argentina

Om att växa upp på Platåvägen under 1940-50-60-talen

Elisabeth Avendano, f. Nihlén,
Buenos Aires, Argentina, 5 januari 2017

Genom omtänksamma vänner i Norrort har jag just fått ett ex. av Amorinas senaste publikation ”Affärslivet i Stocksund” i julklapp…… bor inte längre i Sverige, men växte upp o bodde av o till i Stocksund mellan 1947 (då jag var tre år) och till min utflyttning till Argentina 1967….

 Det var en helt fantastisk upplevelse att läsa boken och se alla bilder på så många byggnader som jag inte kunnat hitta igen vid mina senaste besök i hemlandet…!!! Massor av gamla minnen, en del faktiskt helt nedgrävda, vaknar plötsligt upp ur sin Törnrosasömn och dyker upp som klara minnesbilder, om än bara ögonblicksbilder, när de var mycket avlägsna i tiden….
 
Minns tex hur jag gick med mamma till “Mjölkan”: det lilla gula trähuset på Gårdsvägen 5, och hur vi fick kall mjölk uppmätt med rostfritt litermått ur någon stor rostfri dunk el tunna, förvarad i iskallt vatten, om jag inte minns fel….
 
I boken lär jag mig att mjölken tydligen levererades direkt från någon närliggande gård, men vet ju inte om det verkligen fortfarande fanns mjölkkor i närheten av Långängen längre ? ( eftersom vi idag mjölkar Svenska Rödbrokiga kor i Argentina är temat kor o mjölkproduktion extra intressant för oss….) Har någon försökt forska ännu längre bakåt i tiden i Stocksunds historia….? På den tiden när innebyggarna var bönder, eller arrendatorer till Slottet eller hur den historien nu ser ut…? Vi bodde på Apelvägen och med Långängsgården strax intill, undrar man idag om inte korna gick o betade just på “ Långängen” eller på Skärviks ängar, innan Stocksund blev villastad ?
 
Vi bodde på Apelvägen, en del av Stocksund som inte omnämns i boken, och det är förståeligt, eftersom där inte fanns några butiker, som ju är bokens tema. Men vi rörde oss förstås i samma affärer som de som bodde “ nedanför” oss : Mattsons Livs, Konsum, Nyttovara, “Syban” och Posten… Jag och mina bröder gick i Långängsskolan de första åren ( märkligt nog kommer jag ihåg namnet på många av mina klasskamrater från småskolan, fast jag kanske inte minns namnet på personen som jag träffade igår….) Där fanns barn från Långängen, Söderskogen, Djursholmsvägen, Svanholmsvägen och EPA dalen, ett inte så snällt namn på Egna Hemmen utmed Kornvägen, där vi också hade många vänner. 
 
En av mina vänner i småskolan var Gudrun Sandberg, dotter till Gustaf o Gurli Sandberg som jag nu sett bild på i boken som bodde i en villa bland ekar ovanför Djusholmsvägen. Minns att vi utväxlade små “ japanska dansmöss”, säkert till föräldrarnas mycket begränsade förtjusning…
 
Numera känner man inte igen de på den tiden anspråkslösa små husen vid Kornvägen. De flesta har idag gjort enorma utbyggnader o många har tom pool….
 
Apelvägen hade inga affärer men en ganska selekt samling grannar, har jag förstått först efteråt. Där fanns en gruppkänsla och en känsla av samhörighet, som kanske inte är helt vanlig och som förmodligen till stor del berodde på att Apelvägen var en sorts återvändsgränd, på sitt sätt isolerad från omvärlden och med mkt lite genomfartstrafik : vägen gick uppför en brant backe, gjorde en runda utmed bergets topp och ner igen för samma branta backe.
 
Långängsskolan låg så nära att jag minns hur vi ibland gick till skolan med skridskorna på, försedda med sina skridskoskydd, förstås. Vi satt med skridskorna på i klassrummet o tog bara v skydden för att åka på rasterna ute på skolgårdens ofta ganska knaggliga is. 
 
