Fisket som näring


Fiske i Södra Skärgården

Man skulle kunna tro att fiske har varit en huvudnäring för folket i Södra Skärgården, med tanke på allt som minner om fisket – fiskebåtar, utbyggda hamnar och gamla fiskeredskap som vi finner här och var som prydnader. Men sanningen är en annan; blott tidvis har omständigheterna varit gynnsamma för denna nyckfulla näring.

De som bodde härute i forna dar var mest enkla bönder med fisket som binäring. När tid gavs efter plöjning, slåtter, skörd och djurskötsel fiskade man med sina ryssjor, garn, revar och långrevar, vilka kallas backor på västkusten. Ibland kunde det bli överskott på fisk och då fick man ta sig iland och försöka sälja eller byta bort fisken till bönderna i Askims socken och stadsbildningarna i Göta Älvs mynning. Redan på 1500-talet ville Gustav Vasa stimulera fisket för att ”...vårt folk med fisk må varda bespisat.” Någon deltog kanske sedermera i storbackefiske på fiskebankarna, eller koljebacksfiske nära kusten. 1900-talet blev ett stort uppsving när motorer började användas på fiskebåtarna.


Backebåt. Bild 1894 av Hedda Ekman, Nordiska Museet

Backefiske
Det fanns två slags backor: koljebackor och storbackor, vilka hade grövre linor och större krokar än koljebackorna. Fiske med koljebackor har bedrivits i Kattegatt sedan benkrokens dagar.

Två eller tre man i lag med en mindre båt fiskar med 2000-3000 krok, antingen inne i skärgården eller strax utanför land. I vår socken använde man från slutet av 1800-talet större båtar, 40 till 48 fot, med fem eller sex man ombord. Backelänken bestod då av 4000-5000 krok. När männen var till sjöss skulle de där hemma, fruar, barn, åldringar sätta agn på lika många krokar, färdiga att tas ombord nästa otta för en ny fiskeresa. Under vintern fiskades nära land på sträckan Vinga – Nidingen och på sommaren på bankarna ute i Kattegatt, samt vid Läsö och Anholt. Fångsten; torsk, kolja och vitling, såldes i regel i Rosenlundskanalen i Göteborg.

Författaren och göteborgskännaren Gösta Skoglund berättar: ”Kvinnoarbetet i skärgårdarna borde få sin skildrare. Hösten 1931 kom jag med lotsbåten från Vinga till Vrångö. Där bar kvinnorna hem koks i säckar för vinterförrådet. Det var en rest av den arbetsfördelning, då männen skötte ett hårt sjöjobb utan motorer. De kom i hamn efter tungt fiske och gick hem för att vila. Kvinnorna tog hand om redskap och fångst, lagade garn och agnade backor, så männen kunde starta på nytt.”


Här agnas backorna på Donsö 1897 av några kvinnor och en äldre man. En piga kommer med förfriskningar. Foto Hedda Ekman, K.B.

Sillperioder

Med nyckfulla mellanrum kunde emellertid sillen gå till i väldiga mängder. Sådana år var: 1556–1589, 1660–1680, 1747–1809 ("stora sillperioden") och 1877–1906. Sillen vällde in i vikarna och kunde fångas med håv och i stort sett vilka garn som helst. Det heter ”garn” – inte ”nät” om man är kustbo! Ofta använde man landvad (inte not, vilket används i insjöar, även om det är samma sak). En sådan vad är i princip ett garn med flöten upptill och tyngder nedtill som roddes ut runt sillstimmet, varpå man halade iland bägge ändar med varsitt tåg. Under senaste sillperioden började man använda snörpvad som hanterades från båten och användes när sillen i mindre utsträckning trängde in i skärgården.

Under sillperioderna samlades mycket folk i skärgården för denna lukrativa hantering. Båtar skulle fram, garn och kärl för vidarebefordran tillverkas och underhållas. Salt skulle importeras och sillen vidaretransporteras efter förädling som saltad eller kokad till tran. Trankokerier och salterier fanns på Bratten, Vargö, Lilla Känsö och Känsö. Veritabla ruscher i perioder kom att avlösas av nedgångar när sillen uteblev och allt blev som vanligt igen.

Fångsten

Det som var lättast att hantera och få avsättning förutom sillen var rödspotta. Den kunde fiskas och läggas levande i båtens sump (dammet). Under kallare årstider fångades även torsk och annan känsligare fisk. Fångsten såldes i Göteborg vid Rosenlund, och i parti vid Fiskhamnen när den blev färdig 1910. Asperö har genom tiderna varit en plats som hyst många fiskhandlare, vilka köpte en del fisk och sålde den i land, men även till sommargästerna i skärgården. Rödspättan kunde förvaras vid hemmabryggan i sumpar – ”hyttefat”.

Under 1800-talet seglade man till Läsö och Skagen för att köpa fisk billigt och segla den till marknaderna i Göteborg. Det var många båtar – inte bara fiskare – från Göteborgs skärgård som deltog, flest från Tången.

Men klarade sig fisken under dessa resor? Jo, man hade is redan på 1800-talet. Is som sågats upp i inlandet på vintern skeppades till ishus som byggts bl a på Donsös sydvästsida. Där kunde isen malas och tas med ombord precis som i våra dagar. På 1950-talet byggdes ishuset på Donsö och lite senare det på Styrsö Sandvik, som fortfarande är i bruk.

