Små historier


 Berättade av Edvin Larsson

Sådana människor är värda att minnas och må vi lära av deras förnöjsamhet.

En dräng, som tar plats hos en bonde, gjorde följande uppgörelse med sin blivande husbonde.

Bonden frågade drängen, vad han ville ha i lön för året. Jaha, sa drängen, som hade sett en skymt av dottern på gården, ja, jag skall inte vara svår att göra upp med, så det är väl inte så noga med lönen, men, sa drängen, om vi skulle räkna så här, att du ger mig en skilling för varje söm i hästsko-gången, och sedan dubbelt upp för alla trettiotvå sömmen, så fick det vara nog, sa drängen.

Bonden skrattade och sa, att kan du reda dig på det så gick han med på den uppgörelsen. Året gick och drängen skulle ha sin lön, men nu skrattade inte bonden, för nu förstod han, att han låtit lura sig, för en sådan summa kunde han inte, om han så levde i hundra år, betala. Efter en del pokulerande, sa drängen att det gör detsamma med lönen, om jag får dottern i huset och fem tunnland jord i skogen av bonden. Javisst får du det, sa bonden, och för resten får du hela gården och kreaturen, alltsammans, ja du får mig på köpet, sa bonden. Jag förstår att du är minst tio gånger så klipsk som jag.

Så kom det sig att drängen blev bonden och bonden blev drängen.
--------------

Två gubbar, som ofta brukade slänga åt varandra pikar och kvickheter, möttes en morgon, på den gamla kvarnbron vid Kinnaström. Den ene av dem var mycket puckelryggig och den andre var enögd, men i alla fall full av ont, fastän i all godhet, om man så kan säga. Alltnog de möttes, som sagt var, och hälsade ”God morgon” som brukligt och den enögde sade: ”Jaså, du är allaredan ute och bär din verktygslåda”. Men svaret kom kvickt från den puckelryggige: ”Ja, det kan jag banne mig tro att det är tidigt eftersom du inte har fått upp mer än ett öga”.
-------------

Historien handlar om två gubbar på Aplakulla.

Dess båda gubbar voro ägande av en tjur, troligen inte av så fin härstamning, men i alla fall en tjur.

Alltnog, så kommer där en man en dag med en ko, som han ville ha betäckt. Men Petter, som tillfrågades angående ärendet i fråga, tycktes inte vara hågad, så han svarade så här: ”Jaha dä sa jak sia dek sum dä ä mä dä, att Kal han vell ente å tjuren han ä lika-nöjder”.

Detta ordspråk hörde jag ofta i min barndom, de gamla gubbarna log alltid, när det sades.
-------------

Om Jon i Skattegåden

Jon var bonde i Skattegården, men inte någon vidare rivande sådan, skulle han inte ha varit. Han höll sig för det mesta inne i köket eller så att säga hemma vid husen. Han hade för vana att säga: ”hm, hm” till så gott som allt han sade.

En dag höll hustrun på med middagsmaten, när Jon kom in i köket. Hon var i färd med att skära fläsk och han var genast färdig med följande: ”Ja sier hm, hm, Anna-Britta, skär söppera små för dum sa ha tjå ända för hm, hm, Anna-Britta”.

En annan var angående drängarnas beteende och löd så här: ”Hm, hm Anna-Britta de ä kunstia dränga jak har, för när di går in å äter, så tar dum å sek rocken, men när dum går ut göringera så tar dum på sek’en, hm,hm, Anna-Britta”.

En annan var när som man vid slakt högg av fingret på ett av barnen, när de hackade köttmaten. Hustrun Anna-Britta grät och åjade sig, men Jon tog det rätt så kallt och
kom med följande tröstande ord: ”Hm, hm, Anna-Britta jak sier dek dä, en ska vära glaer att dä ente köm i den bäste kôrven

 Läs fler av Edvins berättelser:

TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA    

Brudhålan    Frånkörd    Gasten   Sockenslagsmålet    Mjölkharen
Kyrkoherden och Skam    Vallpojken och herremannen   Varghistorier
Varpet i skogen    Original    Små historier   Ebbes mördare bekäner

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Skapad av: (2012-02-21 17:20:52) Kontakta föreningen
Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2023-04-16 14:15:18) Kontakta föreningen