Apelvägsbackarna var bra när man var rädd att komma försent till skolan : cykeln bara flög nerför. Jobbigare var det sedan att komma hem. Att trampa hela vägen uppför ansågs som en stor bedrift som mest killarna klarade…
 
Född på 40-talet tänker jag ofta att jag och mina bröder växte upp i ett Välfärdssverige, där det bara några år tidigare funnits statare…. Långängsskolan var ny o modern, vi fick fina läroböcker, hade duktiga lärare och en fin “ matbespisning” – fast redan då fanns det de som klagade på maten –  och minns inte av några större disciplinproblem…
 
Bland grannarna på Apelvägen fanns en samling ofta mycket framstående män : Konstnären Axel Wallenberg hade en vacker villa med fantastisk utsikt över Lilla Värtan o Tranholmen, Oskar Antonsson var en skulptör som bodde ännu högre upp med utsikt över Värtan o Lidingölandet. En son till Nobelpristagaren Svante Arrhenius, Sven Arrhenius bodde mitt emot oss med sin familj. Han var en framstående forskare och laborator på Veterinärhögskolan dit han cyklade varje dag. Han hade ett dundrande skratt och var en föregångare i miljöfrågor, hans mulltoa var ganska revolutionerande på den tiden.
 
Mitt emot oss, lite högre upp, bodde Tor Ström som hade Jerns skoaffär. Med hans dotter Marianne var vi “ sandlådekompisar “ och har fortfarande kontakt . Hon blev doktor i Konsthistoria i Sorbonne i Patis och har publicerat flera fantastiskt vackra fotoböcker, bla  en om “ Konsten i Världens tunnelbanor”  och en annan om de vackra gamla byggnaderna i Les Marais i Paris, där hon numera bor och har gjort flera utställningar. Tunnelbaneutställningen lyckades jag faktiskt genom mina kontakter på Svenska Ambassaden i Buenos Aires få hit. Stackars Marianne ville utöka sitt bildmaterial med en utflykt i Buenos Aires vackra tunnelbanor men blev därnere i underjorden berövad hela sin dyra kamerautrustning…..
 
William Lind var direktör för Radiorkestern och pappa till Ingemar Lind, som nämns i boken. Linds hade ett mycket vackert hus på berget mellan Axel Wallenberg och den stora Prinsvillan, där Prins Carl Bernadotte bodde mycket pampigt på den tiden.
 

Uppfinnaren av den första kompassen för orienterare, Silva, Gunnar Tillander, bodde oxå på Apelvägen och hos familjen Sven Kjerr, i sista huset innan man kom tillbaka till nedförsbacken, ordnades varje år ett stort Valborgsmässobål uppe på klipporna mot Långängsgården för grannarna med sång och varm korv och glass för “apelvägarna “… 

 Där fanns förstås flera bemärkta män än dessa, många med vackra arkitektritade villor. Vår villa ( Apelvägen 23 ) hörde väl till de enklaste, men med en av de mest fantastiska utsikterna pga det höga läget. Den var, liksom Arrhenius villa o grannens till höger, byggt av en arkitekt Fryklund, vars föräldrar bodde i en gedigen tegelvilla litet längre ned på vägen.
 
Oscar Antonsson byggde enorma snöskulpturer de vintrar då det var mkt snö, nu efteråt känns som om ALLA vintrar var snörika. Jag minns särskilt en jättestor björn med Olle i Blåbärsskogen på ryggen. 
 
Själva gjorde vi grottor i snövallarna, byggde snöhus och ljuslyktor, plus att vi förstås åkte pulka, kälke, tefat, spark o skidor och gjorde backarna osäkra för trafikanter. Jag, som redan då var “ hästgalen”, byggde snöhästar som vi sedan red på tills det blev töväder de smälte.
 
Den branta backen upp till “ Höjden” var ett stort problem för bilförarna på vintrarna vid den tiden. Om det kom ett oväntat snöfall och varken plog- eller sandbil hann fram den dagen, samlades bilarna halvvägs upp, på en plan vid infarten till Långängsgården, i väntan på ploghjälp och ev snökedjor….tror inte att begreppet dubbdäck existerade på den tiden…?
 
Intill den här improviserade “parkeringsplatsen“ låg en bergknalle, som blev vår första skidbacke och litet längre upp låg det gula corps de logiet till Långängsgården. Kan inte någonting om dess tidiga historia, men gissar att det måste ha varit något ståndsmässigt redan på den tiden, för längre in i skogen, bland dungar av lövträd och liljekonvalj på våren, låg en stor upphöjd syrenberså som vilade på en hög mur av stora stenar. Det kunde inte vara ett verk av ngn enkel torpare, utan snarare ett stort ”finbygge” – en plats för krinolin- eller åtminstone finklädda – fröknar att inta sitt eftermiddagsthe på. Minns oxå ett stort växthus, som inte längre var i bruk.
 
Idag ligger det stora villor bland liljekonvaljeställena. 
 
Om man gick vidare genom “ skogen “  kom man ut på vad vi kallade “ utsiktsberget”, där vi lekte indianer och bergsklättrare och hade utsikt över Tranholmen, Lilla Värtan, Skuggan och Lidingöbron.
 
