Ebbe Gerle är en av alla dessa härliga kustbor som levt och verkat i sjöfarten i hela sitt liv. Med typisk misstänksamhet mot uniformer och auktoriteter berättar han här på sitt kluriga sätt om en tid i ungdomen när han var fyrassistent på Böttö – näst Vinga vår då yttersta bemannade fyr. Se karta.
Det var på 1960-talet. Åkte ut med egen liten båt för att kunna hissas upp på kajen eller bryggan. P g a svallet från passerande fartyg gick det inte att ha båtarna i sjön. Tog över vakten från föregående "gubbe", kollade runt i fyr och maskinrum. På kvällen eller natten gällde att veva upp den tyngd som höll igång "klippen", den grej som gör att ljuset blinkar i intervaller. Den s k "klippen" såg ut ungefär som persienner av plåt och öppnades och stängdes av tyngden från lodet. Ett arrangemang av glasprismor satt i en ram runt omkring lampan. Lampan var ganska svag, men ljuset förstärktes av prismorna. När dagen grydde, stoppades lodets dragning, klumpen vevades upp och spärrades med en järnstång. Prismorna måste då täckas över med en för ändamålet designad vit duk, för att inte solen skulle ge en "brännglaseffekt", eftersom lampan som satt i mitten då skulle förstöras – en mycket viktig uppgift då lamporna inte var helt billiga. (Det verkade som om fyrmästaren med sitt liv på något sätt svarade för att de skulle hålla i evighet). Det hände att någon brunnit slut och fick då till viss veklagan ersättas med en ny, vilket inte hände så ofta som tur var.
När något fartyg på väg till hamnen passerar fyrplatsen:
– Notera tid och båtnamn
– Ringa in till hamnlotsarna och förvarna om jobb för deras del
Detta var någonting som hamnlotsarna kommit på själva och som egentligen inte hörde till tjänsten.
I övrigt ingick att hålla huset och de övriga olika sakerna i gott skick, t ex lyftkranarna på kajerna för båtarna.
I händelse av strömavbrott från land (Galterö), skulle en gammal tändkulemotor startas som kunde driva en generator för ström till ljus och andra saker, bl a fyren och mistluren. Mistluren fick man starta upp när sikten blev för dålig. Vi hade särskilda märken för detta, när vi inte såg dem längre; starta misten. Vi hade även en gammal strålkastare, modell större, från flygspaningen under kriget som vi nattetid använde för att lysa på passerande båtar. Tidvis var vi ensamma på ön, tidvis var vi två man. Sommartid bodde fyrmästaren med familj där för det mesta. Han hette Hultfeldt och var bördig från Mariestad, där hans förfäder varit fyrmästare i flera generationer. (Detta var väldigt viktigt för honom). Bemanningen var år 1960, fyra man. Vi var tre stycken från Styrsö, förste och andre fyrvaktare och så jag, som var "extragubbe". Vi hade åtta timmar vakt, åtta timmar frivakt på ön, sedan åtta timmar vakt, åtta timmar frivakt på ön, åtta timmar vakt, sedan hemgång om väder och vind tillät detta. Efter en ledighet hemma, från morgonen den ena dagen till kvällen nästa dag, gick man på vakten igen samma kväll. Efter tre sådana turer, fick man en längre ledighet, jag tror det var ca en vecka.
Det fanns tre lägenheter och ett extra vindsrum för "extragubben". Vi fick betala hyra till Göteborgs hamn, som var huvudman för Böttö, Gäveskär och Knippelholmen, de två sistnämnda redan avbemannade och automatiserade. Vatten fraktades ut med hamnens tjänstefartyg, "Hamnen", när tanken på ön var nästan tom. Det hände att vädret inte tillät detta, då var det bara att "suga på ramarna" och hoppas på bättre väder. Mat och vad vi i övrigt önskade, fick vi hålla oss med själva. Det var ganska gott om fisk i vattnet runt ön, så det var inga problem om man ville leva på detta (det fanns de som nästan gjorde detta). De flesta dagar var ganska lugna, utom när kulingen tjöt och det varken gick att komma dit eller därifrån, ibland rök skummet från vågorna så att det knappt gick att gå ut.
