Gästgivargården Flabäck-

från ond bråd död till minnenas idyll!

Ur hembygdsföreningens skriftserie nr 12 av Staffan Bjerrhede

År 2003 är det 400 år sedan det sista fredsmötet i Flabäck avslutades. Under 10 år förhandlade här den danske kungen och den svenske om olika tvisteärenden. Oftast var det av respektive land utnämnda förhandlare som skötte arbetet. Men även kungarna möttes här.

Den lilla Flabäcken var socken-, landskaps- och riksgräns fram till freden i Brömsebro 1645, när bäcken endast blev en sockengräns. Vilket den är även idag år 2002. Det är märkligt att förhandlingarna skedde här när landsvägen inte gick gräns­platsen förbi, men Flabäcken var en av de få gränsmärken som svenskarna och danskarna var överens om. Landsvägen söderut, till Skåne och Danmark följde på den tiden nuvarande Kungsbackavägen - Gamla Riksvägen fram till dagens Streteredsvägen. Landsvägen fortsatte sedan den vägen till Lindome kyrka och vidare söderut mot Älvsåker och Fjärås Bräcka. Vägen var krokig och i Kållered mycket brant, framförallt i Vommedal. Det var därför en besvärlig omväg när man skulle färdas från Göteborg till Kungsbacka.

När grosshandlare Kjellberg ägde egendomen Rossared i Tölö, beslöt han att 1838 anlägga en ny väg - privat - från nuvarande Kållereds centrum, söderut till Lindome och Älvsåker-Anneberg. Vägen blev ett aktiebolag och aktier såldes för att finansiera bygget. Aktierna började säljas 1840 och Kållereds Hembygdsgille äger ett aktiebrev från detta vägbygge.

Det är således inga nyheter, när man idag talar om att anlägga vägar med priva­ta medel, och upprätta vägtullar! Vid Flabäck upprättades just en sådan vägtull. Intill denna uppfördes en gästgi­vargård och där skulle vägavgiften betalas.

Flabäcks gästgivargård ägdes till en början av handlare Jakob Bergman i Annestorp, Lindome. Han hade också hand om vägarrendet. Han hade anställda som skötte inkasserandet av vägtullen och skötseln av gäst­givargården. Senare övertogs vägtullsarrendet av Anders Carlsson i Skäggered och hans gård, som låg vid vägen, kallades "Tullarns".

Hembygdsforskaren och författaren Elof Lindälv med rötterna i Älvsåker berättar i boken "Gamla halländska gästgiverier": "Min första konkreta upplevelse av gränsen fick jag som ung pojke en gång på 1890-talet. När min far och jag kom körande med häst på Flabäcksvägen, stopp­ades vi av en vägbom på Flabäcksbron.Bommen öppnades sedan jag överlämnat en femöring till den man som hade vakten där. 'Ska man betala för att komma in i Västergötland och Göteborgs och Bohuslän?' undrade jag. 'Det är ju ingen riksgräns längre som på 1600-talet'? Men far berättade, att pengen vi betalade var avgiften för att vi färdades på en bolagsväg."

Vidare beskrev han Flabäck: "Gästgivargården i Flabäck låg på södra sidan av Flabäcken. Den byggdes åren 1844-45 och revs på 1960-talet när den nya E6:an byggdes. Jag minns den mycket väl. En gång var jag där inne vid min fars hand. Jag minns att det fanns en disk tvärs över rummet och att det inte gick att hoppa över den. Disken var byggd på samma sätt som diskarna i bankerna nu för tiden".

Det hade varit värre tider i gästgivargården i Flabäck, Axel Möndell skriver 1952: " På grund av gästgivargårdens isolerade läge ansågs den ligga ett stycke bort­om lagens landamären, varför här ständigt förekom vilda dryckeslag och blodiga bataljer. De gamla i Lindome och Kållered kunna ännu idag berätta om knivskärningsdåd, våldtäkt och plundring av fredliga resenärer. På lördags- och sön­dagskvällarna anordnades danstillställningar.

En gång berättas det att hin onde själv kom dit förklädd, ty gästgivarn själv hade vid ett tillfälle svurit bort sin själ till honom, och nu ville han se, hur det gick till på dans- och supgillena å Flabäcks gästgivargård. Den onde uppträdde som en mycket belevad och elegant herre, klädd i frack med en ros i rockuppslaget. Ingen kunde se, vem den ärade gästen var. Han talade mycket lågmält och mycket litet i nästan viskande ton och stod för det mesta för sig själv i ett hörn av salen.

Det kvinnliga inslaget i festen var ganska litet, så det var ej så lätt för alla kaval­jererna att få en vals med en passande dam. Plötsligt fick främlingen se ett frun­timmer, som tycktes passa honom, varför han artigt bjöd henne armen. Mitt under dansen föll svansen ned mellan rockskörten, vilket uppmärksammades av samtliga i balsalen. Ingen låtsades om något, ty alla anade, vem gästen var. Då var det en kvinna i samlingen, som pekade bak på den främmande herren och sade hånfullt till honom, då de dansade förbi honom: 'Fäst upp svansen!' Detta svar misshagade den onde i högsta grad, ty han verkade mycket för­grymmad och utstötte en förbannelse: 'Kvinna i denna natt skall din själ tagas ifrån dig!'

Detta uttalande, vilket tydligt hördes över hela salen, gjorde ett pinsamt intryck på de församlade, medan den onde själv försvann ut genom dörren. Sedan han hade rättat till sina kläder, kom den främmande in igen. Det gick en liten stund under litet tryckt stämning, men så spelade byspelmannen upp en sprittande polka, och då var främlingen ej sen att bjuda upp en dam, som befann sig i hans närhet. Ingen vågade värja sig för honom, ty vem visste, vad som kunde hända, om de nekade den onde. Återigen föll svansen ned, och ingen vågade säga ett knyst om detta.

Då var det en ung flicka, som lutade sig mot honom och viskade: 'Min bäste herre, släpet har lossnat!' Den onde nickade åt den unga damen och log idet han viskade tillbaka: 'Min nådiga, jag tackar eder. För eder kommer det att väl gå!' När dansen slutat försvann främlingen och syntes ej mera till på detta ställe.

Samma kväll, som dansgillet ägt rum på Flabäcks gästgivargård och gästerna framåt nattkröken skulle bege sig till sina hem i Kållered, Fässberg eller Lindome, hände det att det åkdon med vilket den unga bondflickan, som sagt åt den onde, att han skulle fästa upp svansen, körde i ett dike. Körsvennen, som var flickans fästman, klarade sig ganska bra, trots att han var rätt full, men flick­an råkade komma under kärran och klämdes till döds.

Denna hemska händelse väckte en oerhörd uppståndelse i de socknar, där man kände till intermezzot med den onde och svansen. Den andra flickan däremot, som visat sig hövlig mot den mystiske främlingen blev gift med en rik bondson och fick det bra på alla sätt. Hon levde lycklig i många år men kunde aldrig glömma den underliga dansaftonen på Flabäcks gästgivargård." 

Axel Möndell skriver vidare:

" En gång, berättas det, voro några bondpojkar från Flatas, Västra Frölunda socken, där (på Flabäcks gästgivargård) och söpo sig fulla. Under sitt pokulerande i utskänkningsrummet på Flabäck kom en dräng från Gåsevadholm, utanför Kungsbacka, körande vägen fram. Eftersom han tydligen var törstig skulle han in på gästgivargården och ha sig ett glas, varför han steg in till de överfriskade bondpojkarna, som genast började retas med honom. Rätt som det var höjde någon i sällskapet en kniv och stack rakt i hjärtat på drängen så att han sjönk död till golvet.

Gästgivaren själv var ej så nogräknad med sina göranden och låtanden eller vad som försiggick på hans gård. Alltnog så fick de i en hast ut liket och grävde en grav ute i trädgården, där de lade ner honom. Men lagens långa arm räckte till för alla även på den tiden, varför slagskäm­parna i sinom tid blevo uppdagade och dråparen fick sitt välförtjänta straff. Samtliga deltagare fingo efter rättegång på Kärra tingshus längre eller kortare fängelsestraff.

På gästgivargården har även andra händelser utspelats, Möndell berättar:" På Flabäcks gästgivargård blev även Sagereds gård såld en gång till borgmästare Örtenholm i Kungsbacka. Det hade skett efter en större hippa, och alla voro till den grad berusade, att de ej visste vad som egentligen var fråga om. Då pass­ade den knipslugne borgmästaren på att för en spottstyver köpa hela gården av den överfulle ägaren."

Enligt annan sagesman i Kållered så skulle Sagereds gård legat i potten vid ett kortspel på Flabäcks gästgivargård. Vinnaren skulle då också varit den ovan nämnde borgmästare Örtenholm.

Enligt Husförhörslängden i Kållered socken 1836-1846 står som ägare till Sagered under dessa år:

Cooperdikapten Johannes Löfgren
Slaktarmästare O Andersson i Göteborg
Herr borgmästare E Örtenholm (skriven i Kungsbacka)

Så tydligen har borgmästare Örtenholm ägt Sagereds gård, men om han inför­skaffat sig gården på något av ovannämnda sätt vet vi ej. Efter Örtenholm köptes gården av familjen Sandberg, ättlingar till denna familj äger ännu gården.

Även det vilda livet i Flabäck tog slut och gården bytte ägare någon gång efter sekelskiftet 1900.

Familjen Bernhard (1865-1943) och Karolina (1862 -1946) Johansson köpte går­den och flyttade dit. Bernhard var jordbrukare och snickare, och brukade gården. De hade 5-6 kor och en häst. Bernhard Johansson var född i Annestorp nr 1, Lindome och hustrun Karolina var född i Ale-Skövde, Älvsborgs län.Familjen, de fick åtta barn, bodde i det gamla gästgiveriet.

Sondottern Lisa Ekholm f 1927 minns ännu den stora salen i mitten av huset och farmoderns mörka kök. Utöver detta fanns det på södergaveln en kammare och ett par rum på husets andra gavel. Senare byggdes huset om och fick en övervåning som bl a hyrdes ut till sommar­gäster från Almedal, Göteborg.

Av de åtta barnen var de två yngsta födda i Lindome, medan de övriga var födda i Ale-Skövde.

John Wilhelm 1890-1938
Han blev en duktig fotograf och arbetade på Göteborgs-Posten.

Agnes Henrietta f 1892
Hon emigrerade till USA där hon arbetade som sekreterare. Senare gifte hon sig
med en svensk, och på äldre dagar återvände makarna till Sverige. "

Olga Cornelia f 1893
Emigrerade till USA och gifte sig med en norrman.

Hjalmar f 1895
Han arbetade på stationen i Kållered på 1920-talet och blev senare stations­mästare i Dingle.

Berta Linnea f 1897
Gifte sig med Ivar Sjöstedt.

Erik Daniel f 1899
Han bosatte sig i Lundby på Hisingen och drev fisk- och grönsaksaffärer på Hisingen och i södra Göteborg. Erik hade hundra hallonbuskar och ett trettiotal frukträd i Flabäck. Skörden såldes i hans affärer i Göteborg. Han odlade också blommor till försäljning i Göteborg.

Oskar Evald f 1902
Emigrerade till USA och gifte sig med Greta från Göteborg.

Arvid Samuel f 1905
Han övertog föräldrahemmet och öppnade en lampaffär i Flabäck.Arvid gifte sig med Astrid och tog namnet Sagsjö som familjenamn. Några av barnen köpte tomter i Flabäck och byggde stugor.
Sonen Erik Johansson bygger en stuga omkring 1935.
Lisa Ekholm, dotter till Erik Johansson, minns det fridfulla läget vid sluttningen till Sagsjön. Utsikten mot Sagsjön var mycket vacker.

