Korv-Emma – redo när magen kurrade

Ingen tycks veta vad Korv-Emma egentligen hette och var hon bodde. Kontakt med olika myndigheter har inte givit något napp. Återstår således personliga minnen. När korvkiosken kom till Lillan är höljt i dunkel, men efter att Essinge bio öppnat uppstod ett kundunderlag till korvförsäljning på ön. Kiosken var först placerad snett över gatan med kort avstånd från biografen, framför änden på Essinge Brogata 2. Nära fanns även en Pressbyråkiosk, vars kunder också kunde tänkas bli småhungriga. Pressbyrån vid denna tid hade långt kvar till att vara någon form av matställe. Korv-Emma startade troligen sin verksamhet någon gång på 1940-talet då redan Marianne Tjärnberg minns sitt 1940-tal med ”en korvtant” på denna plats. (Se kapitlet Bland rackarbarns minnen i vår bok Lilla Essingen - från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad.)

Korv-Emma inne på sin arbetsplats på Lillan.
– Foto: Claes Gustavson

Korv-Emma stod alltid iförd sin arbetsrock och mössa, redo att möta alla hyggliga Essingebor, men också traktens busiga ungar. Där sålde hon sina goda korvar av märket Nestor, med bröd eller bara i papper. Korven kom från Nestor Carlssons Charkuterifabrik i Solna och var välkända för sin rökning av korvarna som gav dem en mycket god smak. Kiosken var försedd med hjul och kunde vid längre uppehåll i affärsverksamheten rullas bort till en mer ”skyddad” parkeringsplats. ”Korv-Emma hade ett avtal med vicevärden”, berättade Krister Svahn som bodde i Essinge Brogata 6, ”och kunde ”långtidsparkera” sin korvkiosk på baksidan av huset.”

Rolf Brate minns Korv-Emma: ”När jag var liten var brofästet i början på Essinge Brogata en samlingsplats för öns ungdomar. För där fanns Pressbyråkiosken – och där fanns Korv-Emma. Vad Emma hette i efternamn och var hon bodde vet jag inte. Men varje dag framemot kvällen kom hon cyklandes från Fredhällshållet för att öppna sin lilla korvkiosk. Hon hämtade vatten i någon av de närbelägna restaurangerna (troligen ölfiket bakom kiosken) – för rinnande vatten fanns inte i kiosken. Sedan satte hon igång tillagningen av de första korvarna och öppnade kiosken. Hon var ju faktiskt en riktigt ”go gumma”. Men ungarna på ön gillade givetvis att retas med henne. Bland annat genom att banka på kiosken på baksidan. Då kom Emma ut och skällde. Vad hon nog inte förstod var att ju mer hon skällde desto roligare tyckte ungarna att det var. De flesta busstreck hon utsattes för var ju rätt harmlösa. Innerst inne tyckte nog alla rätt bra om henne och det var ömsesidigt. Hon verkade ha ett gott öga till mig, jag fick nämligen ibland vara med henne inne i kiosken. Jag var nog inte helt ensam om detta men kan idag inte erinra mig någon annan som hade denna ynnest. Och det var ju inte så populärt bland alla andra som vackert fick låta sig servas från utsidan. Ett annat minne jag har från Emma är att hon hade förbaskat goda korvar."

Claes Gustavson minns: ”Som representant för traktens busiga ungar på 1960-talet så antar jag att det jag nu berättar är preskriberat. Om jag börjar med utgångspunkt från kiosken vid brofästet som var det en kiosk på hjul. Jag minns historien om då de äldre grabbarna vid ett tillfälle på något sätt lyckades rulla ner hela kiosken till Luxparken, inte det mest genomtänkta buset precis. Vidare kunde Emma mötas av diverse, jag vill inte kalla det vandalisering, men lite bisarra upptåg, kiosken hade på utsidan en rostfri hylla och där placerades vid ett tillfälle ett avhugget hönshuvud innan Emma kom för att öppna kiosken. När hon sedan flyttade upp till Essinge Brogata och fick en fast kiosk så fick åtminstone kiosken stå ifred. Här kunde det dock förekomma att någon förslagen yngling ryckte åt sig ketchup/senapsflaskorna och sprutade in detta genom kiosköppningen. Nu var ju Emma en underbart tålmodig och social person som alltid var på ett glatt humör. Vi grabbar och tjejer hade kiosken som den självklara träffpunkten på kvällarna eftersom Emma var en rolig person att prata med och buset var inte så illa menat som det låter. När pengarna tröt kunde man köpa ett korvbröd med senap och ketchup, en så kallad ”luffare”. 

En bit in på 1960-talet försvann således både korvkiosken och Pressbyrån från platsen nära Lilla Essingebron på grund av bygget av Essingeleden. Emma flyttade till krönet högst upp på Essinge Brogata med sin kiosk och där blev hon i några år. Sedan var det Storans tur där kiosken stod på Essingetorget under flera år. "Så småningom flyttade Emma till Marieberg och platsen som låg utanför Svenska Dagbladet på Rålambsvägen, där jag besökte henne några gånger i mer vuxen ålder. Tyvärr har jag inget årtal på när hon där slutade med sin kiosk. Av en slump så hittade jag ett foto som jag tagit av Emma,  man ser ju på bilden vilken glad och kärleksfull människa hon var”, slutar Claes Gustavson.
Med "Jag tackar Eder" avslutade Emma alla köp minns en nöjd kund.

Korv-Emmas sista kiosk är av större format. Bra läge intill tidningshusen i Marieberg. Här tidigt 1970-tal.  Korv med bröd 2 kr. - Foto: Uffe Bengtsson

Läs mer om öns populära kvinnor Korv-Emma och om Mulle - en mycket omtyckt "parktant" i vår välfyllda bok om Lilla Essingens historia! - Lilla Essingen från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad. 
Finns att köpa hos ICA Essingen, Lilla Mamsens bageri (bägge på Lilla Essingen) och Salongs Kassar (på Stora Essingen) eller maila/e-posta till: [email protected]
Kul, spännande och informativ läsning!