En arbetarunges Stocksund

April 2013
Bengt Norling, Bergshamra, Norrtälje

Det hela börjar nog med att pappa (Karl Norling) fick jobb på Stocksunds elverk och flyttar hit i mitten av 40-talet tillsammans med min Mamma Annbritt och min syster Birgitta.De får hyra en lägenhet i ”11:an” ovanpå brandstationen på Sturevägen 11 de första åren. Pappa går med i borgarbrandkåren.

När jag föddes 1950 bodde vi på Vasavägen 24, i hörnet Vasavägen- Torsvägen, mitt emot curlingbanan där vi hyrde undervåningen. Lönen var inte så stor, så pappa och mamma hyrde ut två rum till inneboende för att klara ekonomin, mamma var hemma och skötte mig.

Extrajobb i hemmet minns jag, det tillverkades portmonnäer för någon mig okänd uppdragsgivare, ljuset vid köksbordet var igång sent på vardagskvällarna…

Jag minns också de snälla men lite kärva farbröderna på curlingbanan under vintrarna som lät mig åka med på curlingstenarna ibland, främst farbror Skuncke.

Det kan vara jag som är med i bakgrunden på bilden från curlingbanan i ”Nya Stocksundsboken”, på väg hem över isen.

Ett sommarminne är ett underrede till en barnvagn med en serveringsbricka fastspikad som ett flak ovanpå. Med det fordonet åkte jag glatt, liggande på mage, styrande med skospetsarna nerför Torsvägen (nu Kaptensbacken) och sladdade in på vår garageinfart, om och om igen!

Posthuset med sitt förhöjda entréplan, som en lastbrygga, minns jag med och särskilt ”syban” med sina leksaker!

1955 bytte vi lägenhet med en familj som behövde större plats och vi hamnade i en 3:a på Storängsstigen 15 C.

Lägenheten var mindre på alla sätt. Min syster som är 11 år äldre än mig fick eget rum, medan jag fick bo i ett sängskåp i pappa och mammas sovrum (pappa snarkade). Mina leksaker fick rymmas i ett köksskåp.

Storängsstigen var full av kommunalarbetarungar, bröderna Carlsson, Annmari Andersson, Janne Gustavsson, Stickan Andersson, Lill Pigge m.fl. Alla i ungefär samma ålder. Vi lekte så det knakade från första dagen, byggde kojor i den lilla skogen ovanför huset, indianer och cowboys präglade somrarna.

På vintern gjorde vi kanor, skidbackar och snögrottor i plogvallarna. Vi spelade hockey och bandy på Stockan.

I det långa smala garaget bakom hyreshuset rymdes Anderssons jättestora lastbil som han körde åt kommunen (en idag liten Volvo rundnos)

Jag och flera av mina nya kamrater började skolan 1957, klass 1 i Långängsskolan. Vi promenerade över Trappvägen förbi kommunförrådet till skolan, cykla fick vi inte. Vi hade en fröken Svensson som åtminstone jag inte var så förtjust i…

Det kanske är denna händelse som präglat min motvilja för denna dam:

Efter rast en vinterdag ville en hund, lekfull tax, följa med in. Jag fick stränga order av fröken att se till att den blev kvar ute när ytterdörren stängdes.

Lite hundrädd var jag nog, så jag tog kvasten som stod vid dörren och höll taxen från mig medan dörren gick igen. Det funkade galant och jag var inte elak mot hunden.

Den som däremot var elak var fröken Svensson som hävdade att jag slagit hunden med kvasten! Hon beordrade att jag skulle utsättas för allmän snömulning av mina klasskamrater under nästa rast som straff för det påstådda, vilket genomfördes. Dessutom utdelade hon en rungande örfil, som jag duckade för så hon slog handen hårt i väggen. En seger för mig!

Det enda jag lärde mig denna lektion var att världen inte är rättvis. Pedagogik på 50-talet…

I Långängsskolan brukade det anordnas julgransplundring vid tjugondag knut, då var elever och föräldrar välkomna att dansa ut julen i matsalen.

Man hade underhållning från den lilla scenen och alla barn fick godispåsar med framför allt nyttig frukt…

En tjugondag knut uppträdde den mycket populära lokala skifflegruppen Woodpeckers med Ingemar Lind i spetsen, mina idoler på den tiden, jag har fortfarande deras skivor kvar! Problemet var bara att detta uppträdande endast var för föräldrar och äldre elever, så jag fick aldrig se och höra idolerna, jag tvingades tillsammans med den övriga barnaskaran att leka fåniga lekar i ett annat rum. Snacka om jag var förbannad och ledsen!

Den kommande sommaren bildades den fantastiska gruppen ”Myggans skifflegrupp” av fyra tondöva åttaåringar utan musikkunskaper. Bildbevis finns, gud ske lov finns inga ljudinspelningar.

Efter två läsår i Långängsskolan fick vi flytta till Stocksundsskolan i 3:an t.o.m. 6:an. Där danades vi av Olof Uhr, rättvis och vänlig men stram.