År 1940 var hela familjen evakuerad från Lundby på Hisingen till Flabäck. Lisa Ekholm berättar att hon några månader gick i Sinntorpskolan i Lindome.

Många andra sommarstugor byggdes med tiden i sluttningen, det blev nästan en liten sommarstugeby.

Till midsommarfesterna i Flabäck kom många sommargäster. Många av sommar­gästerna som hyrde kom från Almedal och Getebergsäng i Göteborg. Det bodde så många sommargäster i Flabäck under 1950-talet, att det öpp­nades en sommarlanthandel där. Den drevs under några år av Ingvor och Arne Bergström, Ingvor var dotter till handlare Harald Hansson i Lindome.

Sagsjön med den lilla ön var en fin badsjö. För att komma ut till de bästa bad­platserna tog de ekan och rodde under järnvägsbron till andra sidan av järnvägs­banken. Ett av badställena kallades "Gropen". Där berät­tades det att en järnvägsvagn, som vält, skulle ligga på sjöbottnen. Vi lyckades dock aldrig dyka så djupt att det gick att se vagnen, berättar Lisa. Vid Kungsbackavägen låg också den gamla välvda stenbron över Flabäcken som mynnade ut i Sagsjön. Den hade byggts i samband med att vägen lagts ut på 1840-talet.

Idyllen tog slut på 1960-talet när motorvägen skulle fram. Gästgivargården revs omkring 1967-68 och bron försvann. De sista resterna försvann i samband med att motorvägen byggdes ut söderut på 1970-talet.

Idag domineras omgivningarna av bilar och vägar. En liten mur av vår trädgård till sommarstugan, berättar Lisa, kan man dock fortfarande skönja när man åker motorvägen söderut. Där växte det alltid gullris!

Riksdagsmannen Olof Lindbäck, Annestorp, Lindome får avsluta berättelsen om Flabäck. Olof Lindbäck levde mellan åren 1785 och 1860.

1821 flyttade han till Annestorp och drev där ett välskött jordbruk. För sin duglighet som jordbrukare erhöll han Lantbruksakademins medalj med inskrift: "Stundande skördar mödornas lön", och för trädgårdsplantering medaljen med inskrift: "Felices operum dies"(lyckliga arbetets dagar). Lindbäck valdes till riksdagsman 1833 och bevistade riksdagarna 1834-35 samt 1840-41.

Olof Lindbäck skrev ofta ner sina tankar till dikter. Dessa dikter gavs ut efter hans död.

Enligt Axel Möndell var de ej av större litterärt värde, men de var på sin tid myck­et populära. Axel Möndell skriver: " Olof Lindbäck och hans vänner tillbringade mången trevlig kväll på Flabäcks gästgivargård. På Oscarsdagen den 1 december 1850 skrev han i ett glatt säll­skap på Flabäck följande lilla dikt 'Sång uti ett sällskap på Flabäck' Dikten avslutas med följande strof:

Den förste Kung Oscar Till sanningens försvar Är landets far. Med hjältemodig själ Han vakar för vårt väl. Av trogna hjärtan Hell! Hell, Kung Oscar!

En annan dikt av Olof Lindbäck var enligt Axel Möndell tänkt att inristas på en sten, som skulle resas vid en av hans odlingar vid nya vägen, nära Flabäck. Ristningen blev dock ej av.

Jorden tacksam är Endast med besvär. Säd att så och bröd till föda Hafver odlarn för sin möda; Väl uppodlad mull Bättre är en gull.

Kanske var det väl att stenen inte blev uppsatt. Olof Lindbäck hade nog inte känt igen dagens Flabäck!

Källor:
Axel Möndell Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild
Kulturhistoriska Förlaget, Göteborg 1952
Thorsten Rehn Gamla halländska gästgiverier
Bokförlaget Settern 1989 Lindome Hembygdsgille Uppteckningar efter Alfred Jönsson u å
Intervju med Lisa Ekholm, född Johanson, Mölndal 2002
Samtal med Bengt Sagsjö, Flabäck 2002