GULLBRON - ETT FÖRBISETT OCH 2400 ÅR GAMMALT UNIKUM
Av Karl Erik Mörk och Gunnar Olsson

Gullbrons historia är långt äldre än den som tar fasta på vikingatidens anläggning med runstenar och andra lämningar. Den första seriösa undersökningen gjordes i arbetsgruppens regi 1979 och ett par år framåt och visade att den första träbron är 2400 år gammal och underhållen i 400 år. Den som hårdast drivit på för att få området kartlagt och det helt unika materialet räddat är Karl Erik Mörk som kallar Gullbron "sitt skötebarn":
- Av allt jag hållit på med så var detta den stora sensationen, att upptäcka denna anläggning, säger han sommaren 1992.

Viktiga är vittnesbörden från de äldre personer som var med vid sekelskiftet när denna "sidlänta mark" skulle förvandlas från bete till produktiv åkermark. Men man kom ingen vart när man försökte. Då hade Wachtmeister rivit bort Hargs kvarn, den mark man tänkte göra till åker hade satt sig och nu skulle man kunna odla. Då upptäckte man en mängd ekpålar under marknivån, någon gång 1907. "Lilldrängen" på Lindönäs gård, Helge Gustavsson, hade då konfirmerats och fick i uppdrag att plöja upp området - och stod förstås på näsan när plogen körde fast i ektimret. Gårdsägaren byggde en hävanordning och tog upp åtskilligt med svartek. Det som inte kunde tas upp sågades av under den tidens (måttliga) plogdjup. Lilldrängen Gustavsson var i 90-årsåldern när Mörk intervjuade honom en kväll år 1981.

Banden tog slut, klockan blev två på natten, när Mörk intervjuade, och redan samma morgon gav han sig iväg till den bonde, Harald Ek, som då brukade marken. 
- Följ med ska du få se! sa Ek. Vid sin klingsåg hade han ett helt litet förråd av svartek. I källaren hade han en rejäl järnsvarv där han bearbetade svarteken till ljusstakar och annat. Virket var för hårt för andra svarvar. Han beskrev också i vilket stråk han dragit upp virket. Hans beskrivning visade att det måste röra sig om någon sorts konstruktion: bro, spärr eller liknande.

Bild 1. Fil dr Lars Löfstrand undersöker en träbit, hittad vid grävnlngen 1981. På knä Karl Erik Mörk och längst bort Alfred Westerberg. Foto: Sam Stadener, Pressens Bild.

Ek ombads sätta käppar överallt där pålar stoppade plogen. Efter hans bortgång gjorde sonen, Björn Ek, ("den flygande lantbrukaren") detsamma. Då framträdde med all tydlighet stråket tvärs över det forna vattendraget Gullbrosundet. Det var förbindelsen från Saltsjön via Vallentunasjön och uppåt Markim-Orkesta-Lunda. Man utgick ifrån att bron nere i marken var den direkta föregångaren till vikingatidens stolta bro. Arbetsgruppen Långhundraleden satte igång med sökschakten sedan tillstånd kommit från läns-antikvarien Alf Nordström.

I samma veva hade Karl Erik Mörk fått kontakt med Lars Löfstrand i Uppsala och dennes specialkunskaper i dendrokronologi, att med trädens årsringar tidsbestämma trävirke. Om nu fyndet var en föregångare till den riksberömda vikingtida Gullbron så skulle ju Löfstrand kunna komma längre tillbaks i tiden med dateringen av virket. Han släppte allt han hade för händer och åkte till Gullbron. Mörk hade också fått kontakt med Noel Broadbents fosfatbestämningar i fält och med Göran Burenhults metod att med ämnet kaliumrodanat spraya fram bortruttnade trädetaljer som bara lämnat missfärgning i marken. Man kan alltså återse stolpar som inte längre finns...

Bild 2. Gullbronområdet från luften. Flygfoto 1985: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.