Fyrhuset var på den tiden vitmålat
Det fanns för SMHI:s räkning en blixträknare som skulle läsas av varje dag. Räknaren stod sydligt på ön och var lite "lurig" att nå när det blåste. Man kunde få sig en ofrivillig tur ut på havet!
Rangordningen var för vissa väldigt viktig (dock inte för mig). Jag hade en lite annorlunda syn på detta, vilket störde en del av dem. Det fanns två TC:n, ett för fyrmästaren och hans familj och ett för oss andra, och använde man fel TC uppstod det problem. När tömning av dessa skulle ske, skulle det utföras av de som stod lägst på skalan. Det hände att det blev problem med tömningen, och eftersom jag inte hade använt fyrmästarens TC, ansåg jag mig heller inte vara ansvarig för detta. Det var faktiskt rätt kul att se förste fyrvaktare släpa iväg en full spann ut på bryggan.
Det fanns även två trappor på ostsidan, en för fyrmästaren och en för oss övriga. Vi skulle helst inte använda oss av fyrmästarens trappa utom när den skulle skrapas och lackas. När "Hamnen" kom ut med vatten, material eller besökande, skulle allt vara snyggt och prydligt, även personalen. För att trivas på ett sådant ställe, hjälpte det om man var lite speciell, och var man inte det, så blev man det efter en tid.
En del roliga historier finns att berätta. En gång i tät dimma, verkligen tät dimma, hörde jag under min vakt fiskebåtar på väg in mot Göteborg. Det var stilla och lugnt så alla ljud hördes tydligt. De flesta hade inte radar, så man fick gå på karta och kompass. Detta kunde vid strömsättning innebära vissa överraskande "strandhugg". En av fiskebåtarna upptäcker att de är på fel ställe. En vild palaver äger rum på däcket om var man egentligen befinner sig. Vi hade en vridbar, ganska stor högtalare bredvid strålkastaren för att anropa båtar. Eftersom jag hör var de befinner sig, ropar jag i denna: "Fiskebäckaren (hörs på idiomet) på väg in, ni är vid NW udden på Galterö.” Först är det ganska tyst, sedan säger någon: "Töst, töst, det är någon som talar.” Jag upprepar beskedet uti tystnaden och får till svar: " Tack, tack, det var alla tiders". Så tuffar båten vidare in mot Göteborg.
Ungefär där den nuvarande fyren står, stod en gammal järnmast för mistlurarna. Nivån på lurarna var i jämnhöjd med den våning där jag bodde. Detta var helt fantastiskt när det var dimma i flera dagar. Min säng stod inte särskilt stadigt då och var gång luren tjöt, höll man på att "hoppa ur skinnet" och någon sömn var inte att tänka på, men allt har ju ett slut, så även dimma.
Enda förbindelsen med land var båten som måste hållas upphissad
Så till en annan historia. En ganska fin svartmålad snipa gled vid ett tillfälle in mot det ställe där mina kollegor hade sina ganska fyllda hummersumpar (kassar för förvaring av humrar i väntan på försäljning) hängande. Ombedd att se efter att inget försvann ur dessa, öppnade jag fönstret och skrek: "Far åt helvete och ge fan i sumparna, annars skjuter jag er!" Två man i snipan bemötte detta med ett stort och hjärtligt gapskratt och frågade vems sump som var vems? Jag sprang då ner på kajen och fick veta att ett avtal fanns mellan sumpägarna och gubbarna i svarta snipan om att byta varor. Svarta snipans ägare var en känd direktör i beklädnadsbranschen i Göteborg och i vars firma hummerfiskarna ekiperade sig till hyfsat pris. Detta var ingenting som jag skulle känna till och ännu mindre få del av. Det visade sig senare att på Gäveskär hyrde en skohandlare som hade en liknande "deal", så kollegorna kläddes och skoddes med hummer och fisk.
