En av alla de tidningsartiklar som skrivits om Öbergskan - denna från 1990-talet

Av GÖRAN NORDELL Foto Janne Thunell
STYRSÖ: Tiden och skammen har slipat bort texten på hennes gravsten.
Sjöpolisen huserar i hennes ökända värdshus. Öbergskan, den oöverträffade smugglardrottningen, är bortglömd.

Spåren och minnena efter Helena Öberg, Öbergskan kallad, har tynat bort och försvunnit i glömskans töcken.
       Kvar finns hennes genuint oärliga värdshus på Styrsö Bratten. I det gula tvåvåningshuset, skyddad av väldiga kastanjeträd och en buskig bergsknalle, finns idag sjöpolisen och ett kraftbolag. Ungefär så långt från Öbergskas verksamhet som det går.
       Här samlades alla möjliga människor och söp och slogs med samma stora lidelse. Här sålde hon det brännvin som hon köpte för vinsten av smugglingen. Och det hände i 1800-talets början och mitt, då halva skärgårdsbefolkningen förde en hänsynslös kamp mot tullare och polismän.

Tuffast

Helena Öberg. Öbergskan kallad, levde mellan 1803 och 1869 och var värst av alla. Hon var den tuffaste och listigaste smugglaren och struntade i alla lagar och bestämmelser. Öbergskan utmanade ständigt männen och överheten.
       Hennes värdshus var centrum för verksamheten. Och emellanåt kom länsman för att kontrollera om hon fortfarande sålde brännvin under högmässan, en sak hon ofta blev åtalad för.
       Länsman var en dryg och hetsig typ. En gång hann han bara innanför dörren innan han klippte till en skärgårdsbo, som lustigt kommenterat hans entré. En annan skärgårdsbo krävde en ursäkt från länsman, men fick istället en örfil. Snabbt var alla på fötter och slagsmålet urartade; alla ville dänga upp länsman.

Spräckte skallen

Men Öbergskan förstod att om länsman blev allt för misshandlad skulle han hämnas på henne. Hon beväpnade sig med sitt favoritvapen - en fruktad gigantisk brödkavle - och gick till attack. Snabbt hade hon spräckt skallarna på ett par av gästerna och lyckades rädda livet på länsman. Visserligen dunkande hon i stridens hetta även på länsman, men hon framstod ändå som hans räddare.
       I det rättsliga efterspelet stod Öbergskan för ovanlighetens skull på lagens sida, men det var bara tillfälligt.
       Totalt var hon och hennes man Johannes kallade till häradsrätten över 130 gånger. Och de allra flesta gångerna var hon åtalad för olovlig brännvinsförsäljning. När det gällde smugglingen var hon en gäckande skugga för tull och polis.

Kände kryphålen

Öbergskan kände till varenda kryphål och genväg i skärgården. Smuggelgodset hämtades endera i Danmark eller från båtar ute på redden. Tullavgifterna var höga och smugglingen var en bra affär för alla - men mest för Göteborgs grosshandlare. Och de hatade Öbergskan för att hon var så tuff och stolt i affärer. De ansåg att en kvinna skulle hålla käften och ta vad som erbjöds. Men det struntade Öbergskan i, henne kunde ingen sätta sig på.
       En gång var tulluppsyningsmannen, som var stationerad på Styrsö Tången, ute och spanade i vikar och på stränder efter smuggelgods. Det blåste upp och tullaren fick rädda sig upp på Gulddisken i Rivö ränna. Där skulle han få sitta tills någon hade vägarna förbi och plockade upp honom. Efter ett tag kom en snabb och stor snipa mot skäret. Det var Öbergskan och Johannes som just plockat upp en värdefull smuggellast, som de skulle gömma på en ö.

Karantänflagg

Tullaren tog av sig sin svarta sidenhalsduk och viftade med den. Snipans besättning såg det och styrde ner mot skäret.
Plötsligt la snipan om kurs och Öbergskan vrålade:
— Se upp, vi får akta oss för han har hissat karantänflagg!
       De stack iväg och lämnade tullaren på skäret. Och när Öbergskan visste var hon hade sin fiende gick det smidigt att gömma smuggellasten.
       Ibland tog hon smuggelgodset ända in till Majorna, förbi alla tullare och levererade direkt till affärerna. Ingen kom åt henne.
       Om någon annan försökte sälja brännvin och smuggla inom hennes revir anmälde hon dessa till länsman och skvallrade för tullarna.

Stark och stolt

Helena Öberg var stark och stolt. Hade hon levt idag skulle hon förmodligen gått i spetsen för kvinnans jämlikhet och jagat livet ur politiker och makthavare. Eller suttit i fängelse, något hon alltid lyckades klara sig undan under sin livstid.
       Men hon var definitivt före sin tid. Så mycket före att skammen lagt ett lock på hennes bravader och bedrifter. När väckelsen kom och grosshandlarna byggde sommarhus på Styrsö – kom också moralen och hyckleriet. Öbergskan som aldrig respekterade överheten förtalades. Hon blev en bespottad symbol för en epok som alla fromt kristna puritaner ville glömma. Hennes omgivning skämdes och vägrade prata om henne.
       Historierna om Öbergskans liv och leverne har gått i graven. Idag finns bara fragment att finna i Styrsö socken bok och Gamla Göteborg av Fredberg.
       Ute på Styrsö minns ingen hennes äventyr och kamp mot tullarna, ingen minns hur hon såg ut.
       Kanske därför är hennes grav en torr grusfylld plätt omgiven av ett rostigt och krokigt järnstaket. De inristade namnen på gravstenen är nästan oläsliga, bara de två utmejslade vita händerna som greppar varandra har kvar sin lyster.
       Och framför stenen kämpar en torr och blek pelargonia mot solen.

Öbergska krogen som den den ser ut 2012.

Läs mer om Öbergskan i Hembygdsföreningens bok: "Öbergskans - byggt 1812!