Vävnadsindustrin i Marks härad/kommun

Av Gunnar Ahlberger

Landsköp
Samköpare
Hemvävnadsinustrin
Vävnadsförläggare
Väverskorna
Fabriksindustrin
Källor

Landsköp
När Gustav Vasa blev kung i Sverige 1523 blev en av hans första åtgärder att utfärda förbud för handel genom mellanhänder på landsbygden, så kallat landsköp. Endast borgarna i städerna fick rättighet att idka sådan handel. För att komma tillrätta med den omfattande och okontrollerade handeln över gränsen mot det danska Halland avlyste han även marknaden i Kinna. En marknad som haft stor betydelse för bygden under medeltiden.

Dessa åtgärder fick emellertid ingen omedelbar effekt. 1526 uppmanades allmogen återigen att de ska upphöra med landsköp och utförsel av matvaror.

I augusti 1527 kom ett brev från kung Gustav, som upplästes i kyrkorna och var riktat till menige man i Marks härad: Jtem then meneman j mark affgifvt aff theris vadha tho, och vinther smör som the vthaff gambla siduenio vthgöra plaegade.

Markborna uppmanades alltså att även i fortsättningen betala sin skatt med vadha tho (lin avsett att spinnas till garn för not/nätbindning) och vintersmör, enligt gammal sedvänja. Detta brev ger oss den intressanta upplysningen att bönderna i bygden redan 1527 sedan lång tid tillbaka betalade skatt med lin avsett för tillverkning av fisknät. Lin som under de följande århundradena kom att spela en mycket stor roll för ekonomin i Mark.

Landsköp kom kungen emellertid inte tillrätta med. Uppgivet skriver han i ett brev daterat 3 maj 1543: … att fåå oss alle the Vlffvar j Skogen löpe, likeså mögelit är thet oss att afskaffe alle Landzköpere her j Landet. (att fånga alla vargar som löper i skogen, lika möjligt är det att avskaffa alla landsköparna här i landet).

1558 uppmanar kungen sin svärfar, Gustaf Olsson Stenbock på Torpa, att sätta stopp för landsköpet i Västergötland. Allmogen där köper upp hästar, oxar och allehanda varor vilka de för ur landet både till Norge och Danmark. De fördärvar därmed all köpenskap och utarmar de svenska städerna medan de utländska blir överflödeligen uppfyllda, skriver kungen i brevet till Stenbock.

Alla dessa påbud hindrade emellertid inte att ekonomin i Mark även i fortsättningen kom att inriktas på handel och hantverk. Landsköpmännen, eller gårdfarihandlare som de kallades, fortsatte sina handelsfärder ungefär som förut. Befolkningen var missnöjd med att centralmakten försökte stoppa handeln med det danska Halland och dess kuststäder. Allmogen ansåg att det var för långt och arbetskrävande att driva sina oxar till Bergslagen som myndigheterna ville. Oxarna blev också alltför magra innan de kom fram och priset blev då därefter. Till detta kom alla tvister med bönder utefter vägen som fick sin gröda uppäten eller nertrampad av oxar.

När Gustaf II Adolf tillträdde som kung 1611 krävde han av allmogen i södra Västergötland att de skulle bygga en stad och sluta med landsköp. Han hotade med att förvisa bönderna till Ingermanland om de inte gjorde honom till viljes. Borås stad anlades därför 1621 och handelsmännen på landsbygden uppmanades att ta burskap i staden och därmed ställa sig under kronans kontroll.

Vid Roskildefreden, som undertecknades 26 februari 1658, ändrades emellertid förutsättningarna radikalt då Danmark tvingades att till Sverige avträda inte bara Halland utan även Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohus samt Jämtland och Härjedalen. Marks och Kinds härader blev därmed inte längre gränsland till ett fientligt sinnat grannland utan ett inland med goda handelsmöjligheter, även till export.

Tillkomsten av Borås stad medförde inte att statsmakterna lyckades stoppa de på landsbygden boende handelsmännen. Landsköpen florerade ständigt och befolkningen i området fick med tiden samma handelsrättigheter som städernas borgare.

Sidans topp

Samköpare-förläggare

Under loppet av 1700-talet kom hemvävningen att få en allt större betydelse för ekonomin i Mark. Råvaran lin och ull framställdes huvudsakligen av bönderna själva.

Vägen från linfrö till färdig lärft var emellertid omständlig och mycket arbetskrävande. Det odlade linet skördades på hösten och rötades, bråkades, spanns och vävdes under höst- och vintermånader. På våren samlades de framställda alstren upp och såldes av bönderna, antingen genom anställda ”handelsbetjänte” eller direkt till gårdfarihandlare som i sin tur sålde varorna på sina landsomfattande handelsfärder.

