Hembygdsföreningen 40-år
Under 40 års tid har hembygdsföreningen i Djursdala arbetat för att
ta till vara bygdens unika natur och historia. Det är naturligt att vid ett
sådant här jubileum blicka tillbaka på hur verksamheten vuxit fram. Det är också
naturligt att efter ett sekelskifte som vi precis passerat fundera över tidens
gång och historien i vår bygd.
Mycket har förändrats sedan den 20 april 1960 då Djursdala hembygdsförening bildades vid ett sammanträde hos Hans Karlsson i Hallersrum. Man kan undra om den första styrelsen med Hans Karlsson, Gunnar Karlsson, Märta Johansson, Erik Karlsson, Rut Andersson, Arvid Strömkvist och Håkan Samuelson kunde förutse betydelsen av deras initiativ? Kunde de förutse bygdens snabba förändring med utslagningen av småbönderna och utvecklingen till ett mer utpräglat arbetarsamhälle? Visste de att ovärderlig kunskap om vår bygds historia var på väg att gå förlorad? Troligen inte men med sitt initiativ har de skapat nya traditioner och ökat kunskapen om vår hembygd.

Hembygdsgården och majbålet
Vid 25 årsjubileet skrev Håkan Samuelson en historik över föreningens uppkomst och verksamhet. Nu 15 år senare kan det vara på sin plats med en liten repetition och komplettering med vad som hänt sedan dess. Sommaren 1969 invigdes hembygdsgården på änglamarken Lindstorps kulle. Den vackra mangårdsbyggnaden från början av 1700-talet skänktes av familjen Edvin Dahlman i Ägölshult och idag är den fylld med möbler och bruksföremål från de senaste seklerna.
Hembygdsföreningens verksamhet har successivt vuxit fram och med tiden har det införts traditioner som vi idag ser som självklara högtider i Djursdala. Ända sedan bildandet har majbålen brunnit på Lindstorps kulle på Valborgsmässo-afton med några få undantag. Det blev inställt på grund av torka 1974 och 1993. Men värst var det nog ändå 1985 då elden inte kunde tändas på grund av ett 25-30 cm tjockt snötäcke som klädde kullen i vinterskrud. Först efter elva dagars väntan hade snön givit med sig och man kunde hälsa våren välkommen med ett efterlängtat majbål.

Byggen och restaureringar
Sedan 1985 har hembygdsföreningen fortsatt sitt idoga arbete med att slå vakt om den vackra naturen och historien i Djursdala. Gärdsgårdarna runt hembygdsgården har successivt hägnats hot för hot och skapat en vacker inramning åt änglamarken på Lindstorps kulle. En friluftsscen byggdes efter många turer i byggnadsnämnden 1990. Det första spadtaget togs den 24 april och i samband med 30-årsjubileet på Hembygdens Dag den 7 juli kunde scenen tas i besittning. Flera andra projekt har genomförts med hjälp från AMS, ALU och föreningens eldsjälar. Linbastun intill Klocketorp har renoverats, nytt tegel har lagts på boden vid hembygdsgården, kvarndammen i Vassbäck har restaurerats och en kolarkoja vid Solaren har ställts i ordning. Kulturlämningar som tjärdalen, Stenriket och Drakerör i Björksnäs samt Fornbyn i Ungstorp har också kunnat iordningställas med hjälp av ALU-projekt. Sponsorpengar gjorde det möjligt att uppföra en informationstavla vid Sundstugubacken 1998.

Festligheter och priser
Det har anordnats Hembygdens Dag, Valborgsmässofirande, frilufts-gudstjänster, berättarkvällar, bygdevandringar och Ängens Dag. Föreningen har svarat för en bygdeutställning i Astrid Lindgrens Värld och hembygdsgården har varit spelplats för Mobergs pjäs ”Främling lånar hus” i TV-regi av Rune Formare. Även vid inspelningen av Änkeman Jarl, som genomfördes till stor del i Kråketorp, var en del av hembygdsföreingens medlemmar inblandade.
Sedan 1992 utdelas årligen ett hembygdspris och mottagarna har varit: syskonen Hansson Åsen, Jan-Ingvar Andersson, Helge Junhammar Torsten Ungsäter, Folke Milton, Werner Anderssons Trävaru AB samt Irma och Arne Roos. Som ni ser är Djursdala hembygdsförening en livaktig 40-åring, full av entusiasm och framåtanda. För närvarande med 331 medlemmar, jobbar förening vidare för att slå vakt om vår bedövande vackra hembygd.
När gamle kantorn Paul Nilsson skulle på en skolresa med barnen så tog han ut dem på kyrkbacken och sa: ”Se er omkring barn, se ut över dalen och ner över Juttern, titta ordentligt för det här är det vackraste ni kommer få uppleva idag”.
Se er omkring Djursdalabor och njut av den unika skönheten i vår hembygd.

