Om forna tiders skogar
”Skogen är fattigmans tröja.” ”Den som lyssnar till skogens sus, som liten slarv, får ett annat arv, än den som föds vid en gata.”
Som liten slarver fick jag följa med min farfar på hans vandringar i skogen. Han var då en gammal man över 80 år, men hade tidigare varit skogvaktare för den herrgårds skogar, av vilken han arrenderade dess skogvaktartorp bestående av 3 tunnland, som förstärkning till sitt ägande hemman om 4 tunnland, tillsammans födande 3 mjölkkor och lite smådjur. Dragdjur lånades av mer besuttna bönder och arbetades av med 1 dagsverke för 2 hästdagsverke. Han var ju ingen utbildad skogvaktare, hans uppgift var bara att se efter tjuvjägare och vedtjuvar. Men det var inte lätt, vedtjuvarna på den tiden hade med sig kimrök och vatten, som de hällde över stubben, så den åtminstone inte lyste på långt håll.
Sen till skogen.
Vi har ju alltid fått lära oss att det på 1800 talet ja även tidigare var skogsbrist i Sverige och att det var först efter omfattande sådd och plantering på ljungmarkerna under ovannämnda sekel, som Sverige blev ett skogsland igen. Men var det så, är det sant? Ja till en del, men som alltid är nyanserna många.
När jag under kvällarna i min forskarkammare tragglat mej genom de senaste 400 årens protokoll från flera Härader. Då har jag funnit att visst fanns det skog, men den var sällan tillgänglig för bonden, om den inte var hans egen instenade skog och det var den oftast inte. Skogar skiftades sällan förrän efter 1850. Skogen var skiftad mellan socknar och mellan byarna om det fanns mer än en i socknen. Adelns sätesgårdar och i en del fall även kyrkans och andra ensamliggande gårdar kunde ha egen skog.
Denna tavla är målad av Ivar Arosenius 1907 visar hur "skogen" kunde se ut på många platser i våra trakter.
Problemet var att många byar ägdes av adeln eller kronan, ibland bara en eller några gårdar i byn, men de hävdade ofta sin rätt till skog och virkesfångst lång ut över vad deras gårdsinnehav gav dem rätt till. Bönderna tvingades gå till tingsrätten när dom behövde virke till husens underhåll, eftersom många var åbor (arrendatorer) och inte ägde egen skog. I äldre tider byggde man av ek och inte bara det utan man bilade bort splinten och använde bara kärnveden. När eken blev kronans egendom fick man nöja sig med furu, men även då högg man bort splinten och byggde av kärnvirke, som var naturligt impregnerat. Man föredrog dock att använda ek till syllvirke (bottenvarvet), som man efter ansökan hos häradsrätten kunde få sig anvisat och skulle av skogvaktare utsynas. Därför kan man i 1700-talets början i häradsrätternas protokoll se långa listor på de som fått tillstånd att få virke till hus, broars och kyrkors underhåll
Stora arealer skog ställdes också till städernas förfogande. Så skänkte t. ex. drottning Kristina skogen mellan Göteborgsvägen och Mjörn till de som hade fastigheter inom ringgatorna i Alingsås.
En lindring i de stränga reglerna kom efter att allmogen klagat, genom Kungl. Majts. Nådiga resolution av den 17 augusti 1762.
”På begäran varder Olof Nilsson Stora Flöttorp tillåten, att hugga bort en, tätt vid dess stugvägg stående ek varigenom stugtaket ogörligen tager skada, varandes denna ek till ingenting annat än vedbrand duglig.”
Så kom vi in på detta med ved.
Redan 1714 klagade åboerna i Hoberg, Hjultorp och Fagrabo byar i Kullings Skövde över sin bränslebrist och begärde att de skulle få tillhandla sig ved. Vilket tingsrätten fann skäligt och det ”bör Horla, Hols och Bälinge socknemän årligen låta dem få något bränsle av toppar och grenar, som de inte själva behöver mot en skälig och billig avgift till deras kyrkor,” här fanns någon skog. Men de fick inte i framtiden hävda rätt till någon del i nämnda sockenskogar. Därför hände det sig 1728 att Olof Helgesson i Hoberg gav 8 öre till Horla K:a och 1733 troligen samme Olof i Korsgården betalade 1 ½ öre för ett vedlass och övrige Skövde sockenbor 13 öre för skogshygge.
Men visst misshandlades skogen, mest genom svedjebränder som man tappade kontrollen över. Som skedde den 24 april 1718 då en vådeld kommit lös på skogstrakten Skallen kallad (Skallafluget?) i Hols socken, varöver till sommartinget samtliga i Horla och Hols socknar var kallade. Vid branden hade 22 ekar blivit uppbrända medan 6 var svedda men bedömdes kunna klara sig. Dessutom 200 furor av stavers storlek (gärdsgårdsvirke) blivit uppbrände. Då ingen skyldig funnits eller utpekats, trots rättens alla försök därtill, dömdes hela Kullings härad skyldigt enligt förordningen av den 28 juli 1696 att böta som för våda. Halvparten av vanlig bot á 4 Rdr och 16 öre smt. för varje ek som gör tillsammans 99 Rdr. Bör ock Häradet betala den brända furuskogen uppskattad till 2 lass staver med 2 Dlr Smt., samt att plantera ett ungt Eketräd för vart och ett som avbränt är och hålla om dem vård till dess de undan boskapsbetet vuxne äro.