Min släkt på mammas sida hade tidigare erfarenheter av fyrväkteri, morfar på Väderöbod, där mamma var född, och en morbror, Allan Gyldén, på Böttö. Jag halkade in mer eller mindre av en slump, då jag behövde läsa skepparexamen för att köpa en fiskebåt, så Böttö var ett utmärkt ställe att studera på. Morbror Allan med flera gjorde en medaljbelönad räddningsinsats 1950 när en militär bogserbåt gick till botten strax söder om Böttö varvid flera liv gick till spillo p g a en militär missbedömning. Dåligt väder, dålig sjöbåt, felnavigering över ett grundbrott och så var det "klippt". Båten hette "Barbara" och bärgades senare av Röda Bolaget. Några liv räddades dock. Räddningsinsatsen från Böttö belönades med medaljer. Morbrodern ifråga var en med nutida mått ganska speciell personlighet, duktig träarbetare och otroligt plikttrogen. Han hade ett rum i föräldrahemmet på Brännö hos sin syster. Mina släktingar på "spinnsidan" var alla engagerade i eller på sjön, flera sjökaptener, flera lotsar.
Havet och vad därtill hör har blivit min lott i livet med några korta avbrott på land. Folk som bemannar fyrar och fyrskepp ansågs vara lite udda. Tjänsten var ju speciell med ibland långa "törnar" hemifrån. Morbror Allan hade sitt "riktiga" hem på Böttö och var bara iland för att proviantera och hälsa på sin syster på Brännö, när väder och vind tillät. Nästan alla fartyg skulle förr i tiden ha hamnlots, en särskild lots som kände till de olika kajerna och djupet på olika ställen i hamnen. Han hade besked om var lasten skulle lossas eller lastas. Lasten låg för det mesta redan klar, antingen på kajen eller i särskilda skjul. Hamnlotsen kördes ut till fartygen med "båtmansekan", en ganska stor och för just detta byggd eka. De som körde hamnlotsbåten, kallades båtmän och svarade även för fartygens förtöjning på de olika ställen i hamnen där lasten skulle lossas och lastas. Lotsen brukade gå ombord ungefär mellan Älvsborgs fästning och Nya varvet. Deras vaktlokal fanns där "Sjömagasinet" är nu. Även båtmännen höll till där.
Hamnlotsarnas självkänsla var inte av denna världen. De skulle vid samtal tituleras KAPTEN, detta var verkligen viktigt. Deras resor blev ofta inte särskilt långa, kajerna låg ju inte långt borta! När hamnlotsen kom ombord, gick för det mesta den s k sjölotsen iland med ekan. Det kunde gå till så här: Om fartyget skulle upp genom älven, så fick det först en sjölots vid Vinga, som lotsade in till där hamnlotsen tog över, viken i sin tur lotsade en liten bit in tills kanallotsen tog över och lotsade upp till Göta, där det byttes till en annan lots. Alla dessa herrar hade fina uniformer med mycket guld på, säkert en vacker syn för besättningarna. Nu för tiden är hamnlotsarna borta och sjölotsen ordnar med förtöjningar o s v. Kanallotsarna finns ännu, men är nog på väg att försvinna. Om en kapten har gjort ett visst antal resor till hamnen, eller igenom och upp mot Vänern, kan han avlägga ett prov och om han blir godkänd, får han licens för att gå utan lots. Då behövs inte alla dessa "gubbar" och resan går fortare.
Varför detta om hamnlotsarna?
Jo, för att Böttö hörde till Göteborgs hamn och så även hamnlotsarna. Om tidpunkten för fartygspassagen vid Böttö ringdes in till deras vaktstuga, visste de när det var jobb för dem så de slapp kika ut och kunde sova lite längre. Sömn lär ju vara bra för utseendet, sägs det! Någon effekt av detta märktes dessvärre inte på dessa herrar.
Min tid därute är nu ett roligt minne, men var då lite enahanda. Det var inte lämpligt för yngre personer eftersom det hände för lite. Jag köpte en fiskebåt och drog ut på fiske istället och därefter följde en tid av 28 år i Sjöfartsverket bl a på utkiken på Vinga. Jobbet på Böttö hade passat mig bättre idag, när ålder och visdom har hunnit ifatt mig, men nu har teknik tagit över mycket manuellt arbete.
Om något i övrigt kan vara av intresse, ställer jag gärna upp.
Styrsö i mars 2002
Ebbe Gerle, 0708-97 07 67
Besök gärna Böttös egen hemsida: www.botto.se med mer historia och bilder
Byggnaden var betydligt mindre ca 1896, när Hedda Ekman var ute och fotograferade.