Valhall – en ättestupa

Ättestupan har etsat sig in i svenskarnas minne så grundligt att alla vet betydelsen av den. Man menar att den var forntidens åldringsvård. Att människor, mer eller mindre frivilligt, kastade sig utför stupet för att inte vara en börda för de yngre. Men någon riktig bevisning på sanningshalten har inte forskarna kunnat presentera. Därför kan man avfärda påståendet som icke trovärdigt.

De vilda västgötabergen har emellertid under århundraden eggat människors fantasi till viljan att tro, och inom landskapet florerar uppfattningen att snart sagt varje bergsknalle med tillräcklig fallhöjd har varit en ättestupa.

Detta har sin upprinnelse i den isländska Gautreks saga. I denna omtalas en västgötsk ättestupa. Detta är den enda källa som använder ordet ättestupa och beskriver hur den användes. Översättaren Olof Verelius skapade ordet ättestupa när han översatte sagan till svenska på 1660-talet. Det isländska ordet ”aetternis stapni” betyder egentligen släktklippa, men översattes till ättestupa.

Ur sagan är följande hämtat: Kung Göte regerar över Västergötland. Där är stora skogar och svårt att komma fram. Vid en hjortjakt går kung Göte vilse. Efter att ha irrat omkring ett tag, barfota och kläderna i trasor, hör han en hund skälla. Han går åt det hållet och snart kommer han till en ensligt belägen gård som hette Gillingshammar.

Göte övernattar hos bondfolket och på natten kommer dottern Snotra till honom. Hon berättar om en hög klippa i närheten:

En klippa som vi kallar ättestupa. Hon är så hög och brant att ingen behåller livet som far därutför. Hon heter ättestupa därför att vi minskar vår släkt där, vi dödar våra föräldrar så att de utan sjukdom kan fara till Oden. Och vi behöver inte ha någon tyngd eller besvär med våra föräldrar.

I morgon ämnar far och mor skifta arvet emellan oss syskon och sedan ska föräldrarna, tillsammans med trälen, häva sig ut för ättestupan och fara till Valhal, Odens sal. Det var faderns ringa lön till trälen, att han bjöd honom följa med. Oden lär inte ta emot trälen med mindre han är i sällskap med honom.

Sagan berättar vidare att barnen ledde sina föräldrar upp på ättestupan. Och foro de glade och lustige till Odens.

Under natten på Gillingshammar gjorde kung Göte den fagra Snotra med barn. Det blev en son och barnafadern hade sagt till Snotra att hon skulle ge barnet namnet Gautrek.

En dag, när Gautrek var sju år gammal, råkade han skjuta en pil på morbroderns oxe varefter denne ruinerad och utfattig kastar sig utför ättestupan. Även de övriga i familjen tog sina liv, av olika löjliga orsaker genom att kasta sig utför klippan.

När familjen således är utplånad, förutom Snotra och Gautrek, uppsöker de kung Göte. Där blir de väl mottagna och Gautrek uppfostras vid faderns hov och så småningom efterträder han honom som kung i Västergötland.

Gautreks saga spred sig snabbt över landet och ifrågasattes knappast i början. Många sökte efter Gillingshammar och den livligt frekventerade ättestupan. Nutidens forskare är däremot mycket mera skeptiska till den historiska tillförlitligheten. Sagan nedtecknades på Island under 1200-talet eller senare och skildrar tiden före 950 efter muntliga berättelser.

Denna typ av sagor tillkom i första hand för att roa och berättades i stugornas kvällsmörker under medeltiden. Gautreks saga innehåller också många osannolika detaljer som gör att man inte kan anse den som sanningsenlig. I vilket fall som helst så har det blivit en präktig skröna av berättelsen.

Den plats som av många pekats ut som Gillings klippa i Gautreks saga är Tjursgraven i Vättlösa socken. Detta skedde redan några år efter översättning och publisering av sagan på 1660-talet. 1693 avbildade Dahlberg Tjursgraven i sin Suecia Antigua et Hodierna.

I en folklivsuppteckning om Tjursgraven från 1899 står följande: Där nere i Vättlösaskogarna i Tjursgraven, de kallar, var det en ättestupa förr, säger de, i hednatiden. När de sen kom fram till ättestupan, så kastade de ner en penning, något gammalt mynt vill säga, till Oden, för under bottnen i graven ska han sitta, och han ska vara utav guld. Om den då klingade, så fick de komma till Valhall, och då hävde de sig över nästan tvärt.