Det var fantastiskt att alltid vara omgiven av vatten. När jag var mycket liten har jag några minnesbilder av att ha gått med min mamma till Svanholmsbadet. Det var ett stort badhus av trä med snickarglädje, precis vid träbron ut till Tranholmen och där det var fullt med solande tanter på solvarma trägolv. Man gick  ner i vattnet på trätrappor. Jag måste ha varit väldigt liten då, för mina lite senare och starkare minnen av vattnet nere vid Svanholmen var att det var hälsovådligt och förbjudet att bada där.
 
Sedan byggdes ju reningsverken och det är fantastiskt att se hur man återigen kan bada i Värtan och tom bada o fiska i Strömmen utanför kungliga slottet..!
 
Mina bröder gick i en lekskola i Villavägsbacken i Söderskogen och minns att jag hörde talas om några duster med “ fröken Britt”….Jag gick hos en Gerd Hainer som hade en lekskola i familjens röda villa vid korsningen Stockholmsvägen – Långängsvägen. Har bara ljusa minnen därifrån och vi fick göra mycket fina julljusstakar utsågade i trä, som min Mamma länge hade som julpynt, de var verkligen mkt vackra. Sedan blev jag klasskamrat med dottern Eva Hainer i första klass i Långängsskolan….men tror att lekskolan blev ett mycket kort projekt.
 
Från Långängsskolan avancerade man så småningom till Stocksundsskolan, där vi klarade av 5:an och 6:an och därifrån vidare till Mörby Läroverk, mitt emot Danderyds sjukhus där jag tog studenten på Latinlinjen .
 
Det blev det för min del så småningom praktik på sjukhuset som sjukvårdsbiträde, eftersom jag ville bli sjukgymnast och det krävdes minst 3 månaders praktik på sjukhus för att kunna söka in. 
 

När jag äntligen kom in på SIIS (Sjukgymnastinstitutet på Karolinska) bodde jag fortfarande hemma på Apelvägen. För att ta mig till föreläsningarna på Karolinska fanns många olika alternativ: cykel över Bergshamra el förbi Veterinärhögskolan var väl det vanligaste, sedan tillkom en gammal Volvo som jag fått ärva av min morfar, men färdvägen förblev densamma. Det mest originella färdsättet var väl en röd kanot, en kanadensare som tillhört min far. Den körde jag på ett barnvagnsunderrede nedför “Stigen”, en minst sagt brant, men asfalterad gångväg, som fortfarande förenar Apelvägen med Svanholmsvägen nedanför.  Kanoten sjösattes vid en udde mitt emot Tranholmen och färden gick över Värtan, under Stocksundsbroarna och Ålkistan, förbi Bergianska och ut på Brunnsviken. Drog upp den i vassen intill Kungliga begravningsplatsen, som inte hade någon form av stängsel eller bevakning på den tiden. Minns att jag tog med mig paddeln till sjukhuset, men det var aldrig någon som rörde kanoten…. Andra gånger paddlade jag under och förbi Lidingöbron, för att hälsa på min moster som bodde i Bodal. De där paddelturerna i den röda kanadensaren är bland mina mest speciella minnen från min uppväxt i Stocksund.

 
Apelvägsbackarna är branta och det blev många rasande cykel- skid- och sparkfärder nedför dom. Mina bröder tillverkade förstås olika “bilar” och vill minnas att min bror Harald körde in med god fart i ena framdörren på bilen hos vår granne Majken Algård när han störtade nedför Backvägen…eller var det Platåvägen…? Båda ännu brantare backar som mynnade ut i Apelvägsbacken….
 
Hur gamla minnen kan ligga dolda under årens damm, märkte jag när jag i boken läste att gamla biblioteket låg på övervåningen i Apoteket…plötsligt såg jag framför mig en ganska nött trätrappa upp till ett rum fullt med böcker och med bibliotekarie fru von Arnold, som vi då tyckte var sträng ( säkert trött på alla busungar….) men som senare med stort tålamod lotsade mig genom bokhyllornas skatter…. Det var en minnesbild som helt sjunkit undan, men plötsligt skymtade fram, tack vare Amorinas bok …..det finns mycket mer att berätta, men detta får räcka …
 
Stort tack och många hälsningar från Argentinas Pampas !
 
Elisabeth Avendaño, f. Nihlén 
Est. San Felix
Treinta de Agosto
Buenos Aires
Argentina
TE: +549 2392 566787
Hitta aktivitet

Inga aktiviteter