Under slutet av 1700-talet dök samköparen upp. Han köpte vävnaderna av bönderna och sålde dem sedan vidare till kringfarande knallar. Samköparna var en sorts finansiärer som köpte och sålde utan att vara inblandade i själva tillverkningen. Detta var ett klart lagbrott eftersom allmogen endast fick handla med egen avel. Borgmästare Krook i Borås var kritisk mot samköparna (år 1807), som han menade utnyttjar människors ekonomiska trångmål för egen vinning. Genom att köpa upp vävnader när behovet av kontanta penningar är stort, som när skatterna skall betalas, kan samköparen pressa ner priset. Vävarna kommer på detta sätt att bli beroende av samhandlaren och jorden kommer då till huvudsaklig del att övergå i dessa samköpares händer, menade borgmästaren.

Sidans topp

Hemvävnadsindustrin
Efter 1820 avlöstes samhandlaren av vävnadsförläggaren och förlagssystemet kom att alltmer dominera produktionen. Bomullen blev den viktigaste råvaran och linet konkurrerades så småningom ut. Linets andel av vävnadsproduktionen i Mark år 1820 utgjorde, enligt kronofogden, närmare 70%, men hade sjunkit till 0,3 % år 1855.

Övergången medförde inte några tekniska förändringar vid vävnadsframställningen. Man använde sig av samma vävstolar för bomulls- som för linvävnad. Trots detta ökade produktionen mycket kraftigt när förlagsindustrin och bomullen introducerades.

Vägen från råbomull till köparen i Sverige var lång. Bomullen plockades av slavarna på någon av plantagerna i södra USA. Därefter transporterades den i balar över Atlanten till England. Spinneriarbetarna spann bomullen till garn som sedan lastades på fartyg som seglade till Göteborg. Förläggarna köpte upp stora kvantiteter som transporterades av forbönder med häst- eller oxdragna kärror den 70-80 km långa och mödosamma vägen till vävnadsförläggarna i Mark. Garnet lämnades därefter ut till väverskor för att vävas till tyg. Förläggaren sålde sedan den färdiga väven till gårdfarihandlare eller till handelshus i städerna.

Hemvävnadsindustrin nådde under mitten av 1800-talet sin största omfattning. 80% av allt bomullstyg som salufördes i Sverige 1840 vävdes för hand av väverskor i Sjuhäradsbygden. Mark hade blivit centrum för bomullsvävningen i landet och centralorten Kinna hade blivit centrum för förläggarverksamheten. Kvantiteten hemvävda bomullsvaror 1860 har beräknats till 11 miljoner alnar vävnader och 1,5 miljon dukar (1 aln= 59,38 cm). Därtill kom en stor del av den fabriksmässiga produktionen från Rydboholmsbolagets fabriker.

Denna produktionsökning hade blivit möjlig genom att garnet inte längre behövde framställas lokalt utan kunde köpas utifrån. Arbetet som tidigare fordrades för att odla lin upphörde och den arbetskrävande handspinningen försvann. Man fick mer tid både för arbete vid dagsljus, när linodlingen försvann, och för arbete under mörka kvällar när handspinningen inte behövdes längre. Det hade tidigare krävts upp till fyra handspinnare för att förse en vävstol med garn. Betydande arbetskraft frigjordes alltså för vävning och skapade förutsättningar för en kraftig ökning av produktionen.

Produktionen under förläggartiden kontrollerades av ett litet antal kapitalstarka företagare som ägde den viktiga råvaran bomullsgarnet och hade kontakter med marknaden. Förläggarperioden avlöstes på 1880- och 1890-talen av fabriksproduktion.

Sidans topp

Vävnadsförläggarna

De största förläggarna i Mark under första hälften av 1800-talet var Sven Eriksson i Kinna Rättaregården, född 1801 i Stämmemad, Kinna socken. Han var den i särklass störste förläggaren på 1830-talet och startade sedan flera fabriker i området. Sven Andersson på Kinna Sanden blev störst på 1840-, 1850- och 1860-talen med cirka 2000 hemväverskor när verksamheten var som mest omfattande. Hans svärson grundade sedan Claes Håkanssons Fabriker i Kinna, nuvarande Kinnasand. Anders Larsson på Kronäng i Örby socken var vid sidan av Sven Andersson den störste vid mitten av 1800-talet.

Dessa förläggare var emellertid inte ensamma om sitt näringsfång. Vid sidan av dem fanns ett stort antal mindre vävnadsförläggare. Ja, i nästan varje gård i tätorterna ägnade man sig åt förläggarverksamhet. Som regel var förläggarna också nära släkt med varandra. De hade genom strategiska äktenskapsallianser lyckats hålla kapitalet inom släkten. Många av dem blev mycket rika. Några fick emellertid av olika anledningar gå från gård och grund.

Sidans topp

Förläggargården
”De vackra vita förläggargårdarna ligger som ett pärlband i Häggåns dalgång”.

Detta är ett känt påstående och bygdens innevånare och människor som besökt orten kan bekräfta sanningshalten i det.

[Du kanske också kan hitta information om förläggarverksamheten i Mark på denna adress: vastsverige.com. Där finns den ”turistiska” informationen för Västsverige och därmed Marks kommun. Webbredaktörenskommentar.]

Fram till 1800-talet avspeglade sig knappast förläggarverksamheten i byggnadssättet hos bondebefolkningen i Mark. Oavsett om man var bondeförläggare eller enbart bonde utformades byggnaderna enligt den lokala traditionen. Vilket bland bönderna vanligtvis utgjordes av framkammar- eller långloftsstugorna.

I början av 1800-talet börjar emellertid bondeförläggarna i Mark att bygga bostäder som saknar motsvarighet bland traktens övriga jordbruksbebyggelse. Man byggde i 2 eller 2 1/2 fulla våningar i en mycket detaljrik arkitektur. Ett nytt husbyggnadsmode gjorde sitt intåg i bygden.

Till gårdarna hörde också ekonomibyggnader, då förläggaren kombinerade förläggarverksamheten med jordbruk. Det var inte heller ovanligt med en handelsbod i anslutning till gården.

Den troligen allra första förläggargård som byggdes enligt denna nya modell, var Kinna Skattegården I (nuvarande Lövås i Kinna). Det var sannolikt den förmögne knallen och vävnadsförläggaren Erik Jonsson, som uppförde denna byggnad omkring år 1800.

Till skillnad mot exempelvis Skåne eller Östergötland saknar södra Västergötland i stort sett all form av herrgårdsbebyggelse. Var förebilderna till de stora förläggargårdarna hämtats är svårt att säga, men troligen har bygdens knallar fått idéerna under sina handelsfärder kors och tvärs genom de nordiska rikena.

Byggnationen av denna hustyp tog ordentlig fart under 1830-1840-talen. Det är också detta skede i samhällets utveckling som lade grunden för den omfattande textilindustri som växte fram under slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet i Sjuhäradsbygden.

Vad som kännetecknar detta nya husbyggnadsmode är: planlösningen (som kallas salsmodellen), fasaddetaljer, fasadfärger och den imponerande storleken.

De förläggargårdar som uppfördes under perioden 1830-1860 var Kinna Sanden, som ligger i Kinna by, och Risäng, Haga, Kronäng, Källäng, Kinnabacka och Salgutsered som ligger i Häggåns dalgång. Dessutom Stämmemad vid Viskan och Bastarås vid gamla vägen mellan Kinna och Fritsla.

Vävnadsförläggarna skapade betydande förmögenheter på sin förläggarverksamhet och kunde därför kosta på sig dessa stora och vackra bostäder som i regel inte stod i proportion till storleken på jordbruket. Det var ett sätt att manifestera sin materiella rikedom som också blev en maktsymbol i en bygd som i övrigt bestod av små gårdar, torp och backstugor. Dessa förläggargårdar representerar en ganska kort men intensiv period i förläggarverksamhetens historia men framstår fortfarande som imponerande bostäder.

Salsbyggnader
De byggnader som först uppfördes i landet enligt salsmodellen, var herrgårdsbyggnader och det är först under 1800-talet man återfinner dessa tendenser bland bondebebyggelsen. Förläggarna i Mark anammade modellen under första hälften av 1800-talet och utsmyckade dessutom fönster- och dörromfattningar liksom gesimsen som fick en speciell tandsnittsornerad taklist.

Dessa byggnader är delade med en längsgående och två tvärgående mellanväggar. Den ena mittsidan fick en stor sal därför kallades dessa byggnader för salsbyggnader. Dörr- och fönsterfoder utsmyckades och gesimsen fick en speciell tandsnittsornerad taklist.

Framkammar- och långloftsstugor
Byggnadsskicket bland ortens större mangårdsbyggnader under 1700- och början av 1800-talet dominerades av den så kallade framkammarstugan, eller långloftsstugan när den uppfördes i två våningar.

Sidans topp

Väverskorna

Garnhämtaren/väverskan hämtade garnet hos förläggaren och ombesörjde vävningen. Antingen vävde garnhämtaren själv, då var det i regel en kvinna, eller också hämtade någon man garn åt sin hustru eller någon annan väverska. Det var nästan alltid kvinnor som vävde.

För att få ut garn av en förläggare var man tvungen att skriva på en revers eller skuldförbindelse som skulle betalas med 6% ränta. En torpare eller backstugusittare var även tvungen att skaffa borgensman som oftast blev den bonde som torpet eller backstugan hörde till.

Garnhämtaren/väverskan var i underläge gentemot den mäktige förläggaren och hade mycket svårt att hävda sin rätt. Var väverskan envis i sina yrkanden fanns alltid den risken att hon inte fick mera garn. Ofta ser man i vävböckerna att det står ”aldrig mera garn”. Väverskan visste alltför väl att det betydde arbetslöshet och svält för familjen.

Löneutvecklingen under bomullsepoken (1830-1870) inom hemvävnadsindustrin i Mark visar en stadigt nedåtgående kurva. Hos vävnadsförläggaren Sven Andersson på Kinna Sanden betalades vävnaden med cirka 10 öre per aln 1840. 1847 med 8 öre, 1855 med 6 öre och 1860-70 med cirka 5 öre per aln. Lönerna hos Anders Larsson på Kronäng var desamma. Hemvävnadsindustrin var alltså en utpräglad utsvettningsindustri som framtvingade en oavbruten högre arbetsinsats. När samtidigt priserna på livsförnödenheter ökade blev situationen mer och mer hopplös för hemvävnadsindustrins arbetare. Dessa arbetare blev allt fattigare medan förläggarna samtidigt blev rikare. Förläggarna blev rika på rent bedrägliga metoder, som t ex ocker och det förhatliga trucksystemet som innebar att väverskan tvingades att, för sina surt förvärvade slantar, handla i förläggarens bod. Hon kunde alltså inte köpa sina varor där priserna var lägst.

Hemvävnadsindustrins arbetare i Sjuhäradsbygden bestod av bönder, torpare och backstugusittare. Dessa hade blivit lönearbetare och en lönearbetarklass hade uppstått.

Sidans topp

FabriksindustrinSven Eriksson hade börjat med egen förlagsverksamhet 1825 i Kinna Rättaregården. Han var då 24 år gammal. Sådan verksamhet hade gamla anor i hans släkt. Hans förfäder kom från Sätila och Tostareds socknar och hade sysslat med förlags- och samköpsverksamhet så långt bakåt i tiden det går att följa dem.

Förläggarverksamheten var mycket lyckosam och snart hade Sven Eriksson fler väverskor än någon annan förläggare i Marks härad. 1834, tio år efter inflyttningen till Kinna by, grundade han tillsammans med grosshandlare J Franke i Göteborg och handelsmannnen J C Bäverman i Borås Sveriges första mekaniska bomullsväveri i Rydboholm, 10 km sydväst om Borås.

1837 uppgick antalet vävstolar i den nya fabriken till 148. Den viktigaste produkten var mollskinn, som användes till arbetskläder. Sven Erikssons andel i företaget var till en början endast en tredjedel. De ekonomiska svårigheterna var emellertid stora och kompanjonerna drog sig ur projektet. 1845 stod Sven Eriksson som ensam ägare.

Några år senare hade företagets ekonomiska ställning förbättrats och 1853 kunde Sven Eriksson uppföra ett tryckeri för bomullstyger i Rydboholm. Ett väveri togs i bruk 1852 i Svaneholm, cirka 6 km söder om Rydboholm. 1853 grundades Rydals spinneri, 10 km söder om Viskafors, på Sven Erikssons initiativ.

Rydboholmskoncernen skulle få uppleva flera svåra perioder. Finanskrisen vid 1850-talets slut var en av dessa, men den kanske svåraste krisen kom under ”bomullshungerns” år 1862-64. Fabrikerna fick ingen bomull eftersom importen av bomull stoppades till följd av amerikanska inbördeskriget.

Fram till 1860 hade ytterligare tre fabriker anlagts i Mark. Källäng och Lydde i Örby socken vid Häggån och Kinnabacka mellan Kinna och Fritsla socknar. Dessa fabriker var s k jaquardväverier. Där vävde man för hand, alltså inte med hjälp av maskiner som drevs med vattenkraft.

Någon större konkurrens mellan fabriks- och hemindustri fanns det troligen inte före 1860. Fabrikerna kunde arbeta parallellt med hemindustrin och utnyttjade samma typ av försäljningskanaler, dvs gårdfarihandlarna.

Under de tjugo åren fram till 1880 hade inte mycket förändrats inom textilindustrin i Mark. Fabriken i Svaneholm hade lagts ned. I stället hade en ny stor fabrik startat i Fritsla 1874, L J Wingqvist Fritsla mekaniska väveri. Fabriken i Lydde hade upphört och Källäng drevs i liten skala.

Transportproblemet bekymrade tidigt både förläggare och fabriksidkare i Markbygden. Redan 1852 bildades en direktion för planering av en järnvägsförbindelse Borås-Varberg. Drivande krafter var bl a Sven Eriksson, Sven Andersson på Kinna Sanden och Magnus Johansson på Källäng. Man hade gjort en beräkning av vad man kunde förväntas tjäna i transportkostnader. Bomullsgarnet hade tidigare hämtats med hästforor från Göteborg och detta kostade 20.000 riksdaler om året. Om järnväg funnes skulle kostnaden stanna vid 1.500 riksdaler. Trots denna gynnsamma kalkyl förverkligades inte järnvägsprojektet förrän 1880.

När järnvägen äntligen kom till Mark blev detta startskottet för en intensiv andra industrialiseringsvåg. Till detta bidrog även ångmaskinens utnyttjande som kraftkälla. En rad fabriker växer då upp framförallt i Kinna som utvecklas till centralorten i Mark. De fabriker som startade vid denna tid var Kinnaström, Kinnasand, Kasthall, Johannesdal och Häggådalen i Kinna. Vid Kungsfors i Skene startades ett stort spinneri av Sven Erikssons son Johannes och släktingarna Edvin Håkansson och Hjalmar Hallin. 1892 började gummifabriken i Svaneholm sin verksamhet i det nedlagda väveriets lokaler. Detta var det enda icketextila större företaget i Mark.

Förläggarperioden avlöstes alltså först på 1880- och 1890-talen av fabriksproduktion.

Från 1880 räknas Borås som Sveriges mest expansiva industristad där ett 80-tal fabriker växte upp under några årtionden medan befolkningen fördubblades. Expansionen fortsatte efter sekelskiftet. Borås Väveri övertog Kungsfors fabriker i Skene 1915 och byggde väveri där. I början av 1930-talet hade denna fabrik över 1000 anställda och var därmed landets största textilföretag.

Borås Väveri hade startats 1869 av P A Åkerlund, en f d bokhållare hos Sven Eriksson i Kinna Rättaregården. Han var gift med dottern till den förmögne förläggaren Olaus Johansson i Fritsla. Åkerlund kom att kallas Boråsindustrins fader.

De fabriker som etablerades i Mark byggdes med hjälp av kapital från förläggarverksamheten. Även de fabriker som byggdes under 1800-talets sista decennier i Borås (av P A Åkerlund) och i Göteborg (av bröderna J:son Mark från Seglora), hade alltså vävnadsförläggare från Mark som upphovsmän. Fabriker som krävde moderna maskiner och som stimulerade framväxten av andra industrigrenar.

Man kan därför med fog säga att det var kapital, skapat av tusentals arbetande människor inom hemvävnadsindustrin i Marks härad, som satte fart på industrialiseringen i vår del av Sverige.Sidans topp

Källor
AHLBERGER, CHRISTER: Vävarfolket. Hemindustrin i Mark,1988
AHLBERGER, GUNNAR: 1860-talets textilkris i Torestorps socken, 1986
ANDERSSON PALM, LENNART: Det starka bondesamhället Sjuhäradsbygden 1434-1529. Folkets Historia nr 1 1991
KONUNG GUSTAF DEN I REGISTRATUR, Stockholm 1861-1916
MANNERFELT, O och DANIELSSON, H: Sven Erikssons och Rydboholms fabrikers historia 1834-1866, Borås 1924
MILLQVIST, FOLKE: Artikeln Vävnadsförläggarna i Sjuhäradsbygden i Från Borås och de Sju häraderna, 1980
PALMQVIST, LENA: Kulturhistorisk byggnadsinventering, nr 12. Älvsborgs länsmuseum. Sjuhäradsbygdens bondefabrikörer, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 16, 1988.
SVENSK HEMINDUSTRI 1917:17.
WINBERG, CHRISTER: Fabriksfolket. Textilindustrin i Mark och arbetarrörelsens genombrott, Göteborg 1989