En sak som “inte stämde" var den stora mängden sjönöt som påträffades nere i marken. Den skulle inte ha funnits strax före vikingatid och inte heller de tvåtusen år gamla insekter som hittades.
Stråken frilades och man lyckades täcka över området så att man inte vid regnväder skulle jobba i den “smacklera“ som utgör marken på platsen. Alltihop handgrävdes, man ritade och tog bilder. Man fick ett bra grepp om riktningen västerut (mot Upplands Väsby) men nådde inte konstruktionens slutände med sökschakten. Först för några år sedan hittades den västra slutänden i samband med att området undersöktes för den nya huvudvattenledning som ska dras fram i det här stråket.
- Lars Löfstrand har rätt när han kallar Gullbron för ett av landets viktigaste fynd när det gäller stora träkonstruktioner, tycker Mörk. Nere i marken med dess bevarande fukt finns ännu stora mängder ek, tall och björk konserverat och “i skick som nytt”. Först när virket utsätts för luftens syre blir det mjöl, men med konservering (polyglykol) kan materialet räddas, precis som på Wasaskeppet. Stolparna var spetsade i båda ändarna, och Löfstrand tog provskivor strax under det mejselhuggna snittet.

Mörk ville spara spetsarna. För framtida utställningar, t ex i Vallentunas skolor och för ett museum kunde de bli värdefulla. Men skivor, spetsar och stockar - allt är försvunnet. I praktiken även det material som ämbetet 1991/92 skänkt bort. Virket ansågs vara utan värde.

- Jag blir mer förtvivlad för vart år som går när man naggar det här unika materialet i kanten, säger Mörk i dag. Det finns inte så många lager med välkonserverat virke som är 2400 år gammalt. Först när Kjell Rickegård fann anläggningen i Rickeby, Gottröra, kom ett likadant material i dagen, påpekar han.

- Och vi hittar ju i arbetsgruppen fler såna här anläggningar som har samma datering, vi ser fornborgar där murarna anlagts vid den här tiden, den som kallades "den fyndtomma" förr i världen. Nu har vi hittat den ena stora manifestationen efter den andra för storslaget samarbete om stora projekt - långt före Kristi födelse.

Gottsundaborgen i Åkersberga vid inloppet, fornborgen vid Angarnssjön, Rickebyanläggningen, Gullbron och ”bryggan” vid Danmarks by - allt är ungefär samtida. Här måste ha funnits mycket folk som samarbetat om stora arbeten. Vad händer i förromersk järnålder som arkeologerna inte hittat några spår av förut? Det måste finnas en tanke som styr detta, men vilken? Och så tidigt!

Den Gullbroanläggning som tillkommer 400 år före Kristi födelse underhålls i ungefär 400 år. Vilken konstruktion som sedan ersätter den, mellan 400 och vikingatid, är ännu oklart.

För Mörk är det viktigt att man nu samlar all kunskap om Gullbroanläggningen, konserverar material, tar tillvara stockspetsar och gör en vettig utställning så att man kan få ett samlat grepp om Gullbron. 

En av Gunnar Skoglövs viktiga insatser här är att han gjort sökschakt även österut i anläggningen. Två stenramper går ner mot den. Hur såg det ut på den andra, västra sidan? funderar Mörk. Även senare inslag är intressanta, t ex krogen vid Gullbron och dess roll under stormaktstiden då så många tunga transporter mot Stockholm passerade här. Allra viktigast är att se sammanhanget mellan de nämnda anläggningarna. Det måste finnas en kommunikationshistorisk gemensam nämnare, och den måste belysas, tycker Karl Erik Mörk.

Bild 3. Lindönäs- Gullbronområdet, ur ekonomiska kartan.

GRÄVNINGAR 1979 OCH 1981
Efter en rapport av Lars Löfstrand och Karl Erik Mörk.

