Hårgalegenden finns i ett antal olika varianter. Mer om dessa kan du läsa i en småskrift utgiven av Hembygdsföreningen. Vill du fördjupa dig ytterligare, föreslår vi att du läser boken "Hårgadansen" av Victor Johnson utgiven på Infri förlag 1985.

Ur Hanebo – Jul 1949

HÅRGADANSEN

En sammanställning av olika variationer

av Victor Johnson

Invid Bergvikens strand reser sig den sägenomspunna Hårgåsen. Mörk och dyster, hemsk och avskräckande är den sägen, som är knuten vid dess skrovliga berghällar. Den berättar hur i forna tider ett offerställe låg däruppe på de flata stenhällarna. Många offerdjurs, ja kanske också trälars och krigsfångars blod påstås i forna tider ha runnit över offerstenarna och stenhällarna. Och i vild och yrande fart skall blotdansen ha gått där uppe på bergets krön.

Men detta är blott saga och sägen, som levat kvar bland generationer av släkten, och om dess ursprung vet man intet.

*

Så gick åren, blev till årtionden och sekler, Och på 1000-talet kom kristendomen – till Hälsingland främst genom Sancte Staffan – och genom den nya läran förändrades människors tänkesätt, seder och bruk. Men ändå fortlevde den urgamla sedvänjan med dans och dryckenskap i de ljumma, ljusa norr-ländska sommarkvällarna…

Och så en storböndagskväll samlades åter ungdom på en loge i byn Hårga, och där tråddes dansen som aldrig förut.

Den gamla byspelmannen spelade allt fortare och vildare, och snart hade alla glömt att det var helgdagskväll – och den, som de måste helga…

Men just som kyrkklockorna i Hanebo klockstapel ringde in helgdagskvällen, trädde en högrest, haltande man i vid kappa in genom dörren och erbjöd sig att spela. Hans mörka ansikte var kantigt och skarpt. Under de svarta ögonbrynen lyste ett par glödande ögon, och han hade spetsigt skägg.

Han spelade den ena låten efter den andra. Den ena skön och lockande, den andra vild och eggande, men mest yrande var dock en hambopolska, som ingen hade hört förut – och den förtrollade alla…

Den vilda takten ökade och den underlige spelmannen, som så oförmodat kommit till dem, spelade så att eldgnistor yrde kring den virvlande stråken.

Hela natten och ända till långt in på morgonen dansades det med alltjämt stigande vildhet. Bjälkarna i golvet knakade och sviktade, men ingen frågade efter det. De blott dansade – dansade… Ju längre natten led, ju vildare och ohyggligare blev låtarna från fiolen. Och när den underlige främlingen spelade, måste alla dansa – ingen kunde stå stilla. De var som förhäxade av hans musik.

_ _  _

Bing… bång… bing… bång…

Det var kyrkklockornas rena, malmfyllda toner, som ringde in sabbaten. Tonerna steg och föll, klingade ut genom luften – ut över grönskande kullar, mörka skogar och glittrande vatten i bäckar, tjärnar och sjöar.

Den enda som hörde kyrkklockornas kallande toner var en ung flicka, som halvt medvetslös kastade sig omkull på golvet… Förtvivlad såg hon på de dansande, och när hon lyfte sin trötta blick mot den underlige spelmannen, såg hon att en bockfot stack fram under hans kappa.

Hon ville ropa – ropa och varna de andra, men orden stockade sig i hennes hals…

Men i samma stund sprang spelmannen, som var djävulen själv, upp och ut genom dörren. Och efter honom följde hela skaran, förtrollad av hans musik. Endast den halvt medvetslösa flickan blev liggande kvar på loggolvet… oroligt kastande sig fram och åter.

Nu började en långdans…

Över ängar och moar, över stenar och stockar, genom vilda snår och susande skogar gick den vilda dansen – och den stannade inte förrän den var uppe på Hårgåsens topp – det gamla offerstället. Och där satte sig spelmannen i en tall och spelade.

Där uppe på berget blev det en dans, så som ingen förut varit med om – en långdans som tog alla med sig. Till och med den gamle giktbrutne byspelmannen sögs in bland de dansande ungdomarna. Det gick av sig själv att lära den nya dansen – hambopolskan.

Och allt vildare gick dansen… hårgalåten…

De unga dansade i början i yrande glädje. Men snart greps de av vansinne och dansade i rasande yrsel. Det gick inte att stanna för dem, hur gärna de än skulle vilja det. Det var som om de piskades in i en allt vildare yra. De dansade så att kläderna föll av kroppen och köttet lossnade från benen – och så var det endast skeletten, som skramlande hoppade omkring på stenhällen, tills de nötte en ring – som syns än idag… Och till slut var det endast några vitnade benknotor, som dansade omkring, tills också de föll ned och vittrade. Kropparna av de osaliga har nu stannat – men själarna sägas ännu irra omkring över stenhällarna i evig oro…

Och ännu – berättar sägnen – skall man i mörka lördagsnätter, ”när månen är svart och molntäcker himlen”, kunna se de osaliga andarna likt skuggor tråda sin eviga dans över offerhällarna.

__ __ __

Så berättar saga och sägen om den sista ”hednafesten” på Hårgåsen. Men ännu lever sägnen kvar bland folket i bygden. Och över den vilar något ovisst, som ingen kan förklara.

Den träder fram ur sagans dunkel som en hemsk och grym vålnad.

*

Sägnen om Hårgadansen och Hårgalåten är känd i hela vårt land och det har skrivits mycket om den. Många gissningar om dess ursprung har gjorts, men någon slutgiltig lösning kan man naturligtvis ej komma till. Någon grund kanske det kan finnas. Mera kan man inte säga. Det skulle föra allt för alltför långt att denna gång närmare granska sägnen. De äldsta uppteckningarna är inte mycket över hundra år, men den muntliga sägnen är mycket äldre.