Människorna skapar historien
Mycket har förändrats under de 40 år som hembygdsföreningen funnits och vi har säkert alla minnen från en tid då Djursdala och människorna som bodde här levde efter helt andra förutsättningar. När jag började cykla till skolan för 25 år sedan var det grusväg hela vägen och nästan varje dag gjorde jag en avstickare till Gustas lanthandel för att köpa femöreskola. Ibland stannade jag också till hos bröderna Ture och Ragnar i Hallersrum. Vintertid hängde sockorna på tork över vedspisen i deras lilla kök. En doft av svett och ylle blandades med aromen från det obligatoriska kokkaffet. Ofta satt de vid bordet och drack sitt kaffe samtidigt som de avhandlade veckans stryktips. Fram på vårkanten kunde det hända att Ture plockade ner fiolen från väggen och drog av en låt för att hälsa värmen och solen välkommen åter. Det lät inget vidare om jag ska vara riktigt ärlig.

Idag är lanthandeln och bröderna en del av bygdens historia som lätt skulle kunna falla i glömska. Där spelar hembygdsföreningen en viktig roll och genom sina torpinventeringar, berättarkvällar och bygdevandringar har många livsöden
bevarats som annars skulle ha gått förlorade. Här följer några utvalda livsöden
och händelser som kastar lite ljus över vår bygds historia.

Jwrsdal-Djursdala
Första gången vår hembygd omnämns i ett officiellt dokument stavas den Jwrsdal. Det är i ett gåvobrev från 1398 i vilket Harald Stubbe ger bort herrgården i byn till sin hustru i morgongåva. År 1422 benämns församlingen Jursdal och under 1700-talet skriver man Juttersdala. Sannolikt hänger det samman med namnet på sjön Juter/Juttern som i sin tur kan betyda djup sjö.
Om det inte vore för en klåfingrig präst skulle vi fortfarande stava med J idag. I slutet på 1700-talet försökte en ämbetsman under Gustav III beskriva Sevede, Tuna och Aspalands härad. Där skriver han om en halvö som ligger i området mellan vattnen Krön, Juttern och Stångån. Antingen hade han mycket brännvin till sitt förfogande som statsman eller så hade han livlig fantasi. För denna halvö menar han i gången tid skulle ha varit kungens djurgård. Den klåfingrige prästen Natanael Rosinius, som var verksam i Djursdala mellan 1784-1801, lockades av tanken och ändrade stavningen till Dj. Men gemene man var svårflörtad och ända fram till år 1900 var Jursdala en vanlig stavning.

Kyrkan på kulle
Historien om kyrkan är dramatisk och i kyrkorummet finns spår från tider då vårt land inte var så fredat som nu. Altarskåpet är kyrkans främsta klenod. Det anses vara ett tyskt arbete från slutet av 1400-talet. Hur det hamnat i vår bygd är det ingen som riktigt vet men det kan vara ett krigsbyte.
Sedan medeltiden har Djursdalaborna kunnat blicka upp mot kyrkan på kullen. Någon gång i maj 1691 fick de se en skrämmande syn. Den gamla träkyrkan stod i lågor. Någon hade slarvat med elden och hela byggnaden brann ner till grunden. Det var en orolig tid och många såg nog branden som ett järtecken och förutspådde krig och elände.
En ny kyrka började raskt byggas nionde maj 1692 och den invigdes redan samma år 30 november av prosten Johan Phoenix från Vimmerby.
Olyckskorparna fick rätt och kriget blossade upp igen. Karl XII drog ut för att bekämpa den ryska björnen. Ryttmästare Erick Gyllenbreder samt Löjtnant Axel Adam Göös och hans två söner lämnade sina herrgårdar i Djursdala för att följa kungen ut i det ödesdigra kriget. Alla dog 1704 och till deras minne hänger begravningsvapnen på läktarbarriären i kyrkan.
I skuggan av det ryska kriget utfördes de vackra målningarna på väggar och tak under 1707-08 av två mästare från Eksjö, Petter Wadsten och Zackarias Hake.
I modern tid har kyrkan genom gått en grundlig renovering 1939. Då hittade man, under två andra golv, de kluvna och bilade stockarna som bildar korgolv idag. Efter det har bland annat elvärme och elektrisk belysning satts in, målningarna har konserverats och bänkinredningen fått nya färger som stämmer bättre med ursprunget.
Nu står kyrkan där, som ett utropstecken på kullen, och låt oss hoppas att den får göra det i många generationer än. I samma fina skick som nu och utan några nya bränder, krigsbyten eller minnesmärken över stupade.