Först 1979 och 1981 kunde anläggningens storlek och karaktär kartläggas vid provundersökningar av Arbetsgruppen Långhundraleden under Lars Löfstands ledning. Anläggningen är, enligt rapportmaterial från 1982, en förhistorisk träbro, ca 125 meter lång och fyra meter bred. Den är byggd på slanor som i sin tur vilar på i runda tal 1000 pålar. Att dessa bevarats beror på att de omges av insjösediment, dvs torv, gyttja och lera. Flera av pålarna i anläggningen når upp till markytan och utgör därigenom ett hinder när marken ska odlas. Anläggningen tar också skada vid markberedningen.

Lars Löfstrand ansåg i en kort rapport om provundersökningen att pålarna borde avlägsnas och att anläggningens konstruktion borde dokumenteras genom en arkeologisk undersökning. Ingen sådan undersökning har dock hittills utförts på platsen. Ett tiotal personer medverkade, oavlönat och ideellt, vid arbetena.

Grävningar kunde göras genom medverkan av markägaren, Björn Ek på Lindönäs. Sören Hjalmarsson hjälpte till med mätningar, RAÄ gjorde C14-dateringar och Vallentuna kommun bidrog till självkostnaderna. Skidstahus, Vallentuna Tobak, hembygdsföreningar och enskilda stödde projektet.

"En mängd prover har tagits för analys av sediment, makrofossil, träslag, diatoméer (kisel-alger) och för dendrokronologi (tidsbestämning genom bl a årsringar i trä). Ett tjugotal årsringsmätningar och en C14-datering har gjorts", rapporterade Lars Löfstrand.

TOPOGRAFI
Ända in i sen tid har Gullbronområdet varit en igenväxande del av sjön Sormen. En flack dalgång med vidsträckta marker har avvattnats mot norr och Sormens sydspets. Vattendelaren finns bara ca 300 meter från Vallentunasjön.

Viken har varit ett svårt hinder för samfärdseln i öst-västlig riktning. Den är grund, långsmal och med sin lösgyttja närmast bottenlös. Det går att ta sig fram både norr och söder om Gullbron, men man har tyckt att det varit en omväg. Därför har genom tiderna den ena bron efter den andra byggts just över Sormens sydspets - vid Gullbron.

Det har varit besvärligt att ta sig över den ca 150 meter breda viken. Inget vadställe fanns, och det var för grunt för färjetrafik. En bro blev enda möjligheten att ta sig över just här. Bild 3 visar de tre broar som är kända. Den nuvarande betongbron går diagonalt över dalgången i öst-västlig riktning. Den tidigare runstensbron (B) och den senare upptäckta träbron (A) går rakt över dalgången i sydvästnordostlig riktning.

TRE BROAR
1937 byggdes en ny landsväg förbi Gullbron. En betongbro ersatte en äldre överfart, och den lades 500 meter norr om den gamla. Snart plöjdes den gamla landsvägen upp, och den runsten (U 236) som nämner bron flyttades från läget vid gamla bron till den nya. Det har funnits tre stenar till vid bron. Texten lyder:
“Ulvs arvingar i Lindö låta resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg”.

I en beskrivning från 1600-talet anges brons längd till 165 steg och bredden till fem. Den östra, långa brobanken var 90 och den västra 60 steg. Sätts dessa mått ut på kartan så finner man att runstenarna står precis vid 1600-talsbrons landfästen. Bron täcker vidare hela det område som norr om bron kallas "LillGullängen" och söder om den heter “Stor-Gullängen".

Visäte verkade på 1050-talet. De tre ristade stenarna vid Gullbron - den fjärde är utan text - är alla ristade av honom och dateras till denna tid. Den bro som nämns i texten ovan bör ha tillkommit strax innan stenarna restes. Vid det här laget hade man inte fått någon C14-datering av trävirket i bron, och herrar Mörk och Löfstrand diskuterade många olika möjligheter och tidsperspektiv.

LANDHÖJNING OCH DATERING
Gullbroanläggningen går över insjövatten. Sjön Sormen hade före senaste sänkningen sin vattennivå 7,5 meter över havet. En beräkning av landhöjningen var viktig för att hitta den tidigaste tidpunkt då bron kan ha byggts. Antar man att bron kom till när vattnet (havet) stod precis i nivå med anläggningens nuvarande höjd över havet så ligger tiden för bygget mellan 250 f Kr och 400 e Kr. Då antas landhöjningen vara 3,5 - 5,0 mm per år.

