Styrsö ligger i Göteborgs södra skärgård. Mitt på ön ligger Stora Ängen söder om Styrsö kyrkby (i dagligt tal benämnd bara Byn). Om våren spritter ängen av nytt liv. De små lammen far runt och lär sig allt som de måste kunna för att överleva som vuxna får. Under sommaren växer fårens vinterfoder där och bärgas i juli. Då är fåren ute på sommarbete vid Brännholmsviken och holmarna runt Styrsö. Om hösten återvänder fåren till Stora Ängen. En del går då till slakt. De fåren andra lever vidare och har sin vintervistelse där. Nu finns det ungefär ett 50-tal får på Styrsö, merparten tackor som får 1-3 lamm var.

Jordbruksbygd på 1800-talet

Det vi idag kan se på Stora Ängen är en liten men mycket viktig kulturhistorisk rest av det forna gamla jordbruket på ön som var den dominerande näringen fram till 1800-talets slut. Då började epoken med storskaligare fiske och skutskepparnas tid. Det finns dokumentation från 1500-talet avseende öarnas förmåga att producera och livnära dess befolkning. På 1800-talet fanns det ungefär 90 får, 8 hästar och 35 kor på Styrsö. Från den tiden har vi de gamla byordningarna för Styrsö By och Tången. Det finns 9 stycken för åren 1818 till 1875. Byordningarna finns återgivna i Folke Danbratts och Nathan Odenviks bok ”Styrsö socken. Ur dess historia från forntid till nutid” (1966) för den som vill läsa mer. De innehåller förvånansvärt mycket information om bland annat fårens liv förr och hur det var reglerat på ön, allt för den gemensamma goda ordningens skull. Djurhållningen var reglerad till vad man kunde föda på den egna marken och den del av den gemensamma utmarken man hade rätt till. Mulbetesersättning på utmarken liksom böter för brott mot reglerna i byordningen etc. gick till den gemensamma bykassan. I vissa fall av upprepade förseelser med lösa får kunde faktiskt dessa beslagtas.

Odlingar av kål och grönsaker fanns i nära anslutning till husen i Byn. På den låglänta marken runt byplatsen fanns åkrar och ängar – de så kallade inägorna. Där hade de olika ägarna sina marker – avgränsade med mindre stengärdesgårdar. Den gemensamma betesmarken fanns på den bergiga delen av ön – den så kallade utmarken. Mellan inägorna och utmarken var man tvungen att ha en kraftigare stengärdesgård. Markens ungefärliga fördelning på 1800-talet framgår av kartan som är baserad på Stina Anderssons (red.) skrift ”Styrsö - från istid till nutid” (1983).  Del 1 | Del 2 | Del 3 

Får betande på Stora Ängen en vacker vårdag i vår tid. I bakgrunden syns Halsviksberget.

Det kan vara lämpligt att följa fårens liv årstidsvis, eftersom mycket av deras skötsel gick hand i hand med naturens cykler, liksom jordbruket i stort.

Vinter

Om själva djurhållningen vintertid står inget direkt skrivet i de gamla byordningarna. Det kan tolkas som det var utan problem och troligtvis hölls fåren inomhus. Även om får har tjock päls med värmeisolerande ull behöver de extra näring ute under kalla vinterdagar. Idisslingen fungerar som en inre kamin som håller djuret varmt inifrån. Därför kan det varit rent av ekonomiskt lönsamt att ha dem inomhus under vinterhalvåret för att spara på dyrbart foder.
Även om fåren förmodligen var av gammal inhemsk lantras och väl tålde klimatet, var det inte praktiskt möjligt att låta fåren gå ute året runt. Skärgårdsisen som tidvis lade sig mellan öarna och fastlandet gjorde att fåren kunde förirra sig långt bort, gå ned sig i någon råk, stjälas eller tas av rovdjur som kunde komma vandrande över isen. Utmed norska kusten och på Atlantöarna är däremot vattnet öppet hela året på grund av den varma Golfströmmen, så där fungerar det.

Karta över Styrsö på 1800-talet

Vår

En viktig och återkommande punkt i byordningarna var markägarens skyldighet att underhålla sina gärdesgårdar ordentligt för att hålla de betande djuren borta från odlingsmarken. Att det utgick vite för brister i detta och krav att ersätta skadan som de betande djuren gjort, visar att det inte alltid sköttes väl. Dessutom verkade inte alla vilja eller kunna hjälpa till med arbetet och då fick man ersätta kostnaden för arbetet som utfördes av någon annan.

Får är duktiga på att klättra på stenar och berg. Deras stora och breda klövar ger dem bra grepp. Därför kan de med lätthet klättra ut ur en stengärdesgård om den inte är korrekt gjord eller någon sten saknas. Dessutom är får är nyfikna och läraktiga. Om de andra fåren ser ett i flocken ta sig ur hägnet för att beta, följer de andra efter. Vissa får har kommit på att om de med bringan trycker ned små ungträd kan de beta av alla löven. Andra får kan till och med ställa sig upp på bakbenen och beta löv högt upp.

Även om får är kloka djur och vet vad som är bäst för dem att äta, kan de ibland göra misstag och äta fel växt. Deras fyra magar är känsliga för snabba foderbyten och de kan bli allvarligt sjuka. Våren är en farlig tid när den nya grönskan är väldigt näringsrik. Därför låg det även i fårägarens intresse att fåren inte tog sig ut ur hägnen och in i köksträdgårdar och föråt sig på något olämpligt.

Sten var det självklara byggmaterialet till gärdesgårdarna då träd var en bristvara som primärt behövdes till ved och husbygge. Traditionen att använda sten fanns redan långt tillbaka i tiden. Dessutom blev man av med sten från åkermarken.

Numera – i och med att bebyggelsen tagit över den forna betesmarken på ön – har de många små och stora stengärdesgårdarna försvunnit. Men på äldre fotografier kan man skymta dessa. I området norr om Stora Ängen finns några rester av en sådan stengårdsgård som gick mellan utmarken och inägorna, ungefär i utbuktningen vid kyrkan (se kartan). Själva den östra kyrkogårdsmuren ska vara en del av denna mur som på 1940-talet hade en grind med texten ”Inägor” respektive ”Utmark”. En annan del av denna stengärdesgård finns uppåt skogen på Getefjället, men en meter in på en villatomt. Den är ca 50 meter lång, 70 cm bred och med en höjd varierande från 70 till 110 centimeter. En överslagsberäkning ger vid handen att den innehåller ungefär 30 kubikmeter sten och väger i storleksordningen 80 ton. Sten som släpats dit med häst och björn (låg vagn) eller släde och staplats av människor. Betänker man att hela stengärdesgården från Bravik i nordost till Halsvik i sydväst – muren var kanske 30 gånger längre i sin helhet – så inser man vidden av dess storhet. Det är en stadig stengärdesgård som står emot kraftiga stormar och att stora djur som en häst eller en ko skrubbar sig mot den. Jag ämnar återkomma med mer om stengärdesgårdarna vid ett senare tillfälle.

En stengärdesgård ca 1 meter hög. Nedanför ligger Stora Ängen och i fjärran syns Halsvik och Västerhavet.

>> Fortsättning på sidan 2 >>