Horla Elofsgården
Horla Elofsgård har haft en intressant historia. På 1600-talet var den prästgård 1630-1654 och från början på 1700-talet var den rusthållargård fram till 1811 då rytteriet förändrades till infanteri.
Dagmar Gillberg har i sina minnesanteckningar skrivit om Elofsgården och jag har bidragit med några uppgifter.
Dagmar:
Elofsgården har säkert för lång tid tillbaka varit den förnämsta gården i Horla by. En sägen förtäljer nämligen att denna gård en gång bebotts av en präst. Och denne bar namnet Elof. Gården skall sedan dess ha burit namnet efter denne. Men den har även ett andra namn. Som har suttit djupare i folks medvetande och är något nyare. Den benämnes ”Rösthôlt”. Det kommer sig av ”Rusthåll”. Rusthållen härstamma ju från Karl XI:s tid och hans förordning för landets ordnade försvar; Indelningsverket. Vissa gårdar befriades då ifrån skatt. De skulle istället ha Rusthåll, dvs. hålla och underhålla häst, soldat, kanske även ryttare och deras utrustning. Vidare skulle de lämna och underhålla ett torp med viss åkerjord till soldaten och dennes familj.
Utav detta förhållande blev denna gård i århundrade kallad ”Rösthôlt”. Detta var ju före skiftet. Då delades den till två. Den ena flyttades ut. Men fick även den behålla både gårdsnamn och tillnamn. Ägarna av de två gårdarna hette i min barndom: ”Anton på Rösthôlt” och ”Johannes på Rösthôlt”. Dessa gamla tillnamn visar nog nu en tendens att försvinna. Men det har dock visat sig seglivat. Indelningsverket har ju utbytts mot allmän värnplikt för länge sedan.
Anton på ”Rösthôlt” var född på den gård han ägde. Hans far hette Anders och hans mor Christina. Han hade flera syskon. De flesta reste dock till Amerika och stannade där. Även Anton reste dit och arbetade en del år. Där hittade han även sin blivande maka Potentia, ”Tensi” från Halland. De gifte sig i Amerika och de äldsta barnen föddes där. Vid sekelskiftet vände de dock tillbaka till Sverige och Elofsgården och bosatte sig där.
Den Elofsgårdsbebyggelse som Anton och hans syskon växte upp i var dock inte densamma som den som nu ses. Den låg på andra sidan vägen. Den nye bonden bebyggde efterhand med nya hus. Bostadshus sambyggd med bryggstuga (något som aldrig setts i byn varken förr eller senare), samt ladugård. Allt på en central och öppen plats. Den ligger dock nära den gamla bebyggelse som funnits.
Elofsgården, gammalt foto
Anton och Tensi hade många barn. Det blev sonen Gunnar som övertog fädernegården. Gunnar gifte sig med Maja Johansson från Elofsgård nr. två. De bor kvar i det gamla hemmet. Dottern Ingegerd är gift och bor i Hudene. En annan av sönerna, Paul, har byggt en egen villa på gårdens mark.
Gårdens ägor sträcka sig nedanför hus och tomt, ner mot Lillsjön och Storsjön. Där ligga bla.”Sjögareakra”. (Längre tillbaka hade de flesta åkrar namn. En del är ännu bevarade. Men ”Brölången” och ”Laesprängan” är borta, troligen öde. Men hade uttrycksfulla benämningar en gång).
En del mark och skog mot sjöarna användes till fritidsbyggnation i ganska stor utsträckning. Gårdens skog ligger i östlig riktning. Inom denna har legat flera torp. Till största delen äro de nu borta. Ett område ”Héer och Maer” hör även till gården. Dessa marker efter vägen mot Kärtared äro uppdelade till de flesta av byns gårdar
Dagmar Gillberg
Så långt Dagmar Gillberg.
Hon skriver i början om en sägen. En sägen skall ju betraktas som i viss mån trovärdig. Man brukar säga: ”bära syn för sägen.” Och här gör den det. Det är nämligen så att prästerna i Horla och Siene avled i Digerdöden i mitten på 1300-talet och det skulle dröja ända till 1630 innan det i Hools pastorat tillsattes en komminister för Horla församling.
Han hette Elavus Olavi Burman och var tydligen välbeställd, för han bosatte sig i Horla och inköpte då Horla Västergården, som gården då hette, för egen räkning och den innehade han till sin död 1654. Efter ägaren kom så gården att kallas för Herr Elofs gård, en beteckning som den med mindre förändringar bär än i dag.
I slutet på 1600-talet kom gården att ägas av en förmögen handelsman som hette Giöther Nilsson Scheding. Han var rusthållare och det var på hans tid, som gården fick namnet ”Rösthôlt”. Det var också han som byggde upp ryttartorpet Slätthult ”Ljunges”. Han var även ägare till en såg belägen vid Horla kvarn, fast på andra sidan ån. Enligt Horla sockens kyrkböcker LI :1 år 1700 har han gratis på sin såg skurit ”tildet” i Horla kyrka, på bägge sidor gången fram till koret, när den återuppbyggdes efter branden 1684.
Han var även den som oftast gav mest av frivilliga gåvor. Även året 1697 då det står i sockenpotocollet: ”De 2 öre silvermynt som socknemännen årligen pläga ingiva till kyrkan förmå de pro anno 1697 ej utgöra. Eftersom de arbetat på Klåckstapeln, framkört bräder och hållit byggmästaren med kost.”
Giöther gav likväl detta år 16 öre silvermynt.
Han hade dessutom en grav i kyrkan som framgår av 1733 års sockenprotokoll § 10.
”Talte socknemännen om Giöthers grav i Horla att hon är alltför grund, och att vattnet står däruti både höst och vår, som tillfogar kyrkan och dess saker stor skada. Måste alltså bemälde Giöther tillsägas att han till förekommande härutav alldeles skall hava igen sin grav”.
Det som var aktuellt 1733 är lika aktuellt i dag. Graven finns tydligen kvar någonstans i kyrkan, troligen i koret, för där kan vi se hur det fuktar och att rappningen flagnar på väggarna.
Det finns dock inget protokoll som nämner något köp av gravplats. Det går alltså inte att avgöra om det är komministern Herr Elof eller Giöther som föranstaltat om denna grav.
Om vi nu går lite längre fram i tiden så inträffade på Elofsgården någon gång på 1920-talet en intressant händelse vars rötter kan förläggas till 1600-talet,.
Gunnar som nu är död, och hans fru Maja, övertog som Dagmar redan nämnt, gården. Maja och Gunnars yngre broder, Paul Andersson, har berättat att Gunnar var sysselsatt med att gräva i trädgården, som ligger på samma plats som Herr Elof hade sin köksträdgård.
Han grävde då upp ett smycke i form av ett kors. Det var flätat av guldtråd, 5-10 cm långt och smyckat med fyra rödaktiga pärlor.
Prästerna var ofta föregångare i att bedriva jordbruk och trädgårdsskötsel och vi kan väl anta att komministern i Horla ville visa sina församlingsbor hur en riktig trädgård skulle se ut.
Prästerna på den tiden bar ofta smycken i en kedja om halsen och de hade formen av ett kors. Troligen har Herr Elof tappat bort sitt kors när han arbetade i trädgården.
Sådana här kors för präster och ett ännu finare för biskopar tillverkades i staden Limoges i Frankrike som på den tiden var ledande med stor tillverkning av kyrkliga föremål som exporterades över hela Europa. Med rimlig sannolikhet kan det antas att Herr Elof var ägare till ett kors därifrån.
Hur det var med den saken får vi aldrig veta.
Vi låter Paul berätta varför: ”Jag var inte så gammal när detta hände, så därför låg jag i samma sovrum som mina föräldrar och i samma rum hängde guldkorset på en spik under klockan. Jag tror att det var en söndag för jag dröjde kvar inne lite längre än de andra.
Då kom det in en storvuxen person och tog korset som hängde på väggen. Jag sade till honom att han inte fick röra korset. Men han sade: ‘håll käften snorpojke, jag har köpt det för 15 kronor av pojkarna som är här utanför.”
Det vackra korset har varit försvunnet sedan dess.
Artur Rydsmo