Mamma jobbade med olika saker, bl.a. som sömmerska och på Ohlssons bageri där jag fick hjälpa till ibland med att stansa ut bullar ur en jättedeg med någon sorts maskin. Betalning skedde i kaksmulor…

Hemma på gården cyklades det ofta i höga farter till portvakten ”tant Brittas” stora fasa.
En dag när jag var på väg hem från skolan med min första nya cykel, försedd med tre växlar och hastighetsmätare, fick jag för mig att slå hastighetsrekord i Högstigsbacken ner mot Storängsstigen. Det sista jag minns innan generatorn på framhjulet lossnade och for in bland ekrarna, var nålen på mätaren som stod på 60 Kmt.
Efter den vurpan var det slutcyklat en längre tid…

När vi sedan började bygga fantasifyllda lådbilar av slaktade barnvagnar och stulna brädor för att åka nerför Högstigsbacken, Vintervägsbacken och till och med Djursholmsvägen (man kom ända till Djursholmsgränsen) så la sig även föräldrarna i våra förehavanden.

Till 7:e klass 1963, bytte vi än en gång skola och hamnade i Kevingeskolan.
Klass 8 tillbringades i Mörby Läroverk.
Jag var intresserad av slöjd och fick en bra lärare, ”Lim Harry” Pettersson, som införde extraslöjd för intresserade på fritiden.
Detta innebar att jag byggde ett par fina fjällskidor med stålkant som jag faktiskt fortfarande har kvar, men numera som väggdekoration i fritidsstugan i Dalarna.
Därefter byggde några av oss, på rektor Gustav Öbergs initiativ och Lim Harrys ledning, var sin Optimistjolle till självkostnadspriset 350: – inkl. segel och beslag! Det var mycket pengar, men jag lyckades få pappa och mamma att ställa upp med en del.
Under avslutningen detta år stod det 7 st. jollar på parad på skolgården, stolt är bara förnamnet!

Den sommaren byggde jag om lådbilen till båtvagn så jag kunde dra jollen mellan Storängsstigen och Skärvik. Flera somrar därefter tillbringades i farvattnen mellan Djursholm och Lidingö, ofta med matsäck och strandhugg på öarna – ett fortfarande stort båt- och skärgårdsintresse hade fått sin början, nu 7-8 båtar senare seglar vi IF-båt.

Sommarjobb fanns oftast att få i kommunen. Jag har tillbringat flera somrar i dikeskanterna i Stocksund med att räfsa gräs efter slagning som kommunalarbetarna utförde, samt med gräsklippning i parkerna. Några somrar fick jag jobb på elverket med att hjälpa pappa med service av gatubelysning och utmärkning och placering av nya lyktstolpar.
9:an genomfördes i Fribergaskolan. Då hade gänget från Storängsstigen skingrats på olika utbildningar, jag valde teknisk linje, skaffade begagnad moped och mekade mycket i matkällaren till tant Brittas missnöje, men moppen gick väldigt bra.

Vad som gick mindre bra var mitt val av teknisk linje. Mitt sinne för matematik är inte det bästa, så när 9:an var avklarad stod jag med ofullständiga betyg för fortsatta studier på högre nivå. Det råd jag fick av yrkesvägledaren (SYO heter det väl i dag?) var att utbilda mig till verkstads- eller bilmekaniker, det skulle vara min enda chans.

Att jag hade högsta betyg i samhällskunskap, bild och slöjd togs ingen hänsyn till.
Efter ett och ett halvt katastrofår som motvillig och förvirrad bilmekanikeraspirant i Näsby park började jag en konstnärlig utbildning som passade mig mycket bättre.

Jag fick nya vänner i Mats Hammarbäck och Björn Uhr (Olof Uhr:s son), började spela gitarr och elbas och blev en av Stocksunds första hippies med drag av afghanhund.

Numera är inte håret så långt utanpå, men inuti är jag nog lite långhårig fortfarande…

1975 dök Belle Amie upp i hamnen och där engagerade jag mig i renovering och bygge, första vintern lossades 22 ton barlastgrus av skutsugna ungdomar.

Engagemanget i Belle Amie och Skeppsgården följde mig fram till de första seglingarna i början på 80-talet. Då hade jag fått jobb som dekoratör på varuhuset PUB och senare som utställningstekniker på Riksutställningar och träffat min fru Annika, som även hon kom att fritidsjobba på Belle Amie.

Då bodde vi inte kvar i Stocksund längre, utan i en liten lägenhet i Djursholms ”arbetarkvarter” vid Östberga.

Numera bor vi i Bergshamra utanför Norrtälje där vi någorlunda fostrat tre söner. Jag är verksam som konstnär och utställningsmakare med egen firma. Dessutom är jag vice ordförande i vår hembygdsförening här, Länna HBF.

Det mest påtagliga avtrycket jag gjort i Stocksund ser jag varje gång jag passerar Marina Läroverket: min siluettbild av Belle Amie som pryder skolans logga, samt namnbrädorna på Belle Amies roderkista.

Min mamma avled 1998 och min pappa 2008, 97 år gammal. Han bodde fortfarande kvar i lägenheten på Storängsstigen 15 C.

Bengt Norling

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter