Berättade av Edvin Larsson

En berättelse av min mormor.

De hårda vintrarna mellan 1840 och 45 voro vargavintrar, berättade min mormor. Många kreatur blevo rivna och ätna av vargar, och även människor blevo överfallna av bestarna, sade hon.

Hon berättade att en nyårsnatt med sträng kyla och mycket snö, fick de besök av vargar på torpet i skogen. De väcktes av att kreaturen väsnades i ladugården och av fårens bräkande i fårhuset och av långdragna ylanden från skogen. De klädde sig hastigt för här var ingen tid att förlora.

Morfar tog stålyxan, som alltid låg under sängen, färdig att användas mot tjuven som vargen och allt ont i övrigt. Stål har av folk räknats för pålitligt och undergörande så länge det funnits till och gör det inte minst i våra dagar. Alltnog, de öppnade dörren och skulle gå ut, när de mitt emot fick se fyra par vargögon på 25 meters avstånd. Mormor sade alltid att något hemskare såg hon inte under hela sitt liv än dessa vargögon mittemot sig i natten. En annan flock var vid fårhuset och bet och flängde i dörren för att komma åt fåren. Vi försökte på alla möjliga sätt att skrämma bort vargarna, men de tycktes inte berörda av något, uthungrade som de var, berättade hon. Men något måste göras för att rädda fåren.

Vi gör upp eld, sade morfar nu, som kommit att tänka på tjärbyttan, som han hade inne i stugan. I en hast ordnades med tjärved och tjärbyttan, och morfar tog långa torrvedsstickor som han doppade i tjäran och tände på och med dem slog han i luften, vilket ock hade åsyftad verkan. När sedan elden från tjäran slog ut, försvann vargarna och på hög tid var det för dörren till fårhuset var av vargarna illa åtgången.

-----------

En annan historia om vargar berättade min far sålunda:
Händelsen, som här bidrog att göra en sockenskomakare från Hyssna till hjälte, tilldrog sig på Borredssjön en vinternatt i början av l800-talet. Nämnde skomakare hade en tid varit på Hultet, med sitt arbete, för som ni vet, så var det vandrande yrkesmän, på den tiden. Bekvämt kanske, men säkert var det nog inte så gott att ha dom i husen, åtminstone en del av dem.

Alltnog, det blev sent innan han kom iväg hemåt och som sjön låg fin och frusen så bestämde han sig för att ta vägen över sjön och så igenom de stora skogarna mellan Hajom och Hyssna. Han tog sin säck med verktyg och tog så farväl av folket på stället, som inte voro så mycket för att han skulle ta den vägen, för vargen hade varit ganska svår länge, för samma vinter hade en kvinna från andra sidan sjön blivit överfallen av vargar, en dag när hon skulle gå till Kinna i något ärende. Kvinnan i fråga hade kommit över sjön och nära torpet Häståsen, när hon överfölls av vargarna. Kvinnan fredade sig så gott hon kunde med en stor trädgren, samtidigt som hon uppgav höga rop om hjälp, som också hade åsyftad verkan, för torpets invånare kom och drev iväg vargarna och räddade så kvinnan.

Ja, nu tillbaka till skomakaren. Han var inte kommen mer än mitt på sjön, när han fick höra det första ylandet av vargar och det var ganska nära, så han kanske i den stunden kom att tänka på om hans liv inte var värt många ören nu, som det låg till. Nu var de så nära att han kunde höra deras smällande käftar. De var 5 till antalet och det var minsann nog för en ensam man nu mitt i natten. Nu kom han att tänka på sin säck med lästerna och sitt pick och pack av sylar och knivar. Alltså tog han från säcken den största av knivarna och med jämna mellanrum lät han säcken med lästerna falla i isen, som också till en början hade åsyftad verkan, men som vargarna förstod att ingen fara låg i denna manöver så drog de sig närmare igen, nu tog skomakaren och slängde lästerna mot vargarna, vilket också hade åsyftad verkan, men lästerna måste ju ta slut och vargarna bidade sin tid, för vargen är ju ett slugt djur, och nu var kniven det enda som kunde rädda honom, vilket den också gjorde. Han hade nu inte långt till stranden, men kunde inte nå den förrän vargarna gick till anfall. Ledaren för flocken tog nu ett högt hopp mot mannen, som höjde armen med kniven och vargen fick buken uppskuren.

En andra varg gick till anfall, denne fick ett hugg i ryggen och med att blodet började rinna av de sårade vargarna kunde skomakaren anse sig som räddad, för nu blev det strid mellan vargarna, som slet ihjäl sina sårade kamrater. Under tiden sprang mannen fram till gårdarna i Borred. Han stannade här över natten och ingen undrar väl på det efter en sådan pärs, som han varit med om. När det dagats och folket gick ned på sjön, visade det sig att två vargar hade fått sin bane, så att för sin hemska natt fick den fattige skomakaren en icke så ringa penning, vilket han också gjort sig förtjänt av. Skomakaren plockade upp sina sylar och läster, säkert glad över att han klarade livhanken, ett äventyr rikare, men också flera riksdaler att hämta för sin bravad.

 Läs fler av Edvins berättelser:

TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA    

Brudhålan    Frånkörd    Gasten   Sockenslagsmålet    Mjölkharen
Kyrkoherden och Skam    Vallpojken och herremannen   Varghistorier
Varpet i skogen    Original    Små historier   Ebbes mördare bekäner