Nödår och emigration
Efter pesten 1349, då enligt sägen endast en kvinna överlevde farsotens framfart i bygden, är nog emigrationen till Amerika den händelse som påverkat befolkningen i socknen mest. Startskottet gick 1848 när Karl-Peter Petersson packade bohag, fru och fem barn på, får man förmoda, oxdragna kärror för att ge sig av från Ägorna för att söka lyckan i Amerika. De var de första från Djursdala i flodvågen över Atlanten.
Året därpå åkte Peter Svensson i Millingsborg med sin familj tillsammans med 29 andra Djursdalabor. Han reste till staten Iowa och i emigrationens tidiga skede följde de flesta från vår bygd i hans fotspår. För att senare spridas över USA. Nödåren 1865-1867 satte fart på emigrationen från Sverige. Men från Djursdala åkte flest under 1888 då 56 personer gav sig av. Emigrationen åderlät befolkningen i hela landet och vid sekelskiftet räknar man med att var femte svensk bodde i Amerika.
Totalt fick 914 Djursdalabor flyttbetyg för att åka till USA.
Under 1920-talet avtog flodvågen och blev till en rännil. Joachim Zeilon från Fallemo 84 år, och Karl Karlsson från Perstorp reste 1927. Året därefter emigrerade Helge Karlsson från Gransebo och han blev den siste utvandraren från Djursdala.
Mycket av detta kan du läsa i Carl Johan Hoflunds självbiografi, som sammanställts av Djursdalasonen Bertil Karlsson.

Ljuset i dalen
Nykterhetsrörelsen Ljuset i dalen tog sin början i slutet på 1890-talet i Djursdala. En av de drivande var skräddaren JA Bergsten. År 1900 påbörjades bygget av Tempelhuset i ett grustag som var samfälld mark för Djursdala by. Bakom initiativet stod både nykterister och missionsvänner.

Med tiden växte deras verksamheter samman. Nykteristerna blev missionsvänner och 1905 bytte man namn till Missionshuset. Antalet medlemmar har under åren legat mellan 40-80 personer. Störst tillväxt upplevde församlingen under trettiotalet då Andreas Andersson (senare Tengel) drog fram i bygden. Det var också under den perioden som Lilly Gustavsson lämnade församlingen för att missionera i Sydafrika. Hon åkte 1935 och kom tillbaka till sin hembygd igen först tio år senare. Andra världskriget kom emellan.

Lilly var nyutexaminerad sjuksköterska när hon åkte och hon ville starta en liten
mottagning i Shongwe som platsen hette dit hon skickades av missionssällskapet Helgelse Förbundet. Tusen kronor samlades in av församlingen i Djursdala för att bilda grundplåt till hennes mottagning. Pengarna sändes till HFs styrelse för vidare befordran till Sydafrika. Men där tog det stopp. Pengarna skulle användas till predikan och inget annat ansåg ledningen i HF. Men de fick ge med sig efter ett besök av tre församlingsmedlemmar från Djursdala.
Lilly Gustavsson satte igång sin sjukmottagning för de ett tusen kronorna och idag har den verksamhet som hon startade vuxit och blivit ett stort regionsjukhus i Sydafrika.
Missionshuset bytte namn till Betel vid ombyggnationen 1971. Idag bedriver Betel gudstjänstverksamhet och ett omfattande ungdomsarbete. På somrarna flyttar församlingen ut verksamheten till Kröngården.