Häcklaklint vid Halleberg i Västra Tunhems socken har också utpekats och även avbildats av Dahlberg och uppmärksammad av Carl von Linné på hans resa genom Västergötland 1746. Henrik Dammberg beskriver 28 platser med starka traditioner om ättestupor i Västergötland. Två av dem har namnet Ättestupa och två har namnet Valhall (Kölingared och Stora Holsjön i Kinna)

Valhall vid Stora Hålsjön

Melander skriver i boken ”Marks och Bollebygds härader’’, 1913, på sidan 249 att ”Liagärdsberget, eller som det i dagligt tal kallas Valhall, är i sagan mycket omtalat, det säges äfven ha varit en ättestupa’’.

Jungner skriver i ”Gudinnan Frigg och Als härad’’, 1922 på sidan 311 att det ”finnes ett Valhall vid St Hulsjön i Kinna socken, Västergötland. En i sjön utskjutande bergknalle stupar här brant ned. Man har knappast anledning tro att namnet givits i sen tid av herrskapet på herrgården Eskilsered (muntligt meddelat av doc E Neuman)’’.

Götlind skriver i ”Valhall och ättestupa i västgötsk tradition’’, 1926, sid 77-78. ”I Hyssna socken i Marks härad, vid Stora Hålsjön, ligger enligt Melander - uppgifterna är kompletterade i brev till undertecknad - Liagårdsberget, eller som det i dagligt tal kallas, Valhall ... ... det sägs även ha varit en ättestupa’’.

Dammberg skriver i ”Västgötalitteratur’’, 1997: ”Denna plats pekas ut av Jungner i Gudinnan Frigg och Als härad från 1922. Där kallas berget Valhall och påstås ligga vid Stora Holsjön i Kinna. Johan Götlind kände till Liagärdesberget vid Stora Holsjön i Hyssna. Han trodde att det handlade om två helt olika traditioner’’.

Där namnet Valhall förekommer och när det uttalas med tjockt ”l”tyder även detta på att ordet är gammalt och har sitt ursprung i västgötskan. Utifrån kommande låneord uttalas i regel med tunnt ”l’’, som i till exempel Valfrid. (Götlind).

Valhallsberget i Kinna socken fyller flera av de krav som kan ställas för att bli betraktad som en genuint gammal plats utpekad av folkfantasin som en ättestupa. Till exempel uttalas namnet Valhall med tjockt ”l” och namnet är också inritat på kartor från 1800-talet. Jungners beskrivning ovan att ”... Valhall vid St Hulsjön i Kinna socken ... ... ... ligger på en i sjön utskjutande bergknalle som stupar brant ned’’, stämmer med Valhall på Kinnasidan och tyder på lokalkännedom.

Av detta kan man med fog påstå att det är berget Valhall vid Stora Holsjöns södra sida och Kinna socken, som åsyftas av de forskare som citerats ovan. De skriver alla om ett Valhall som ligger i Kinna socken. Endast August Melander pekar ut Liagärdesberget i Hyssna som ett Valhall vid Stora Holsjön. Detta påstående har inget stöd i vare sig kartmaterial eller litteratur utan torde därför röra sig om ett begränsat sentida omdöme.

Källor: Dammberg, Henrik: Västgötalitteratur, 1997, De västgötska ättestuporna ... Götlind, Johan: Valhall och ättestupa i västgötsk tradition 1926, sid 77-78. Ingår i Folkminnesstudier tillägnade Hilding Celander. Jungner, Hugo: Gudinnan Frigg och Als härad, 1922, sid 311. Melander, August: Marks och Bollebygds härader, 1913, sid 249.

Det händer mycket vid Stora Hålsjön.

–Vid Stora Hålsjön finns ett berg, Smeberget, och där fanns en smed som smidde där. De fick anmäla utanför att de ville ha liar och lägga pengar där. Det var fina liar. Man kunde stenhugga dem utan att det gjorde nåt, men man fick aldrig titta dem i eggen.

Detta och mycket annat kan du läsa om i Gunnar Ahlbergers bok ”Folkminnen från Mark II. Om sägner, folktro och folkvisor i 1800-talets Kinna” – Finns i bokhandeln.