Vid full bot då någon fällts för olaga huggning av ek, var han skyldig plantera 2 ekar och freda dem tills de blev så stora att inte hästar, kor och får, som gick på skogen skadade dem, d.v.s. minst 20 år. Härför anlade byarna s.k. planterhagar, vilket var lättare än att skydda varje enskilt träd. För man visste ju att man skulle stjäla mer ekvirke, så det var lika bra att vara beredd. Men skyldigheten att plantera nya ekar gällde även de, som till husens underhåll fått sådana utsynade och då gällde det ändå uteslutande torrträd. Om detta gällde även de fyra torra ekar, som skulle användas till takspån på Horla kyrka och hämtas på egna socknens skog, vet jag inte men inget undantag är angivet. Bevillningen skedde vid hösttinget 1682
Så hände 1687 ”angående några små svedjor, av ganska ringa värde, som Maryds, Källeryds, Lyngnareds, Tillfällans och Vrånas åboer hugget på sin Tå (byallmänning) och intygades, att därigenom ingen växtlig skog skadats. Varför de för denna gången skonades från böter.”
Även bönderna emellan uppstod konkurrens om skogens håvor. Därför fridlyste åborna i Horla by, Kållsered, Övratorp och Melltorp, sin del i sockenskogen med ett vite på 5 Dlr. Smt. för den, som utan lov därå gjorde skada. I synnerhet för Kärtareds och Länsmansryets åbors åverkan, året var 1705.
Elofsgårdens såg
Skog fanns, för 1689 åtalade kronans länsman, Lars Dahlbeck, som från sin nya såg vid Elofsgården i Horla, ”utur Häradet försålt 40 tolfter bräder till Ryttmästaren Välborne Abraham Rehnstjärna.” Vilket Dahlbeck inte förnekade men sade att köparen lovat hålla honom skadelös, alldenstund han hade tillstånd att så mycket bräder utföra. Ryttmästaren var inte själv närvarande, men rätten uppvisade en attest underskriven av Hans Nåde Landshövdingen, vari Rehnstjärna hade beviljats, att vid Källafors såg köpa och ur häradet föra 40 tolfter brädor. Att han nu köpt dem av Befallningsman Dahlbeck i stället, lämnade rätten utan annan åtgärd än att förklara tillståndet som sådant vara utnyttjat. Det framkom också att Dahlbeck sågat så många blåckar åt sina grannar, att det utgjorde hälften av vad han hade tillstånd att såga. Det var alltså kvoterat hur mycket man fick såga, liksom hur mycket säd som fick malas vid de olika kvarnarna i häradet, någon fri konkurrens var det inte fråga om.
80 årig skog i våra dagar. Foto Artur Rydsmo
Det fanns ju även på den tiden föregångsmän, som hade tid och ekonomisk möjlighet att odla skog. Vilket framkom vid en syn över skördeskadorna på grund av torkan 1726 varvid avkortning av lön och betalningsavgift av kronoräntor för 1726 beviljades. Då hade synemännen också besiktigat reparationen på Ryttmästarbostället Mängsholm, som Välborne Hr. Mårten Blommensköld gjort efter den senaste ordinarie husesynen. Reparationen hade kostat 73 Dlr Smt och var långt över vad han ansågs skyldig göra. Hr. Överstelöjtnanten förevisade då ett område med 600 uppkvistade unga ekar.
Var det grunden till det nu fredade ekbeståndet vid Mängsholm?
Mycket virke gick ju också åt att uppbygga städer och byar efter vådeldar och krigshärjning. Sedan kom byggandet av alla soldattorp och ryttarboställen. Bönderna klagade naturligtvis och mente att de hade inget virke härtill, varför utsyning på närmsta kronopark måste beviljas. Men det hjälpte ändå inte. Därför inkallades åtskilliga Rotebönder till 1735 års vinterting, att förhöras om orsakerna till varför soldatboställena sedan 1724 trots många påstötningar inte blivit fullbordade. Men bönderna sade sig inte kunnat göra detta eftersom det i flera år inte varit någon tjänlig vinter för skogskörslor. Därtill menade dom att de, undantagandes Hemsjö och Ödenäsborna, varandes boende på en skoglös ort och har 3-4 mil till Häradsallmänningen. Dessutom är somliga torp så pass goda, att soldaterna därmed kan sig någorlunda hjälpa tills nya blivit byggda. Men länsmannen krävde ett vite på 40 Dlr för den av Rotebönderna, som om transport-möjligheterna det tillåter, ännu nästkommande vårdag inte har uppbyggt sitt soldattorp, med man och laduhus. Vilket skulle kungöras från predikstolarna i Häradet, som vederbörande till lydig och gagnelig efterrättelse länder.
Johan Almqvist Artur Rydsmo