Förutsätter man samma hastighet på landhöjningen men att vattennivån låg vid dagens markyta så har bron byggts mellan 400 f Kr och 400 e Kr. Har vattnet stått i höjd med brons tänkta landfästen 9,0 meter över havet, så blir intervallet 650 f Kr till 100 e Kr.

I det fallet blir vattendjupet tillräckligt för båttrafik, och en bro bör då ha varit mindre angelägen. "Det är således rimligast att ange tidigast möjliga tidpunkt för ett brobygge vid Gullbron till århundradena kring Kristi födelse", konstateras i rapporten.

Och si! Efter det att de raderna skrivits fick man en färdig C14-datering från naturhistoriska riksmuseet. Dateringen var 2330 1 95 BP, vilket kalibrerat ger ett intervall på 776 – 168 f Kr! Provet utgjordes av träkol från en decimeterbred ekslana på 60 cm djup under vattenytan, dvs på anläggningsnivån. Slanan låg i gyttja, ca 2 meter från norränden av schakt A och i dess västra del. Provet rengjordes, rensades från rötter och tvättades med saltsyra för att ta bort de kolföreningar som kunde förrycka dateringen.

PROVGRÄVNING 1979
18 juni 1979 gjordes en provundersökning av pålkonstruktionen i Gullbron. Ekpålarna där antogs vara av dendrokronologiskt intresse, särskilt anhopningen norr om nuvarande lands-vägen Vallentuna-Upplands Väsby. På 1800-talet gjordes diknings- och sjösänkningsföretag i den förut mycket sanka dalgången mellan Vallentunasjön och Sormen. Den torkade upp och lades under plogen vid början av 1900-talet.

En mängd pålar hade hittats genom åren, och många hade dragits upp för att underlätta jordbruket. 1979 fanns dock ett stort antal kvar i det mer än meterdjupa sjösediment vars övre del blivit åker. Markägaren, Björn Ek, och Arbetsgruppen Långhundraledens ordförande, Karl Erik Mörk, hade markerat de ställen där plogen fastnat i pålar. Lägena bildade ett stråk snett mot den konstgjorda bäckfåran.

Provundersökningen visade att pålarna var många fler och stod mycket tätare än man trott. Nio pålar (hälften av de frilagda) nådde inte upp till plöjan, 30 cm under markytan. 27 pålar karterades, men det totala antalet antogs vara "mångdubbelt större".

En halvmeter under markytan hittades "en helt orörd horisont" av slanor, kvistar, barkflagor, träkol, sten och grus. En del virke var bearbetat, och flera trästycken var kraftigt brända. Några träkolsbitar var av ek som man antog inte vuxit på platsen. "Det liggande virket, liksom pålarna, är delar av en konstgjord anläggning, sannolikt en bro", var Löfstrands slutsats redan i oktober 1979.

  Bild 4. Lindönäs/Gullbron med höjdangivelser enl system Rh 1900. I bildens underkant går vägen mot Upplands Väsby åt vänster och mot Vallentuna åt höger.

1981 ÅRS UNDERSÖKNING
Man fortsatte på platsen 27 juli 1981 och grävde först två schakt, A och B. Det senare visade sig tomt på fynd och övergavs. Båda var på 2 X 6 meter och låg i rad efter varandra med en enmeters profilbank emellan. Trämängden var störst vid norränden av schakt A, och därför öppnades ett nytt, C, norr om A-schaktet. Även här lades en meterbred bank emellan schakten. Samma ansamling av pålar och slanor fanns i C som i A. Schakten A, C och D finns med på bild 4.

Under ytan bestod marken på 35 cm djup av torvjord, och man hade plöjt till 30 cm djup. Många av pålarna hade den murkna eller plognötta änden uppe i torvlagret eller i enstaka fall i markytan.