Snurrevad

1893 köptes det en kvass med snurrevad och tåg från Säby i Danmark, där snurrevadsfisket var etablerat. En kvass är en båt med ett damm (sump) i lastrummet i vilken fisken tas iland levande – det fiskades mest rödspätta. Man seglade ut, ankrade kvassen där man skulle fiska – botten måste vara jämn utan sten, vrak eller annat som vaden kunde fastna i. Snipan sattes i sjön med tåg och snurrevad och man rodde först ut ena tåget. Så sattes vaden i sjön och man rodde tillbaka till kvassen med det andra tåget. Där drog man för hand till sig vaden med fångsten som samlats i struten.


Snurrebåten Thomas, GG 159 vid förra sekelskiftet. Observera de många kvejlarna med lina på relingen

När kvassarna fick motorer och vinschar i början på 1900-talet blev det enklare, man ankrade en boj, fäste tåget i den och körde ut tåg o vad med kvassen; snipan var kvar på däck. Med vinsch ombord kunde man fiska på djupare vatten med större vadar och längre tåg – fisket blev effektivare. Nästa generation snurrevadsbåtar hade inget damm, fisken rensades och isades i lastrummet. Man fiskade också rödtunga, torsk och kolja m.m. Man sökte sig längre ut i Nordsjön och upp till Island efter större fångster, som ofta såldes i England. Det var vanligt att man fiskade i Nordsjön på sommaren och i Kattegatt på vintern.

Snörpvad
Detta fångstredskap, som numera även kallas ringnot. Den skiljer sig främst åt med sin storlek, som kan vara upp till 2.000 meter och det att man med en vajer kan dra ihop hela botten (undertelnen) för att stänga in fångsten, innan man vinschar hem redskapet med fångsten.

Trål
Redan före första världskriget när motorerna blev lite större började man tråla i södra skärgården. Trålen, vars armar hölls isär av två lämmar, eller trålbord, drogs fram där botten var lämplig; utan sten eller andra hinder. Den dåliga tillgången på brännolja under kriget medförde en nedgång i fisket med trål, men inhemsk trätjära kunde till viss del kompensera bortfallet. Det var vanligt att man ”snurrade” på sommaren och fiskade sill med snörpvad eller trål på vintern. På 1930-talet utvecklades trålarna och trålfisket gick senare förbi snurrevadsfisket och blev det stora fisket.


Trålaren Bravik, GG 201, år 1979. Byggd 1965 i Skredsvik

Fiskets utvidgade möjligheter gav hela näringen ett rejält uppsving. Allt fler skaffade fiskebåtar och skeppsvarv i hela Sverige byggde de fiskebåtar som vi ser i mängd i hamnarna på gamla bilder från 50 och 60-talet. I slutet av 40-talet började man fiska med flyttrål. Denna fångstmetod utförs av två båtar som drog en trål mellan sig. Enbåtsflyttrålen lyckades man inte så bra med i början. Med olika längd på trålvajern kan man reglera trålens djupgående i vattnet. Med hjälp av ekolodet kan man lokalisera sillstimmen. Vissa trålare är specialiserade på räkfiske, vilka fiskas i djuprännorna i Kattegatt och Skagerack och på Nordsjön. Nu är det fria fisket borta; det är licenser och kvoter som gäller. Utvecklingen har gått mot att större båtar köpt upp gamla båtar med sina kvoter. De gamla båtarna ligger på så vis oanvända vid kaj medan den nya båten på ett effektivt sätt tar upp den godkända kvoten.


Modern stimfisktrålare vid Donsö, byggd 2001 i Rönnäng, 38 m, 460 ton, maskin 2200 hk

Läs mer om vad- och trålfisket
Vi har fått tillgång till Lasse Pettersons beskrivande planscher om snurrevadsfiske och trålning med fina båtar och miljöer som kan hämtas här nedan. Planscherna går inte att skriva ut.

Den siste snurraren på Styrsö (3MB)

Trålfiske (4MB)

Skaldjur
Havskräfta trålades i augusti/september, på 1990-talet hela året eftersom efterfrågan och priset ökade. Man började även fiska havskräfta med burar. Åt hummerfisket ägnade sig mest ”di gamle” som inte längre var aktiva med det mödosamma livet på de vindpinade havsvidderna. Fisket med kupor efter krabba på bankarna i Kattegatt började i september när krabborna var fullmatade, men det togs en del i garn och såldes till sommargästerna även sommartid. Fiske efter musslor och ostron har heller aldrig varit stort. Det togs mycket "skal" (blåmusslor) att agna backorna med. Det sägs att de gamle föraktfullt iakttog de yngre som åt musslor: ”Sidder i å äder ågn, pöjka?” Numera är förstås hummerpremiären kanske lika stor bland båtägande bofasta, som älgjakten är inåt landet.

Dagens möjligheter till storfiske är så förändrade att nästan inga fiskebåtar ses i hamnarna längre. Efter toppen 1963, då 72 fiskebåtar (samt 9 mindre på Asperö) hade Södra skärgårdens hamnar som hemmahamn, finns t ex på Styrsö nu 2012 endast fyra fiskebåtar kvar. Det är Kenya, Bravik, Vingaskär (fiskar i Östersjön) och Orion kvar. Endast Orion som fiskar räkor ses i Sandvik under helgerna. Kanske kan man säga att det gyllene 1900-talets långa fiskeepok är över, precis som sillperioderna från förr tog slut.

Men kanske kommer de igen?


Orion i Sandvik 1982. Byggd i Östtyskland 1966

Peter Andersson

Ordlista med ovanliga begrepp från kusten

Anm. Bilderna är klickbara för större storlek. De flesta kommer från Lasse Pettersson arkiv. Lasse är också den som bistått med fakta till denna artikel.

 

Förening:

Styrsö Sockens Hembygdsförening

Skapad av: (2012-04-13 09:10:44) Kontakta föreningen
Ändrad av: Styrsö Sockens Hembygdsförening (2019-02-10 15:37:32) Kontakta föreningen