”Men du måste ju kunna betala med telefonen. Det är nya tider nu.”

Det var min vän Sam som talade. Han hjälpte mig sedan raskt att installera Apple pay på telefonen. Fastän han var en bit över 70 och jag en bit över 30 var det han som ledde mig in i den moderna kortbetalningsvärlden. Sådan var han, Sam.

Det var också han som hjälpte mig att bygga innanfönster till min lilla stuga – som ditintills bara haft englasfönster.

”Nej, det måste vi göra någonting åt”, sa han.

Den första gången vi träffades skulle jag skriva om vilka föreningar som fått kommunens landsbygdsbidrag. Och jag noterade att Älgå hembygdsförening inte låg på latsidan. Snart stod det klart varför.

”Jag är besatt av att utveckla saker”, berättade Sam, föreningens ordförande, när vi satte oss ner vid hembygdsgården en solig dag i augusti 2022.

”Och vi måste få ner vår klimatpåverkan.”

Med hjälp av bidraget skulle det nu installeras solpaneler. Man hade också rustat upp en serveringsplats, installerat en handikappsramp, elbilsladdare och anslutning till fibernätet. Liksom en självbetjänad hantverks- och loppisbod.

”Utan Sam hade det inte blivit inte mycket gjort här!” berättade en styrelsemedlem.

Därefter växte en ovanlig vänskap fram. Vi sågs på fika och pratade om energiomställning, om hur det är att leva enkelt på landsbygden, om våra respektive familjer och om livet i stort och smått.

I födelsedagspresent fick jag en solcellslampa. Såklart. Sam var nämligen en stor förfäktare av förnybar energi. Bland annat var han vice ordförande i Elbil Sverige, och var själv tidig med elbil. Han var en mästare på att leva klimatsmart, och många av våra samtal kretsade kring energieffektiviseringar och kärleken till att elda i kamin.

Och så fick jag finansiell rådgivning. För han var också en hejare på att investera i aktier.

Efter att vi inte hörts på ett tag (”det är så mycket med familjen runt jul, vi hörs nästa år!”) skriver jag ett sms och frågar om vi ska luncha snart. Jag är intresserad av vad han tänker kring sparande i globala fonder med tanke på Trumps alla tullhot. Istället svarar hans son Tobias att Sam tyvärr gick bort den 23 december. En tomhet breder ut sig inombords. En sådan tomhet som uppstår när man vet att någonting som aldrig går att ersätta har försvunnit.

Tobias berättar att Älgå kyrka var fylld till brädden under Sams begravning.

”Så många som kom fram och berättade hur pappa hjälpt dem på olika sätt. Det var helt otroligt.”

En brasiliansk låt dyker upp i minnet. Den slutar med frasen: det enda vi tar med oss ner i graven är blommor.

Sam var den typen av människa som hjälpte andra. Vars liv kretsade kring det. Han kunde mycket, ville mycket och trodde på mycket. Det virket är inte många gjorda av idag. Och nu lever jag på hoppet att han inte var en av de sista i en utdöende art. Utan att vi alla som på något sätt har blivit hjälpta av Sam, eller någon som honom, själva inspireras att vara ett sådant stöd för våra medmänniskor. Medan vi fortfarande kan.

Tack för allt, Sam! Du kan räkna mig bland dem som lägger en blomma på din grav.

Av Sonya Cunningham Oldenvik

Du kan även läsa den här på Arvika Nyheters hemsida.
https://www.arvikanyheter.se/2025/02/09/tomrummet-som-uppstar-nar-en-eldsjal-dor-368b7/