Under torven fanns ren gyttja som på 60 - 80 cm djup innehöll trä, bark, sten och träkol, resterna av broläggningen. Ner mot cirka en meters djup övergick gyttjan i lera. Sonderingar visade att den mycket lösa leran runt anläggningens centrala del var minst sex, troligen tiotals meter djup.

Träkonstruktionen visade sig vara fyra meter bred. Den bestod av tre meter långa pålar som slagits rätt igenom torv, gyttja och lera, vidare av mindre kortare pålar och slutligen även liggande virke. Efter tre dagars arbete öppnades det tidigare nämnda schakt D, öster om de tidigare, detta för att ytterligare belysa hur stor anläggningen var och vilket läge den hade. Hundratals slanor av olika träslag (tall, ek, en, al, ask och björk m fl) hade pressats ihop av jordlagrens tryck till brädliknande former.

De bildade ett sammanhängande flätverk runt de vertikala pålarna. Gyttjan hade vid brons sidor sjunkit 10-20 cm, men resten av broläggningen hade hängt sig på pålarna och utgjorde en högre nivå. Från denna lutade enstaka kortare slanor utåt. Försöken att visa att sedimentet pressats ihop genom 1942 års torrläggningsföretag lyckades inte.

 Bild 5. Plan över schakt D vid provundersökningen 1981.

Bild 6. Två rejäla stockar dras upp ur smackleran inför en utställning. Foto 1988: Karl Erik Mörk

Pålarna var av mycket olika storlek och träslag. Tall, ek, björk, ask och gran kunde identifieras på platsen. Slanor låg i olika riktningar ca 65 cm under markytan, och vissa var starkt brända. Ett par bitar av liggvirket i schakten A och C hade huggspår. Ur pålarna sågades skivor i tjockänden för dendrokronologiska och vedanatomiska analyser. Skivorna lades efter märkning i plast för att behålla vattenhalten.

"De lät sig då direkt frysas i laboratoriet för att rena ytor skulle kunna skäras för årsringsmätning och artbestämning", sägs det i rapporten. Alla pålspetsar med huggspår och ett antal hela pålar tillvaratogs och konserverades i polyetylglykol vid låg temperatur. Av åtta mätta pålar varierade längden mellan 2,3 och 3,7 meter. Medelvärdet blir alltså 3 meter, och de var i genomsnitt 20 cm tjocka.

Ur schakt Azs västvägg togs 25 prov för makrofossilanalys, och redan på platsen kunde urskiljas blåmussla och sjönöt som var vanliga i sedimentet på anläggningens nivå. Det fanns även hasselnöt i mindre mängder. 1,75 meter långa sedimentprover togs också för bl a pollenanalys.

Alla prover förvarades på Kvartärgeologen i Uppsala i väntan på analys. Anläggningens exakta läge fastställdes med geodimeter. Läget för schaktgränser och alla pålar lades in på en plan i skala 1:50. l större skala, 1:500, gjordes en plan över fornlämningens läge i terrängen. Brons sträckning över viken kunde fastställas med riktningen på de pålrader som grävdes fram 1981. Pålkartan från 1979 och den nya stämde exakt överens, och därmed är brons längd känd och fästena i moränsluttningarna på sidorna av sundet lokaliserade. Brofästena undersöktes inte.

TORRLÄGGNING
Verkaåns vattensystem dit sjön Sormen hör har genom åren påverkats av människan. En damm som tidigt byggdes vid Harg i Skånela socken bidrog till jämn vattenföring och ett sannolikt högre vattenstånd än som annars rått i området. Men på 1850-talet tog man på Lindö gård initiativ till en sjösänkning, Hargkvarnen köptes, dammen revs och sankmarkerna dikades för odling.