Många bollar i DSK-luften
Djursdala sportklubb förknippar vi väl idag mest med fotboll och sommardanser. Men under klubbens historia har många andra sporter engagerat idrottsfolket i bygden. Otaliga mil har sprungits i terrängen eller svettats igenom på skidor. Det har varit kamp och ädel tävlan i den lilla klubbens format.
Djursdala sportklubb bildades i slutet av februari 1942, mitt under brinnande världskrig. Några ungdomar hade med kantorn och skolläraren Paul Nilssons goda minne fått låna en sal i dåvarande Kyrkskolan och där lades grunden till dagens DSK. En styrelse valdes och Folke Milton utsågs till ordförande.
Under det första året skrevs 31 medlemmar in i klubben och den ekonomiska behållningen uppgick till 8 kronor och 17 öre. Den första tävlingen, på skidor, hölls bara 14 dagar efter det att klubben grundades. De första organiserade fotbollsmatcherna spelades 1943 och året därpå fick klubben tag på en fotbollsplan vid Källtorp. Där höll man till tills Dalavallens föregångare blev klar 1947.
Bandy var en stor sport i klubbens tidiga historia. Första matchen spelades 1944 och även om resultatet blev 0-12 mot grannen Södra Vi så lät man sig inte nedslås. En bandybana byggdes 1960 i Hallersrum men intresset dog ut och idag används planen endast till fotbollsträningar. Klubben har genom åren även stått för orienteringar, skidor, terränglöpning, bordtennis och alpin skidåkning med backe i Högalund. Från och med 1950 har DSK också arrangerat festverksamhet vid festplatsen i Högerum. DSK:s damklubb bildades 1957 och fortfarande finns några medlemmar kvar från den första konstellationen. Även en nyare damklubb finns inom DSK.
Klubbens största fotbollsframgångar är tre år i div 4. Idag spelar förstalaget i div 5 och andralaget i div 7. Ett 30-tal ungdomar engageras av fotbollen på pojk- och flicksidan. Medlemsantalet uppgår till cirka 275. Klubben har under sin snart 60-åriga historia bara haft tre ordföranden: Folke Milton 1942-1967, Arne Roos 1967-1994 och Sven Karlsson 1994-.

Andra föreningar
Det har givetvis funnits många fler föreningar och sammanslutningar under det senaste seklet i Djursdala. Allt från scoutkår och syföreningar till fiskevårdsföreningar och jaktlag finns.
Även de olika politiska partierna har varit flitiga, inte minst när Djursdala var egen kommun. Men här är utrymmet begränsat och jag har försökt ta med de med längst och bredast historia.

100 år i siffror
Djursdala har på 100 år gått från en utpräglad jordbruksbygd till ett samhälle för entreprenörer och industriarbetare. Naturresurserna: skogen, jorden och sjön spelar fortfarande en viktig roll för mångas liv och försörjning men idag är de också värdefulla tillgångar för rekreation och avkoppling. Det är en stor rikedom att kunna ro ut på Juttern en klar julikväll och kasta ut den rödvita wobblern för att försöka locka storgösen till hugg. Det brukar i och för sig aldrig lyckas men det är också en del av tjusningen.
Tydligast ser man kanske bygdens förändring i statistiken. Här följer en
sammanställning av siffror som Jan-Ingvar Andersson tagit fram.

Bondgårdar
I början av 1900-talet fanns i socken cirka 90 bondgårdar med, får vi anta, aktiva brukare på de flesta. År 2000 har vi aktiva brukare på 18 av dessa gårdar, men övriga gårdars marker är till största delen fortfarande brukade genom sammanslagning eller sidoarrenden.
Merparten av husen är bebodda.

Torp
Mantalslängden över torp från 1901 upptar 105 bebodda hus. År 2000 är 21 av dess bebodda året runt, 32 används som fritidshus, 5 är obebodda och 47 är rivna.
Hembygdsföreningens inventering över tidigare bebyggelse visar också att ytterligare 75 st torp eller gårdar, vilka ej är bebodda eller rivna redan 1901. Cirka 120 hus är markerade med kopparskyltar på platsen och inritade på kartor. Under 1900-talet har 70 stycken bostadshus byggts samt 4 hyreshus med 14 lägenheter.

Sågverk
Skogen och sågverken har tillhört huvudnäringarna i bygden under det gågna seklet. Sågverken har funnits på minst 14 olika platser. Idag finns Wernerträ AB, syskonen Hansson i Åsen och Gösta Karlsson i Bullebo i drift.

Kol och tjära
Vid gamla landisbanan i Hallersrum fanns under 1940-talet ugnar för kolning av träkol.
Hembygdsföreningen håller på med en inventering av platser för kolmilor med
kolarkojor. Cirka 100 platser har hittats och markerats på kartor.
Varje by höll sig med tjärdal för bränning av trätjära. Även dessa platser har
inventerats och sju har lokaliserats.

Handelsbodar och skolor
År 1957 fanns det affär i Björkesnäs, Djusdala by, Dämshult, Hallersrum och Skänninge. Sockenstugan på Kyrkbacken byggdes om till skola och där startade undervisningen 1847. Från 1865 bedrevs ambulerande skola under några sommarmånader i Björkhult och Orremåla. Björkhult fick en skolbyggnad 1896
och undervisningen bedrevs till 1954. Orremåla fick en skolbyggnad 1905 och
undervisningen lades ner 1949.

Med tillstånd av Samuel Karlsson
Källa: Samuel Karlsson