Alnö(n) är en 65 km² stor vulkanö i Bottniska viken, utanför Sundsvall och ligger mellan Indalsälven och Ljungans utlopp och skiljes från Medelpads fastland genom Alnösundet. Ön är 15 km lång och 6 km bred på bredaste stället och består av Alnö socken, som tidigare var annex under Skön. En teori förklarar att Alnö betyder ”den med alskog bevuxna ön”.

För cirka 560 miljoner år sedan, inträffade en stor naturkatastrof på Alnö, som lämnade milsvida märkliga spår efter sig. Från jordens inre under Klingerfjärden norr om Hörningsholm arbetade sig under starkt gastryck en vulkanisk smälta upp mot markytan. Tre explosioner skedde och lämnade ovanliga vulkaniska bergarter efter sig på norra ön, såsom Alnöit, Borengit, Sövit, Baryt, Alnöit-Breccia och Nefelin-Syenit.

Bosättningen på Alnön koncentrerades under den förhistoriska tiden till norra delen av ön. Det vittnar flertalet fornlämningar i huvudsak kring Röde och Gista. Fynd från dessa gravar härstammar från järnåldern och ger besked om de första jordbrukssamhällenas utveckling. Dessa tidiga jordbrukssamhällen tog först i anspråk de lättarbetade sand- och grusjordarna på ön och de äldsta bybildningarna finnes norrifrån räknat i byarna Närsta, Vränsta, Gista och Stömsta.

År 1543 benämdes ön för Alhön och enligt Hülf härstammar namnet av den rikliga förekomsten av al. En annan teori är att det kommer av det latinbesläktade ordet aln- "skjuta upp", "växa i höjdled". Ön är ovanligt hög med branta sluttningar, speciellt på västra sidan.

Fram till år 1702 utgjorde Alnö en enda stor allmänning. För att fördela odlingsbar mark och skogsmark till de brukande bönderna gjordes en första delning av Alnö. Ön indelades i tre fjärdingslag. I vart och ett av dess ingick flera byar. Senare under 1700-talet gjordes ett laga skifte, där varje bonde fick ett markområde tilldelat. Då det saknades större skogsområden på norra delen av Alnö, blev bönderna där tilldelade skogsmark på södra Alnö. Det är därför som man finner fastighetsbeteckningar såsom Hovid, Röde, Båräng osv. med fastighetsnummer på södra delen av ön, trots att dessa byar egentligen är belägna på norra Alnö.

En viktig epok i norra Alnöns historia utgörs av industrialismens genombrott vid mitten av 1800-talet och etableringar av flertalet ångsågar efter kusterna, i synnerhet i Sundsvallstrakten och omkring Alnösundet. På ön växte sammanlagt 19 sågverk och lastageplatser upp mellan 1860-1920, dock ej samtida. De flesta sågverken byggdes upp längs öns norra kust och längs Alnösundet omkring 1860-70-talen och det sista sågverket Karlsvik lades ned 1963. Från norr till söder var dessa: Stornäset, Hörningsholm, Nacka, Eriksdal, Hovid, Johannesvik, Rödestrand, Nyvik, Rökland, Gustafshamn, Vii, Alvik, Strand, Gustavsberg, Lervik, Karlsvik, Myrnäs, Ankarsvik och Utvik.

Till slutet av 1800-talet, räknades Färjbacken i Röde om Alnö centrum. Där fanns färjläget, posten och affären. Färjan gick från Röde till Finsta och var en så kallad roddfärja. År 1883 flyttades färjläget till Alvik och därmed flyttades centrum på Alnö till Wii-området. Färjan gick från Alvik till Fillan. Den första ångfärjan kom 1903. Den första bilfärjan kom 1923. Alnöbron invigdes 1964.

Den nuvarande bebyggelsen speglar denna utveckling där äldre jordbruksbyar splittrats och fått inslag av bostäder för sågverksarbetare, föreningslokaler och disponent- och kontorsbyggnader.

Alnö Hembygdsförening har valt att redovisa byar och platser på Alnö under Alnö distrikt. Öns äldsta byar finns under kategorin "by" och sågverksamhällena finns under kategorin "samlad bebyggelse".