I några decennier användes myrmarken vid Gullbron till bete men började uppodlas strax före 1910. Det var då ekpålarna uppmärksammades. Många drogs upp, andra grävdes fram och sågades av. 1942 torrlades Sormen helt i "Kallängarnas torrläggningsföretag". Först nu kunde man traktorplöja den tidigare viken vid Gullbron. Markytan har bara förändrats marginellt, högst sju cm, och med de mätvärden som finns från 1942 och 1981 går det inte att påvisa någon hoppressning av sedimentet sedan 1942. Den sammansjunkning som påvisades vid grävningen måste ha inträffat långt före 1942 och har troligen fortskridit långsamt i sekler i takt med landhöjning och igenväxning. Den kan ha påskyndats av 1850-talets sjösänkning.

Bild 7. Utställning i Vallentuna av skivor ur det unika Gullbromateríalet. Foto 1988: Karl Erik Mörk.

VED OCH ÅRSRINGAR
Träet var välbevarat.  Med bibehållen vattenhalt kunde man på plats efter upptagningen i mikroskop identifiera typiska drag i vedmaterialet. Men viktförlusten vid provtorkning var mycket stor, och veden krympte kraftigt. Det gick inte att bevara träet utan konservering, och alla analyser gjordes under djupfrysning. 29 årsringserier kunde mätas på 17 skivor. Av dessa kommer flera från andra detaljer i konstruktionen än pålar.

Fem av serierna daterades inbördes med material från pålar. Dessa var ungefär samtida, vilket tyder på att det avsnitt av bron som undersöktes anlagts vid ett tillfälle. Proverna var av ek. Inga andra fynd gjordes än själva träkonstruktionen. “Av den har ett betryggande antal prover tagits för vedanatomiska och dendrokronologiska analyser", konstateras i rapporten.

Tiotalet pålar av flera träslag drogs upp. Årsringsmätningar gjordes på alla. Fem serier relativdaterades. C14-prov togs på en av de daterade pålarna. Därefter fylldes schakten igen, och trämaterialet ligger förhoppningsvis kvar, skyddat bl a mot plogskador.

"VATTENLEDNINGEN MÅSTE FRAM"
RAA-UNDERSOKNING UNDER 1991
Efter ett utkast till en kommande rapport av Agneta Schierbeck, RAÄ.

Den stora huvudvattenledning som "Norrvatten" utför i Upplands Väsby och Vallentuna kommuner berör bl a den unika Gullbroanläggningen. Riksantikvarieämbetet undersökte under hösten 1991 den berörda delen av Gullbron inom ett sju meter brett arbetsområde, 3,5 m på vardera sidan om ledningssträckningen.

I Hammarby och Vallentuna socknar studerades flera lokaler (bl a Gullbron) utmed lednings-sträckan. Man ville lokalisera fornlämningar och tecken på sådana, både genom kart- och arkivstudier och genom specialinventering. Genom sökschakt skulle tecken på fornlämningar utvärderas.

Man konstaterade inte oväntat att flera olika tidsskeden finns bevarade vid Gullbron i form av väg- och brolämningar. 1937 ersattes ju den gamla landsvägen och bron med ny väg och bro. Bron finns på kartor från 1689, och då tycks ännu tre runstenar ha stått vid brons sidor (U236-238) plus en oristad sten. I Schierbecks rapport antas att "1600-talsbron i grunden är samma som den víkingatida bron från 1000-talet". Arbetsgruppen Långhundraledens undersökningar 1979 och 1981 refereras. De “resulterade i vad man uppfattade som en förhistorisk träbro, vilken preliminärt daterades till tiden kring Kristi födelse", skriver Schierbeck. I hennes rapport nämns också konstruktionen i Rickeby, Gottröra som av de arkeologer som undersökte den antas ha haft en annan funktion än den vid Gullbron. Men konstruktionerna anges som samtida, enligt de C14-dateringar som gjorts.

Bild 8. Gullbron från öster med gamla krogstugan. Teckning: Nils Enar Eskhult.

