12 snuskiga rader

Den unga författarinnan Inga Collins tog bladet från munnen vid en bibliotekskonferens i Göteborg. Hon berättade att kommunalpamparna hemma på Styrsö hade velat censurera det statsunderstödda folkbiblioteket. Det hela förde med sig många underliga avslöjanden.

SE-reportage: Gunnar Västberg – Hans Malmberg

Nu äro de frikyrklige harmsna i Göteborgs skärgård. Det är det här med litteraturen och ungdomens väl som trasslat till sig på de sex öarna i Styrsö kommun, för i fyra år har de kommunala samvetena, dvs. den frikyrkliga majoriteten, i all tysthet lyckats frälsa sina myndigblivna ungdomar från den världens ondska som visat sig var insmugglad i Ungdomens medborgarbok.

Denna hart när pestsmittade skrift delas ut till nästan alla 21-åringar i landet, den har ett företal av statsminister Erlander, har en ecklesiastikminister som ansvarig utgivare och är författad av idel fina namn. Första året fick 19 unga män och kvinnor ta emot den i Styrsö kommun och sedan kom katastrofen vältrande.

En av pamparna i kommunalfullmäktige, tillika pamp i missionsförsamlingen, läste den. Och med en rysning av skräck upptäckte han att av bokens 170 sidor var 12 rader ägnade åt preventivmedel (i en förhoppning att detta alster aldrig skall komma under ögonen på Styrsö ungdom vågar jag till och med berätta att de 12 raderna handlade om pessar.)

Visst skall ungdomen få läsa om preventivmedel i Ungdomens medborgarbok, säger frifräsaren Gunnar Tallberg (t v). – Det är så man skäms, säger pampen i missionsförsamlingen, köpman Kristensson (t h) på församlingens vägnar.

Jag träffade köpman Kristen Kristensson på Donsö, den ende mer representative talesmannen för missionsförsamlingens saneringssträvanden – de övriga låg ute på fiske. Han sa:Efter den upptäckten – som gjordes för fyra år sedan – har Medborgarboken aldrig mer delats ut till unga män och kvinnor på Styrsö, en insats så behjärtansvärd att den är väl värd sin rekordnotering i Sveriges kommunala hävder.

 – Jag har inte själv läst den där där boken, men jag litar helt på Gustav Adolf Carlssons omdöme. Och han sa till mej att det var nästan så man skämdes när man läste den…

Nu råkar det emellertid vara så att 19 ungdomar hann få ohyran i sin hand. Hur skall det gå för dem? Endast en grundlig socialpsykologisk undersökning skulle kunna ge svar på den frågan och eftersom någon sådan inte är planerad återstår endast att hoppas. En liten men dock tröst är väl att de flesta av dem förmodligen hunnit bilda sig en egen uppfattning om preventivmedel – om inte annat via tidningarnas annonsspalter. Så chocken blev kanske inte sa häftig när de som 21-åringar fick Medborgarbokens skamliga ord under ögonen.

Men hur kan sånt ske? Är ungdomen på Styrsö känsligare än landets övriga unga män och kvinnor? Knappast. Kommunalkamrer Henry Olsson antyder något som verkar som en förklaring. Han påpekar att den här kommunen inte styrs efter politiska skiljelinjer utan i uppdelningen statskyrka – frikyrka. Och av kommunalfullmäktiges 25 ledamöter hör ett 15-tal hemma i det fri kyrkliga lägret.

 – Visst blir det lätt en unken atmosfär i en kommun som styrs på det sättet, säger kommunalkamreren, som är en modig man.

Guds frikyrkliga representanter i Styrsö kommun har tagit allvarligt på sin uppgift att rädda ungdomen från synd. Medborgarbokens insmugglade frestelser öppnade ögonen så man tog steget fullt ut. Det fanns kanske farliga saker även i det statsunderstödda folkbiblioteket.
Så mäktige män från missionsförsamlingen trädde fram i kommunalfullmäktige. Det fanns många olämpliga böcker i biblioteket, sa man. Där fanns moderna romaner. Och nu ville man gärna ha en lista på alla band i hyllorna – sen skulle man pricka för vad som ansågs vara lämpligt att läsa. (Som lämpligt ansågs alla berättelser från bokförlagen i »kristen regi».) Och i fortsättningen borde inga nya böcker köpas förrän en lista sänts ut till var och en i fullmäktige för godkännande.
Nu är den unga bibliotekarien en fin kvinna så hon sa inte som så att det ska fan sköta biblioteket i den här kommunen. Hon sa ingenting. Hon fortsatte att köpa den skönlitteratur som hon tycker skall höra hemma i ett riktigt bibliotek. Där finns självaste Kain på listan.

Nå, men då så, säger nu de frikyrklige. Varför talar man då om censur? Nänä. men vad skall då detta kallas för? När vi besökte fröken Collins och hennes tre trånga bokhyllor i skolan, då kom överläraren Sven Zachrison in i salen. Han tyckte att biblioteket var ganska bra.

 – Men där fanns en bok som var olämplig. Så den har vi förstört…

Fröken Collins, bibliotekarien, såg överraskad ut.

 – Ja, det skedde under er semester, förklarade överläraren. Vi var några stycken som läste den. Det var Bengt Walls roman Nakna och vi tyckte att den var olämplig. Så den blev förstörd.

Tyst och stilla – utan att bibliotekarien fick veta det, utan att den valda biblioteksstyrelsen tillfrågades. Inte vet jag om sånt kallas för censur. Men vad säger dom som delar ut statsanslag till folkbiblioteken?

Och hos den tillfälliga besökaren i Styrsö kommun börjar en ängslig fråga tränga sig fram. Är Styrsö en isolerad variant i det svenska kommunstyret? Eller finns det fler – kanske till och med många fler?

Fröken Inga Collin är bibliotekarie på Styrsö. Den frikyrkliga majoriteten tycker inte om hennes val av böcker till folket på öarna. Där finns moderna romaner som lockar ungdomen till synden.

Redaktionen har köpt in den förkättrade boken "Ungdomens medborgarbok" och vi har gått igenom den. Läs vår recension med citat från boken här!