I slutet av april 1945 anlände en grupp fransyskor med tåg till Braås direkt från koncentrationsläger i Tyskland Till Braås anlände i går eftermiddag 200 fransyskor, vilka som tvångsarbetare varit sysselsatta 600 m under jordytan. Många av dem hade, berättade de, bundna till händer och fötter förts till koncentrationslägret och slavarbetet. Samtliga ha de fångnummer intatuerade. Flertalet av dem är avmagrade, men hälsotillståndet bland dem är märkvärdigt gott. Den allra sista tiden i Tyskland utgjordes den individuella matransonen av ett halvt bröd per individ under 12 dagar. Ur SMP 10 maj 1945

 Ur boken ”Gruvans salt” skriven av en av fransyskorna (Raymonde Guyon-Belot) om tiden i Braås
Översatt av Kerstin Widén.
Från skolan i Malmö åkte vi med tåg till en liten by i Småland som heter Braås och ligger vid en stor sjö. Hela regionen är översållad av sjöar som var och en är större än Frankrikes största sjö och om given av väldiga barrskogar. Vi blev på nytt härbärgerade i en skola, ganska liten denna gång och sammanbyggd med ett kapell och pastorsfamiljens bostad. Vi åt i ett annat hus där personalen lagade maten och serverade var och en av oss efter stränga medicinska föreskrifter. Några av oss gjorde, till stor skada för dem själva, uppror mot förpliktelserna som dock var avsedda för vårt eget bästa. En frukost på rökt fisk och sylt och middagens biffstek med väl sockrad sås föll naturligtvis inte en normal fransyska i smaken och vi var inte annat än fransyskor men varför skulle man bry sig om sådana detaljer då man såg med vilken oändlig generoitet och godhet vi behandlades.

Mycket snart blev vi inbjudna i familjerna på kaffe, men kaffe i Sverige var åtminstone på den tiden mycket kaffe och mycket kakor med följden att vi inte hade någon aptit vid måltiderna.

Var vi svåra att hantera för våra värdar? Ibland tror jag det. I detta land där stor frihet rådde kände vi ännu starkare vår återvunna frihet, vår önskan att avlägsna varje hinder. Vi gav oss iväg på måfå i smågrupper, inbjudna till invånarna, promenerade i byn, badade i sjön, nakna liksom invånarna själva, sas det, men vi passade på under middagstiden för att inte bli sedda. I maj och juni är dagarna mycket långa i Skandinavien, även söderut, teoretiskt borde vi lägga oss klockan 22 men ljuset lockade oss att utnyttja de långa dagarna.

Vi blev mycket lätt bekanta med ortens ungdomar, flickor och pojkar som tog oss med hem till sina föräldrar. Jag blev särskilt god vän med två unga flickor som var förlovade. De bar en slät ring på vänster hand som tecken på förlovningen, vid bröllopet skulle de få en andra ring. De fick ofta vänta länge på giftermålet, studierna skulle först vara avslutade och det kunde ta fyra till sex år vilket jag tyckte var överdrivet. Det sammanhängde kanske med den stora frihet som redan då rådde i Sverige. För att kunna säga att man var gift måste man alltså kunna visa upp sin vänstra hand och säga ”tvau”, dvs två, två ringar.

När vi var inbjudna till ortsbefolkningen den första tiden hade barnen roligt åt oss för till bords finns det fem eller sex sorters bröd av olika kvalitet och vid början av en måltid tog vi en brödskiva på måfå – avsedd för den avslutande osten.

Flera av de människor vi blev bekanta med i Braås hade vi kontakt med en tid efter hemkomsten; några svenskor hälsade på mig senare i Lyon.

Midsommardagen erbjöd sig Braås borgmästare att visa midnattssolen för några av oss. Han rodde oss i sin båt till ett ställe där sjön vidgade sig och horisonten var vid. Vid midnatt sjönk solen, en blek skiva, under horisonten för att strax därefter, mycket snabbt tycktes det, åter stiga upp. Där hade varit ett skymningsljus och därefter soluppgång inom några minuter.

Midsommar, sommarsolståndets fest, firas i alla de skandinaviska länderna. I byn hade man rest höga klättermaster. Ungdomarna försökte klättra upp på dem för att hämta gåvor som var fästade i toppen. Barnen lekte olika lekar och alla människor var ute på gator och torg.

Kvinnan i mitten hade fått syna benmuskler bortopererade i koncentrationslägret och kunde ej gå

I den lilla hamnen i Braås låg det en hel del båtar, fastlåsta eller inte låsta, med åror eller utan. En dag då några av oss gick förbi hamnen sa en av oss:
- "Här är en båt med åror som inte är låst. Låt oss fara ut på sjön. Jacqueline kan säkert ro."
Jacqueline blev förfärad över så mycket mod och vägrade blankt men alla de andra tycke det var ett bra förslag. ”Vi vill inte stjäla, bara göra en båttur, vi kommer snart tillbaks med båten” etc.

Jacqueline tog årorna och lade ut från stranden. Inom fem minuter – katastrof. På stranden gjorde en äldre herre förtvivlade tecken att återvända vilket skedde snabbast möjligt. Skamsna ville vi gå iland men mannen log soligt och tecknade åt oss att stanna kvar i båten. Efter en lång stund kom han tillbaka med en stor korg över armen. Korgen satte han på båtens botten, tog årorna och talade till oss – på svenska. Han kunde inte ett ord franska, inte heller engelska eller tyska, omöjligt att kommunicera med ord. Han rodde ganska länge, vi visste inte vad vi skulle tro och inte visste vi vart vi var på väg då han landade vid en liten ö i sjön, Vi tyckte först det var obehagligt.

- Det här är inte Hitler längre, sa en, vi är på en ö.

- Men hur skall vi kunna komma härifrån? Vi har åkt minst en timme.

Vår värd öppnade emellertid dörren till ett litet trähus och lät oss stiga in i ett förtjusande litet rum. Vi hjälpte honom att packa upp korgen, han hade snabbt låtit förbereda en hel måltid. Innan vi åt lärde han oss att dricka akvavit och säga sköl. För några av oss blev detta ett av de trevligaste minnena av den svenska gästfriheten.

Följande dag sökte svenskorna i matsalen efter ”den lilla fransyskan med de rosa-färgade örhängena”. Det var Jacqueline som gårdagens gamle herre bjöd hem till sin familj, något som han gjorde ofta under följande tiden. En gång bad han sin äldste sons lärare i franska att komma med för att vi äntligen skulle kunna kommunicera på ett mer intressant sätt.

Samma sorts äventyr inträffade med en annan gammal herre, en skald, och hans hustru. En dag tog han oss med i taxi ett hundratal kilometer från Braås till en plats där han höll ett föredrag. Vi var två och fick var sitt exemplar av hans diktverk med dedikation. Inte heller han talade annat språk än svenska vilket i hög grad begränsade vårt tankeutbyte.