C14-värdet i Rickeby blev 760-192 f Kr (2335 BP ± 80), medan de fem nya värden som erhölls vid Gullbron (Ua 5552-56, 12 juni 1992) var följande: 726-126 f Kr (2275 ± 80 BP), 352 f Kr - 84 e Kr (2065 ± 75 BP), 365 f Kr - 71 e Kr (2090 ± 80 BP), 769-228 f Kr (2355 ± 80 BP) och 968-435 f Kr (2605 ± 90 BP). Dessa värden har framräknats av Ulf Strucke, RAÄ. Vidare dras en parallell med en dansk förhistorisk bro vid Risby på södra Själland, där den mycket välbyggda vikingatida och stenlagda vägen visade sig delvis vila ovanpå en 70 meter lång och äldre träbro.

Vid de senaste Gullbroundersökningarna upptogs flera sökschakt som var parallella med vägen Upplands Väsby~Vallentuna. I ett av dem påträffades under plogdjupet nio “mylliga" mörkfärgningar med sot och enstaka kolfragment som var rester efter stolpar/stolphål. Intill stolphålen fanns ett lager med grusig lera, trärester, stenar och en stenpackning med 1,5 meters diameter.

Något ovanför gruslagret och stolphålen påträffades en hästsko. Ytan med stolphål var väl avgränsad, passade in i den förut undersökta konstruktionen (Löfstrand 1982) och "kunde tänkas bilda en sammanhängande konstruktion". I den slutliga undersökningen av den del av pålkonstruktionen som berörs av vattenledningen påträffades ytterligare nio stolphål. Totalt framkom alltså 18 stolprester och stolphål.

I de mörkfärgade stolphålen (sotig och myllig lera) förekom spridda kolfragment till 2 dm djup, men vid tio hål saknades kol helt. Där fanns i stället trärester från pålarna. Flera av dem hade körts ner snett i leran (med svag lutning, enligt Schierbeck), vilket även noterats vid arbetsgruppens undersökningar, enligt Karl Erik Mörk. Pålarna har också varit grovspetsade i ändarna.

I sammanställningen av 1991 års undersökningar har man arbetat med att identifiera olika sorters trä genom vedartsanalys. Av drygt trettiotalet prov, huvudsakligen från stolpar och stolphål men även från gruslagret med trärester, befanns träet från stolparna främst bestå av lövträarter som björk, sälg och ek. Träresterna i det grusiga lagret, däremot, utgjordes av barrträ, främst kvistar och grenar från tall. "Fyra väl bevarade pålar från konstruktionen togs upp för att eventuellt kunna passas in i en dendrokronologisk serie", noteras i rapportutkastet.

Men pålarna var för tunna och av träslag som inte kan passas in i dendrokurvor. Att flera pålar lutar kan tolkas som en avsiktlig konstruktionsdetalj. De skulle då ha fungerat som stödpålar i en upprättstående stolpkonstruktion.

Men Schierbeck anför i nästa andetag att pålarnas lutning mot anläggningen motsäger detta. Konstruktionen skulle då få en helt annan utbredning än den faktiska, resonerar hon. Pålkonstruktionen vid Gullbron är 3,5 - 4 meter bred, dvs lite smalare än den víkingatida stenbron vid Lingsberg men ungefär som träbron i Risby, Danmark (se ovan).
Schierbeck ger också en alternativ tolkning till den äldre Gullbron, nämligen som en “ris- och grenväg", ungefär som de danska, där stolparna hållit grenarna på plats. Ett slags förbättrat vadställe med andra ord.

Stöd anser hon sig få bl a av att pålarna inte syns vara nerslagna i ordnade rader som man kunnat vänta sig om det rört sig om en träbro.

Det finns mycket mer ris och grenar där Löfstrand och arbetsgruppen grävde än på den plats där ämbetet grävt 1991. Den nyssnämnda stenpackningen kan möjligen ha något samband med "den bebyggelselämning som enligt uppgift funnits på platsen före 1937, då den nya vägen byggdes", antar undersökningsledaren. Och enligt Cl4-dateringar tycks inte heller lagret av grusig lera och trärester att höra samman med Gullbron utan tycks vara av betydligt yngre datum, dvs 510 ± 70 och 335 ± 80 BP (okalibrerat, U-a 5550-51).